De senaste årens krigföring har visat för världen hur kommersiella farkoster, hemmabyggda telekrigssystem, sociala medier och digitala plattformar inte bara kan korta ner en verkanskedja, utan också bygga ett motståndskraftigt verkansnätverk där sensorer kopplas samman med verkansenheter sömlöst.[1] Kommersiellt tillgängliga drönarsystem, improviserade telekrigsystem, öppna källor och digitala plattformar har tillsammans bidragit till att kraftigt reducera tiden mellan upptäckt och bekämpning. Utvecklingen har lett till ett tillstånd som kallas för det transparenta slagfältet. Begreppet används för att beskriva hur sensortätheten i Ukraina har lett till att större truppsammandragningar eller ledningsplatser omöjliggjorts då de upptäcks omgående och bekämpas. Samtidigt är det även bevisligen så att sensortätheten inte inneburit att respektive krigförande part undgått att missbedöma det taktiska läget eller för den delen misslyckats med vissa operationer.[2] Det kommer sannolikt även vara gällande i framtiden där valet att ta en strid alltjämt kommer innebär att chefen tar en risk oavsett hur detaljerad lägesbilden anses vara.[3]
Även om det existerar en konsensus kring att slagfältet är transparent, finns det utrymme för att diskutera vilken typ av klarhet som vi menar och vilka utmaningar som kvarstår att hantera för att verkligen uppnå ett genomskinligt slagfält.[4] I synnerhet att transparensen skiljer sig åt mellan domänerna och inte enbart handlar om det visuella.
Information hämtad från öppna källor (OSINT) har bevisligen haft en påverkande roll i det ryska angreppskriget mot Ukraina där metoder och tekniska hjälpmedel som tidigare användes av journalister nu tillämpas för att precisionsbekämpa såväl stridsställningar längs fronten som kritisk infrastruktur i de bakre områdena. Frivilligorganisationer eller löst sammansatta grupper av intresserade med begränsade resurser bearbetar öppen information, identifierar ryska ställningar och vidarebefordrar informationen till ukrainska myndigheter, som sedan slår mot de utpekade målen.
Sensortätheten tillsammans med OSINT som underrättelsedisciplin kan ses som en tidig form av ISTAR 2.0 (Intelligence Target Acquisition Surveillance and Reconnaissance) på taktisk nivå där brigaderna och bataljonerna nu kan agera betydligt friare än förr. Samtidigt är det inte ett helt utvecklat och fullmoget koncept som kan appliceras på varje ny konflikt eller för den delen införas omgående i en svensk kontext. Det finns tekniska, organisatoriska och kulturella utmaningar som måste hanteras för att en decentraliserad ISTAR-process ska fungera på lägre taktisk nivå. En del i det är att fortsätta öppna upp restriktionerna kring delgivning av information.
Det transparenta slagfältet bygger på att det finns ett nätverk av tekniska system som kontinuerligt överför data mellan alla uppkopplade noder. Konventionellt utgörs dessa noder av sensorer och bearbetningspunkter som alla bidrar till en komplett lägesbild, som sedan förmedlas nedåt utifrån de informations- eller underrättelsebehov som kommunicerats, med en hög nivå av informationsskydd. Information kan oftast flöda relativt obehindrat horisontellt men blir mer restriktivt vertikalt ju längre ner i organisationen man kommer (need to know). Detta är vad som kan sägas kännetecknar JISR eller ISTAR såväl historiskt som idag.
Att bryta sig loss från ”need to know” är den delen av den kulturella omställningen som måste till för att ISTAR 2.0 ska fungera. Om information inte delges brett och omgående spelar det principiellt ingen roll hur många sensorer eller verkansdelar du har uppkopplade till verkansnätet, inte heller hur stark bearbetningskapacitet du har. Informationen riskerar att fastna i olika rör på lokala öar där få kan ta del av informationen, och när den väl når fram till en mottagare som behöver informationen är det troligtvis för sent. Fokus ska ligga på att tillse att förbanden på lägre taktisk nivå får sina behov tillgodosedda och att dessa inte överskuggas av högre stabs upplevda behov av att visuellt se hela slagfältet vilket i förlängningen riskerar att leda till detaljstyrning.
