Det är väldigt bra att försvars- och säkerhetspolitiken får ett litet större utrymme än vanligt i valrörelsen och journalisternas frågor är nu lite mer närgångna än annars. Här kommer några reflektioner kring några teman för er som har att bevaka området i valtider:

1. Vårt regeringsalternativ vill förstärka försvaret

I debatten har den strukturella obalansen försvunnit. FOI bedömer underskottet för personal i den pågående reformen till 1,5-2 Mdr/år. Riksrevisionen anger bristerna för materiel till 3-5 Mdr/år. Först år 2024 vill politiken på pappret avhjälpa detta underskott (5,5 Mdr-nivån), vilket innebär att 2009-försvaret inte kommer att komma på fötter, då det inte kommer att finnas pengar på vägen dit. För säkerhets skull vill politiken dessutom tillföra ytterligare 10 stridsflygplan, en ubåt och bättre luftvärn inom samma ram, något som ytterligare kommer spä på obalansen mellan ambition och resurser.

2. Det är en ”annan Putin” – Under Medvedev var det mycket bättre.

2008 med Medvedev som president provocerade Ryssland fram ett krig med Georgien. Medvedev vägrade komma tillbaka till CFE-fördraget, ett avtal som Försvarsberedningen hade beskrivit som centralt för den europeiska säkerhetsordningen. 2010 uppdaterades en ny militär doktrin och det ursinniga upprustningsprogrammet lades fast med Medvedev vid rodret.

Man ville helt enkelt inte se tecknen eller höra varningarna. Istället försöker man avkräva andra på exakta förutsägelser om förlopp, vilket naturligtvis ingen klarar av.

På samma sätt tror/vill man att Ryssland inte klarar av sitt monumentala upprustningsprogram på 25 % av statsbudgeten. Svag ekonomi och beroende av energipriserna, säger man.

Man vill inte läsa ryska doktriner om krigföring. Ekonomisk krigföring som startar med sanktioner är inget alternativ till krig, det är ett preludium. Ryssland har amorterat av det mesta av sin statsskuld, för landet ser detta som en försvarsåtgärd, medan Väst med mycket stor skuldsättning privat/offentligt och ett obefintligt räntesänkningsutrymme är inte alls rustat för attacker på den finansiella sektorn eller manipulationer av densamma. På samma sätt kommer man att hjälpa till att hålla energipriserna på önskad nivå, där man kan.

Lägg därtill en mycket starkt politiskt stöd för den ryske presidenten på hemmaplan och en mycket högre indifferens i samhället mot påfrestningar och umbäranden, så ser kalkylen annorlunda ut i Kreml. Vad ska man använda den krigsmakt till som man satsar på till 2020?

3. Försvara oss mot vadå?

Vi tror inte att ett annat land ska angripa oss ensidigt. Det heter att vi hanterar kriser och krig ”tillsammans med andra”, fast de andra har inga avtal, planer eller övningar för att hjälpa oss. Det är inte så konstigt, för de har inga resurser för detta heller. De europeiska krigsmakterna har en usel expeditionär förmåga. Det är bara USA som klarar av att projicera militär makt i stor omfattning och på kort tid.

Det finns också en ny invändning mot paradigmet om det osannolika angreppet. När Ryssland genomförde sin övning mot Sverige långfredagen 2013 – vilket annat land övade man mot samtidigt då?

Dessutom har man inte ett försvar för att enbart genomföra krig. En viktig förmåga är storlek och uthållighet för att stå emot militära påtryckningar i form av systematiska kränkningar, något som det finns stora brister i för svensk del.

4. Det är ett nytt läge i Europa

Det finns ingen kritik att rikta mot politiken när det gäller förmågan att erkänna det nya läget efter Rysslands aggression i Ukraina. Men, åtgärderna för det egna försvaret står inte i paritet med insikten alls.

2004 skrev Riksdagen att vi vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspoltiska läget skulle ta successiva beslut för att förstärka vår försvarsförmåga. Det har gått sex månader sedan Ukrainakriget startade och sex år sedan Georgien. Det största problemet enligt SvD när det gäller det nya Värdlandsavtalet som väntas inom kort har varit Finansdepartementets motstånd mot moms- och skattefrihet.

Inga beslut om att öka organisationen här och nu har tagits.

Rättelse/reflektion: Ingen av ledande politikerna har ännu tagit ordet Krig i sin mun. Våra utrikes- och försvarsminstrar har dock bekräftat att ryskt artilleri bekämpar mål inne i Ukraina.

5. Vi har ett ”sätt in valfritt superlativ”-försvar

Idag står Gotland utan kvalificerade förband. Svenska armén har en (!) förstärkt bataljon gripbar inom någon vecka för att lösa stridsuppgifter i hela landet. Hälften av Hemvärnet kan lösa sina bevakningsuppgifter och enklare stridsuppgifter. Flottan har inte råd med sin slutövning och endast två av stridsflygdivisionerna har duglighet för kvalificerad strid. Nästan halva organisationen bemannas idag av grundutbildade värnpliktiga som inte är samövade med de frivilliga soldaterna. De får heller inte kallas in annat än vid krig, krigsfara eller utomordentliga förhållanden.

Personalen är fantastisk och Försvarsmakten kan avdela enstaka enheter (plutoner/fartyg/flygplan) för brandbekämpning och andra stöduppgifter på ett bra sätt. Men, vi har inte haft en anmälspliktig övning enligt Wiendokumentet sedan 1993. Försvarsmakten är inte utformad för mer än att möta ett hot i en del av landet, än mindre hejda det, när det är klart.

Till detta kommer ett obefintligt civilförsvar som kan hantera stora störningar i livsmedels- och elförsörjning samt telekommunikationer. Avvecklat. This parrot is dead.

Mer av samma författare