Av Johan Tunberger, ledamot avdelning VI

President Obama har förklarat att Gaddafi måste bort. Den amerikanska militärledningen säger samtidigt att Gaddafi ”is not a target”. Ovanpå detta vill USA inte ha ” a leading role”. Det vill däremot president Sarkozy att Frankrike skall ha. Detta medan många andra, däribland utrikesminister Bildt, finner det naturligt att Nato är den organisation som borde leda. Det är kort sagt en smula rörigt.

Det kan inte råda något tvivel om att huvudspåret i den FN-resolution som sanktionerar det internationella ingripandet i Libyen är att skydda civilbefolkningen genom att inrätta en No Fly Zone men även med alla nödvändiga medel. Samtidigt förutsätts Libyen bestå som stat.

Om Gaddafi, som han inledningsvis proklamerade, hade stoppat alla krigshandlingar skulle det inte ha funnits någon grund för internationellt ingripande. Men han gjorde inte detta. Tvärt om, har han åter utlyst vapenvila bara för att upprepade gånger fortsätta att slå mot rebellfästen så snart han haft möjlighet. Det finns ingen anledning att tro att han, om den internationella koalition en skulle dra sig tillbaka, skulle tveka en sekund att ställa till ett blodbad av episka proportioner.

Detta finner jag helt avgörande. Gaddafi och med honom alla styrkor under hans befäl kan därmed klassas som hot mot civilbefolkningen, kort sagt som det internationella samfundets fiende. Det är följaktligen rätt att bekämpa Gaddafi och hans underställda förband. Det gäller inte bara om de just är i färd med att bryta mot FN-resolutionen, utan även när de fungerar som latent hot.

Detta är, som många påpekat, inte någon lätt uppgift för flyg- och marinstridskrafter. Att urskilja legitima mål från luften är svårt, särskilt om striderna äger rum i bebyggelse. Av detta skäl tror jag att det skulle vara befogat att försöka bistå Gaddafis fiender, eller”rebellerna”, genom att sätta in specialförband, särskilt s k Forward Air Controllers, som med laserpekare och andra instrument kan hjälpa flygstridskrafter att effektivt precisionsbekämpa mål även i svåra, t ex urbana, miljöer och därmed minimera civila förluster. Det skulle inte strida mot FN-resolutionens förbud mot ockupationstrupp.

Därmed inte sagt att Libyens problem vore lösta, långt långt därifrån. Den springande punkten är dock tills vidare att en desperat Gaddafi tydligt visar att han är fiende i FN-resolutionens mening d v s till civilbefolkningen.

Mer av samma författare