Genom att länka ihop obemannade farkoster, lägre taktisk signalspaning och olika verkansplattformar i en fullt digitaliserad ledningsarkitektur, kombineras realtidslägesförståelse med precisionsbekämpning vilket ökar hastigheten inom bekämpningscykeln drastiskt. I Ukraina har drönare kopplade till olika mjukvaror minskat tiden från målidentifiering till artilleribekämpning till några minuter. Jag har tidigare skrivit om hur informationsstigar måste bli motorvägar (information superhighway).[5] Det vill säga att informationen måste inte bara kunna flöda snabbt i termer av antal bitar per sekund, utan även flöda parallellt i flera vägfiler och i dataformat som är enkla att bearbeta. Försvarsmakten har börjat gå i den riktningen och i exempelvis Flygvapnet börjar ATAK (Android Team Awareness Kit) leta sig ut på lägre nivåer vilket kommer utgöra en viktig del i att bygga en lägesbild inom försvarsgrenen. Det finns således alla förutsättningar för att Försvarsmakten ska kunna uppnå såväl snabba som robusta bekämpningsnät där alla sensorer kopplas till alla verkansdelar på samtliga nivåer.
Samtidigt är det inte allt att ha sensorer som detekterar och sänder information över ett transmissionsmedium. Det behövs också bearbetnings- och analyskapacitet för att sätta saker i ett sammanhang, för att kunna förstå vad som händer eller är på väg att hända och fatta välgrundade beslut. Öppna källor innebär inte bara att passivt ta emot information och bearbeta, det ger även möjlighet för underrättelsebefäl att vara aktiva i sin inhämtning. Bland annat kan OSINT fungera som en brygga till HUMINT när underrättelsebefäl får kontakt med källor som aktivt kan hjälpa till att bygga en mer högupplöst bild av läget. Vilket bland annat exemplifierats under västs intervention i Libyen där ett franskt underrättelsebefäl kunde bygga ett nätverk bestående av ca 250 informatörer som befann sig på plats i området.[6]
Den ökade datatillgången i både mängd och hastighet riskerar att skapa en illusion av förståelse. Det finns en reell risk att informationen från en sensor övertrumfar underrättelsebefälets bedömning när chefen avgör vilket handlingsalternativ som ska realiseras eller att mängden information helt enkelt leder till en kognitiv överbelastning.[7][8] I praktiken ökar snarare kraven på tolkning, validering och kontextualisering. Det transparenta slagfältet är i verkligheten en ofullständig och ibland vilseledande konstruktion.[9]
Data är inte detsamma som underrättelser eller kunskap. För att uppnå kunskap behöver vi sätta data i ett sammanhang, för att få kontextuell förståelse vilket lägger grunden för att vi ska kunna få kunskap om situationen. Det är i sin tur viktigt för att vi ska kunna förstå allt vi ser och kunna (re)agera för att kunna utnyttja situationen till vår fördel. Det vill säga att även om vi idag kan träna AI-modeller att räkna ut var det är optimalt att placera ut ett radarsystem utifrån, behöver vi fortfarande ta höjd för att det är människor som fattar beslut och att dessa långt ifrån alla gånger är optimala i sig. Trots sina fördelar kommer transparens alltid att begränsas av mänskliga tolkningsfel samt fiendens åtgärder genom maskering och vilseledning.
Mer artificiell intelligens (AI) kommer inte vara lösningen på problematiken, även om AI kan avlasta och hjälpa till med mycket av datahanteringen. För att AI ska kunna vara den katalysator som organisationen önskar måste det till metoder och personal med rätt kompetensprofil för att hantera den data som förs in i systemet likväl som att tolka den data som tas ut ur systemet. Den data som presenteras på olika sätt efter att ha bearbetats av AI, kommer inte bli av högre kvalité än vad exempelvis stabsassistentens förmåga att strukturera informationen vid input.[10] Det vill säga att det kommer fortsatt vara kritiskt att rekrytera och utbilda kompetenta individer för att bemanna olika assistentbefattningar i organisationen, samt att dessa kontinuerliga vidareutbildas i takt med att ledningsstödsystem införs och utvecklas. Det är av vikt för att kunna bygga en tilltro till underlaget för att militära chefer ska våga fatta beslut.
