Jag har varit plutonchef sedan år 2015. Ibland ser jag spår av mina insatser i Försvarsmaktens IT-system. En del av de dokument jag har skrivit är värdefulla. Det är ordrar och övningsplaner för mina plutoner, det är utvärderingar efter övningar och idéer kring hur mina granatkastarplutoner skulle agera i strid. Små fragment av verksamhet som bidrog till krigsförbandets utveckling. Men de flesta dokument som har skapats av mig är skräp. Jag kan se att de har tagit tid att framställa, men tid är som bekant inte ett mått på kvalitet. Dokumenten borde aldrig ha skapats.

Dokumenten ifråga är oftast detaljerade Excel-listor, eller dokument som reglerar sådant som aldrig borde reglerats. Ofta har dokumenten skapats på order av någon annan, ibland har de skapats av mig själv för att skapa en illusion av kontroll. Tiden som ägnats åt dokumenten är inte försvarbar. Jag borde ha ägnat mig åt att träna mig själv och min pluton för kriget istället. När jag ser spåren av min egen administration inser jag att jag har utfört de minst kvalificerade uppgifterna på hela kompaniet: Excellistor och handläggning i PRIO.

Mönstret finns i hela staten. Kontrollbehoven är enorma och kräver redovisning. Listor. Hur många släpförare har du på plutonen, och när utfärdades deras förarbevis? Hur många APT:er [1] har ni genomfört, vilka datum? När utnämndes X, Y och Z till vicekorpraler? Vilket sammanlagt mönsterdjup har däcken på plutonens fordon? Jag överdriver givetvis och den sista frågan har aldrig ställts. Men efterfrågan på information i Försvarsmakten är oändlig. Syftet, som vi alltid pratar om i vår kärnverksamhet, är ofta helt frånvarande.

Handläggningen har blivit mitt existensberättigande som officer. Jag tillbringar tiotals timmar, ibland hela arbetsveckan, vid min dator. Och då tror jag inte att min tid i FMAP överskrider medianen för plutonchefer i Försvarsmakten. Det kan väl inte vara så det är tänkt? Jag försöker manövrera runt problemet genom att skapa en allsmäktig lista med massor av Excel-kod som ska svara på alla frågor – en lista för att göra slut på alla listor. Vid varje fråga vill jag kunna hänvisa till Listan. Det hjälper inte. Min lista har fel format, ingen orkar leta efter information i den. Det blir ctrl+C, ctrl+V igen. Tillbaka på ruta ett.

Nej, det kan faktiskt inte vara så här det var tänkt. Ingen kan rimligtvis ha haft någon större glädje av alla de listor jag har lämnat efter mig i mappstrukturer, EMILIA och Outlook. De borde aldrig ha skapats, än mindre ha efterfrågats.

Boken ”Dumhetsparadoxen – Den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar” av Mats Alvesson och André Spicer handlar om hur vi gör oss dumma för att fungera i organisationer. Kritiskt tänkande däremot stjäl vår energi, gör att vi kortsiktigt fungerar sämre i organisationen. Att tänka kritiskt är obekvämt och gör arbetet omständligt. Därför anstränger vi oss för att passa in, även om vi inser att det vi gör är dumt. Vi skriver våra Excel-listor utan att ifrågasätta. Det är renodlad funktionell dumhet. Dumheten är samtidigt nödvändig och farlig – hela vårt arbete kan i praktiken vara meningslöst. Risken är att vi ägnar all vår möda åt styrning, ramverk och uppföljning, snarare än åt kärnverksamheten.

”Dumhetsparadoxen” uppmuntrar till just kritiskt tänkande. När jag lägger bokens budskap i kontrast till alla mina listor så anar jag att jag är funktionellt dum i huvudet. Jag är dum, därmed fungerar jag. Jag handlägger, därmed finns jag.

Författaren är plutonchef.
Foto stridsbilden Antonia Sehlstedt, Försvarsmakten. Foto PC-bilden Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

[1] Arbetsplatsträffar