På julafton sätter man sig självklart tillrätta för att titta på Kalle Ankas jul. Ett klassiskt inslag är klippet från Askungen – berättelsen om den föräldralösa flickan som inbjuds till bal på slottet och får sin prins på slutet. Det är lätt att glädjas åt ett lyckligt slut och man kan tro att budskapet är positivt. Men Askungenmentaliteten är inte realistisk och kan vara rent kontraproduktiv.
Askungen är en klassisk folksaga som finns i många versioner världen över. I en grekisk version från runt kristi födelse är Rhodopis en slavflicka som gifter sig med Egyptens kung. Samma historia återfinns i Kina med huvudpersonen Yeh-Shen. Även hon får sin prins. Västerländska versioner är bland annat fransmannen Charles Perraults Contes de ma mère l’oie (Gåsmors sagor), Bröderna Grimms sagor och den Disney-version från 1950 som vi ser på julafton. Vissa variationer finns mellan dem. Men temat är i grunden detsamma; Askungen är en föräldralös flicka som lever under ansträngda förhållanden och plågas av sin styvfamilj. Trots ständiga motgångar vidmakthåller hon tron om att en dag finna lycka. Genom en bal på slottet träffar hon sin prins och efter vissa förvecklingar lever de lyckliga i alla sina dagar.
Detta låter ju fint. Ett positivt tänkande är trots allt viktigt när man är föräldralös, hatad av alla omkring sig och inte har några chanser till framgång i livet. Men bara positivt tänkande leder sällan till ett positivt utfall. Askungen själv gör inte särskilt mycket för att förbättra sin situation. Tvärtom är hon märkbart passiv igenom historien. Det är agerandet av en magisk fe och en räddande prins som leder till att hennes situation förbättras. Även det huvudsakliga budskapet bygger på inaktivitet. Om du bara fortsätter att tro på drömmen så kommer den att slå in.
Hopp och tålmodighet är förvisso båda kardinaldygder. Men utan egen handling bakom ligger de farligt nära illusion och passivitet. Skillnaden är ofta om individen själv verkar för en gynnsam händelseutveckling, vilket inte Askungen gör. Inom psykologin har ibland Askungen använts som arketyp för att beskriva någon som uppvisar verklighetsflykt, tecken på självbedrägeri och en önskan om att bli räddad.
Askungenmentaliteten är också inneboende motsägande. Bara en person kan gifta sig med prinsen. Så om Askungen lyckas betyder det att alla andra kommer att misslyckas, oaktat hur positivt de tänker. Sammantaget är positivt tänkande sällan lösningen i sig.
Bristen med Askungenmentaliteten finns återgiven även i militära sammanhang. James Stockdale var en amerikansk pilot som blev nedskjuten och tagen som krigsfånge under Vietnamkriget. Som kommendör var han av de högsta officerarna att bli tillfångatagen och tillbringade nästan åtta (!) år i det beryktade fängelset Hanoi Hilton under tortyr och hemska levnadsförhållanden. Han uthärdade dock den makalösa prövningen och levde ett imponerande liv även efter frigivningen. Han pensionerades som viceamiral och kandiderade senare till posten som vice-president i det amerikanska valet 1992.
När Stockdale en gång fick frågan vad som fått honom att klara sig igenom fångenskapen hänvisade han till den orubbliga tilltron att han en dag skulle återvända hem och återförenas med sin familj. Så långt var han och Askungen överens. Men när han sedan fick frågan vilka som inte klarade sig hem skrattade han till och svarade ”Åh det är enkelt. Optimisterna.” Svaren var motsägande och förbryllade personen som intervjuade, men Stockdale förklarade: De han benämnde som optimisterna var de som hade en blind tilltro att allt skulle lösa sig och att de skulle vara hemma till jul. När det sedan inte hände började de hoppas på påsk, och så vidare. Vid varje besvikelse dog lite av hoppets låga, samtidigt som de ännu inte fullt omfamnat situationens allvar. Hans berättelse gav upphov till begreppet Stockdaleparadoxen som beskriver förhållandet mellan optimism och realism: För att överleva de mest extrema prövningarna i livet måste individen vidmakthålla tron att segern kommer till slut, men samtidigt ha självdisciplinen att konfrontera även de mest brutala fakta i den nuvarande verkligheten. Hur hemska de än må vara. Förenklat uttryckt: att kunna hoppas på det bästa medan man förbereder sig på det värsta. Eller som Stockdale själv kommenterade till några andra landsmän i fångenskap: ”Vi kommer inte hem till jul; Hantera det!”
Det finns således lärdomar att hämta när man ser Askungen på julafton. Man kan absolut påminnas om vikten av tålmodighet under längre och svårare prövningar. Men man bör också påminnas om att inte bli passiv och vänta på att någon annan ska komma till räddning utan ha styrkan att själv konfrontera och hantera den brutala verkligheten man ställs inför. Hur jobbig den än må vara.
Med det säger vi god jul go vänner!
