Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

”I Sälen samlas årligen eliten av det korporativistiska organisations-Sverige. Man har trevligt, åker litet skidor, är artig och har det hur mysigt som helst när man träffas för fördrink och chips på hotellrummen. För att efter middagen dansa och le”. Så skriver Johan Thunberger på Kungl. Krisvetenskapsakademins hemsida och fortsätter med att påstå att man även på denna ”eklektiska nivå gillar läget.

Jag tror att de flesta som deltar eller har deltagit på Folk och Försvars Rikskonferens inte håller med. Offentlig debatt är som bäst när den förs med respekt och ett resonerande förhållningssätt vilket är Thunbergers problem. Det är föga upplyftande, än mindre inspirerande att ta del av hans betraktelse av begreppet ”gilla läget”. Särskilt som den är grovt missvisande och direkt felaktig.
Var och en som varit eller är officer vet att ”gilla läget” innebär att man även i den mest besvärliga situation utgår ifrån verkligheten och därifrån gör vad man kan för att förbättra läget. Det är i alla fall det jag har fått med mig från min tid som officer i Försvarsmakten. Det lönar sig föga att försöka förändra ett dåligt läge med den typen eländesbeskrivningar som Thunberger ägnar sig åt.

Istället för grova generaliseringar och att tala om att man förtränger utsikten av en ”total försvarskollaps” och att politiker och ”höga vederbörande” väljer att inte lyssna, hade det varit mer välgörande om Thunberger hade ägnat kraft åt att analysera vad som är bristerna i den Försvarsreform som pågår. Ty det är där diskussion borde börja. Inte att döma ut hela systemet och ledarskapet. Det är i sakskälen och i analysen som styrkan i argumentering finns. Inte i påståenden och allmänt tyckande.

Om det nu som Thunberger hävdar skulle vara så att ”Försvarsmakten sett som system av system är bankrutt” så gillar man i så fall läget, analyserar det och för en diskussion om hur man på ett konstruktivt sätt ska komma ur situationen. Det finns försvarspolitiker som både lyssnar och argumenterar som har insikter i de allvarliga problem och utmaningar som trots allt Försvaret har att möta. Inte blir det bättre av att de trådar som trots allt finns inte tas upp i en fortsatt diskussion. Vi behöver en sådan debatt och alltför få för den.

Jag hade välkomnat om Thunberger istället för eländes beskrivandet hade diskuterat flygvapnets utveckling och hur viktigt det är att t.ex., se på delsystemen och inte bara på upphandling av JAS Gripen. Vilket behov har vi av kompletterande luftvärn? Vad kan konsekvenserna bli av avsaknaden av krypterad stridsledning? Hur står det till med vårt stridsledningssystem? Frågorna kan göras många. Men också det positiva i att flygvapnet nu övar regelbundet med våra grannländer, helt i Solidaritetsförklaringens anda. Därigenom får vi ett icke föraktligt tillskott i försvarseffekt.

Eller varför inte använda kraft och tid till att diskutera armén och valet av modulära förband. Är det en framkomlig väg? Vilka lednings- och lydnadsförhållande uppstår och finns det risker med systemvalet? Hur står det egentligen till med personalförsörjningen? På vilket sätt skulle vi kunna justera systemet för att bättre kunna attrahera rätt typ av personer? Den diskussionen skulle Thunberger i kraft av sin stora kompetens och kunskaper kunnat utveckla istället för att öda utrymme på att tala om ”bisarra förnekelsespel” och att Folk och Försvars Rikskonferens ägnar sig åt att äta chips, dansa och le.

Mer av samma författare