ISTAR 2.0 bygger på en innovationslogik som i grunden skiljer sig från hur Försvarsmakten traditionellt driver utveckling. Det pratas också mycket om att de militära styrkorna inom Nato behöver bli mer innovativa. Försvarsmakten är inte på något sätt ett undantag. Begreppet ”innovation” har på kort tid blivit det nya ”operativ effekt” eller ”tröskeleffekt”. Det är inte min mening att vara raljant i frågan utan att rent krasst peka ut att begreppet förlorat lite av sin betydelse, i synnerhet när det numera går att påstå att det vi egentligen menar är ”generalsinnovation” (top-down) i stället för ”soldatinnovation” (bottom-up). Givetvis finns det undantag men införandet av experimentkontor, särskilda projekt och FMV:s ”Battle Week” tyder allt jämt på att innovationen förväntas komma från toppen, i form av stora transformativa projekt som ska revolutionera svensk krigföring. Vilket går tvärtemot den erfarenhetsrapportering som kommer från Ukraina där det snarare är småskaliga projekt som svarar mot specifika upplevda problem vid fronten som står för innovationen. Den bottom-up-drivna innovationen i Ukraina är inte ett sidospår, utan en förutsättning för att ISTAR 2.0 ska fungera på taktisk nivå.
Just den formen av innovation förutsätter, eller rättare sagt kräver, att det finns individer i hela organisationen som på olika sätt lägger in egna resurser i form av tid och energi (ibland även pengar) för att utforma lösningar. Den innovationen kommer sannolikt inte levereras från centrala processer eller multinationella företag, helt enkelt för att kostnadskalkylen inte går ihop. Den innovativa utmaningen för central nivå blir istället att knyta ihop de olika lokala lösningarna och göra dem överförbara mellan operationsområden och domäner. För industrin blir utmaningen att göra små lösningar skalbara och så pass anpassningsbara att de har en rimlig chans att överleva mer än enstaka veckor. Med det sagt måste vi inse att det ekonomiska spelet som vi vant oss vid i fred inte längre gäller.
Den gällande logiken kring innovation kan visualiseras med en triangel. Innovationstriangeln innebär att vi inte kan bejaka de olika intressen som staten, industrin och soldaten har. Om staten ska spara pengar, eller åtminstone hålla ner kostnader, kommer det påverka industrin och soldaten negativt. Ska industrin ha möjlighet att plocka ut vinst och våga investera långsiktigt kommer det att ske på bekostnad av både statens ekonomi och soldatens behov av snabba lösningar. Om soldaten ska prioriteras genom snabba lösningar med begränsad tidshorisont måste det ske på bekostnad av såväl statens ekonomi som industrins krav på avkastning. Det kan tyckas vara en pessimistisk syn på vägen framåt, och det kommer möjligen möta mothugg från de som befinner sig i någon av de centrala processerna. Samtidigt måste det här paradigmet synliggöras och diskuteras öppet om vi ska ha en chans att uppnå det vi säger oss vilja uppnå i form av en innovativ försvarsmakt där förbandets krigsförmåga står i centrum. Då är det rimligt att soldatens intressen ska vara överordnade övriga genom att resurser i form av kapital och personal dedikeras till att hjälpa fram de soldatnära innovationerna.
Försvarsmakten är på jakt efter innovativa tekniska lösningar för framtidens krig. Vi får inte i den strävan bli blinda för de organisatoriska och inte minst kulturella innovationer som också måste till för att kunna slå mynt av de tekniska lösningarna. I synnerhet om vi vill hitta fungerande soldatinnovationer som kan implementeras här och nu istället för visionära generalsinnovationer som kanske aldrig hinner levereras till förbanden innan kriget är över.