Stad efter stad, provins efter provins faller som korthus i Afghanistan och talibanernas vita flagga vajar över allt större delar av landet. De afghanska regeringsstyrkorna står sig slätt mot de framrusande talibanerna, trots många års stora och kostsamma träningsinsatser från västs sida.

Afghanistan var USAs längsta krig någonsin och Natos i särklass mest omfattande operation, med som mest 51 deltagande länder av vitt skilda slag – och med lika skilda bidrag – under ISAFs numerära höjdpunkt 2011.

Nu är det slut, knappt tjugo år efter terrorangreppen mot tvillingtornen i New York, det amerikanska försvarshögkvarteret i Pentagon och ytterligare ett mål som sannolikt var Vita Huset eller Kongressen. Tidigare än planerat, och med visst morrande i Nato-kretsar över att president Biden inte i tillräckligt hög grad involverat – eller ens informerat – sina allierade som stridit sida vid sida med USA om de amerikanska planerna på ett förtida tillbakadragande.

Att USA sedan länge hade tröttnat på kriget i Afghanistan lär dock knappast ha varit någon större hemlighet. När de amerikanska trupperna packade ihop sitt pick och pack och halade Stars and Stripes under den gångna sommaren fullföljde president Biden egentligen bara sin företrädare Donald Trumps plan att ”end the endless war”.

Den hade Trump i sin tur ärvt av sin företrädare, som istället tvingades till en ”surge”, således en upptrappning, med en förstärkning av 21.000 militärer såväl som civila. Kanske inte precis vad man, eller president Obama själv, hade väntat av mottagaren av Nobels fredspris (som dock, i ärlighetens namn, avslutade den amerikanskledda Operation Enduring Freedom 2014, året innan Natos insats i landet övergick till den icke-stridande Operation Resolute Support med det breda uppdraget att ”project stability”).

Men var det då värt det?  Alla dessa år, rentav decennier, av krigföring i otillgängliga bergstrakter och blommande vallmofält på andra sidan jorden, med enorma mänskliga förluster, många tusentals stupade och sårade, och gigantiska kostnader för de deltagande länderna. Framför allt – men inte enbart- givetvis för USA.

Och gjorde våra bidrag egentligen någon skillnad, när talibanerna nu blixtsnabbt fyller det vacuum som uppstått efter det västliga tillbakadragandet, och allt – eller närapå allt – som har uppnåtts under de gångna åren verkar vara på väg att raderas ut när talibanerna går från den ena segern till den andra?

Den frågan ställs nu i Nato-ländernas huvudstäder, och mest av allt diskuteras det givetvis i dem där både bidrag och omkostnader varit allra mest omfattande. Svaret är, lätt förvånande, påfallande ofta faktiskt ett ja; ja, det har varit värt det. Ja, vi har gjort skillnad, för det afghanska folket och för den internationella utvecklingen.

Det är helt klart det svar man får i Köpenhamn, i det land som proportionerligt sett har lidit störst förluster i Afghanistan. Av de utsända danskarna återvände 44 aldrig hem – inte i liv, vill säga. Av de 44 stupade 37 i strid, och många, många lemlästades, huvudsakligen i Helmandprovinsen i de södra delarna av landet, där striderna varit som hårdast.

Danskarna befäste därmed sitt rykte som en av Natos hårdföra ”krigarnationer” som inte räds förluster; en kategori som de delar med avsevärt större länder som Storbritannien, Frankrike och USA.

Den 22 juni i år avslutades den danska insatsen när de sista soldaterna landade på hemmaplan i Köpenhamn. Därmed inte sagt att det danska bidraget till Afghanistan är en saga all; det civila engagemanget, som de senaste åren har legat på runt 500 miljoner danska kronor årligen, och med fokus på ”good governance”, anti-korruption, och mänskliga rättigheter, fortsätter även framöver.

Och det vill till, för som utrikesminister Jeppe Kofoed har konstaterat väntar närmast ”monumentale udfordringer” nu i Afghanistan.

Men, som sagt, trots det eländiga läget i dagens Afghanistan verkar de flesta ändå anse det ha varit mödan värt. Det danska bidraget gav dels landet en internationell roll och ett inflytande i Nato som vida överstiger dess faktiska storlek, sida vid sida med betydligt större och mäktigare allierade. Dels satte den internationella insatsen i stort sett stopp för den islamistiska terrorismens fortsatta framfart i världen efter 9/11.

Och inte minst, framhålls det i Danmark, sådde västvärldens engagemang och närvaro ett frö hos i första hand yngre generationer av afghaner, som gavs nya insikter om hur ett samhälle kan byggas med fungerande institutioner, skolgång och lika rättigheter för alla – inklusive flickor – som inte lär försvinna i första taget.

Även om det kan vara svårt att se i dagsläget kommer de kunskaperna skapa stora problem på längre sikt för talibanerna, när det sista landområdet är återerövrat från regeringsstyrkorna och det afghanska samhället ska byggas upp. Igen.

Överdrivet hoppfullt eller en realistisk bedömning av dem som i åratal har varit med på marken i Afghanistan? Den som lever får se.

Författaren är docent i internationell politik, Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US) samt ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent