Frågan om folkrättsbrott blir nu ett av momenten i efterspelet till Gaza-kriget. Folkrätten behandlar bl a handelsrätt, Röda korsets ställning, diplomatisk personal. Den reglerar också förhållanden under ockupation. Den ockuperande staten har att skydda det ockuperade områdets egna lagar. Vad gäller Västbanken betyder det alltså att där gäller – enligt folkrätten – jordansk lag. Att införa israelisk lag vore ett brott mot folkrätten. En ockupation innebär inte att det tidigare rättsläget upphör. Det gäller också äganderätten. Det har bl a medfört att svensk-estniska familjer kan återfå egendom som de haft före den sovjetiska ockupationen. Detta kallas restitution – ett återställande av ett tidigare rättsförhållande.

Den mest uppmärksammade delen av folkrätten rör förhållanden under krig. Där finns en grundregel: Distinktion. Detta är själva kärnan, när det gäller folkrätten i krig – åtskillnad mellan stridande och icke-stridande. Icke-stridande, d v s civila och sårade, är skyddade. Åtskillnaden gäller både människor och egendom. Vattenreservoarer och skyddsrum är t ex skyddade. Angrepp på skyddade människor eller objekt är folkrättsbrott.

Även när det gäller stridande finns det ett regelverk. Som stridande gäller den som bär uniform eller bär vapen synligt samt står under befäl och själv följer folkrätten. Den stridande har också ett skydd, som innebär att han som tillfångatagen skall behandlas som krigsfånge, stå under Röda korsets beskydd och friges efter konfliktens slut. Han får alltså inte behandlas som kriminell, placeras i fängelse, misshandlas eller göras onåbar för Röda korsets delegater.

Också när det gäller byggnader och installationer är regeln om distinktion gällande. Civila byggnader är skyddade. Angrepp på civila objekt är folkrättsbrott. Nu kan det emellertid hända att den ena sidan använder civila byggnader för militära ändamål. Då ändras objektets ställning och den blir ”militariserad” och därmed ett legitimt angreppsmål. Ett enkelt exempel är att den ena sidan kan använda ett kyrktorn för eldledning. Därmed upphävs det folkrättsliga skydd som kyrkobyggnaden annars har.

Även när det gäller bekämpning av legitima mål ger folkrätten regler. Den första kallas proportion. Det måste finnas ett rimligt förhållande mellan den militära ”nyttan” och den skada som orsakas. Detta är en regel som bearbetats efter andra världskrigets massbombningar av bostadsområden, t ex Dresden 1945. Ett annat känt fall är den sovjetiska sänkningen av flyktingfartyget Güstloff på Östersjön 1945. Güstloff hade visserligen militär personal ombord för utbildning, men sänkningen innebar att 10.000 civila omkom.

Ett annat kriterium är nödvändighet. Det innebär att det – militärt sett – inte fanns någon annan möjlighet att bekämpa fienden.

Folkrättens grunddrag fanns redan under medeltiden som sedvanerätt. Den innebar bl a att den som utan uniform eller igenkänningstecken kunde identifieras som fiende saknade allt skydd som tillfångatagen. Under 1800-talet förstärktes sedvanerätten till fördragsrätt. En drivande fråga var bruket av vapen som orsakade stora skador, s k dumdumkulor. Också denna sida av folkrätten har sedan utvecklats vidare. De senaste exemplen är internationella konventioner mot biologiska vapen (avsiktlig smittspridning), klusterbomber samt minor.

Den mänskliga uppfinningsrikedomen när det gäller vapen är betydande. Här har folkrätten en spärr: Martens klausul. Den är uppkallad efter den estniske folkrättsexperten Friedrich Fromhold von Martens och ingår i ingressen till Haag-konventionen 1899. Den är alltså en del av fördragsrätten och innebär att där det saknas skrivna regler gäller folkrättens anda, d v s distinktion, proportion och nödvändighet. Alla brott mot folkrätten kan inte beivras av domstolen i Haag. Men den stat som bryter mot folkrätten utesluter sig själv ur folkgemenskapen och förlorar det som är mest nödvändigt av allt i staternas liv: förtroendet.

Christian Braw är Docent och tidigare folkrättsinstruktör vid Eksjö garnison.

Mer av samma skribent