Efter dryg veckas strider kring Gaza mellan israeliska försvarsstyrkorna och palestinska milisgrupper anförda av Hamas har en bräcklig överenskommelse om eldupphör gjorts med egyptisk medling. Omvärlden, som på olika sätt gjort allt för att hålla ned konflikten, drar en lättnadens suck. Viljan att hjälpa till är stor, och många menar att blockaden mot Gazaremsan måste upphöra. I grunden en sund idé, om bara omvärlden kan stödja med tullkontroller och bekämpa smuggling.
En hel del faktorer talar tyvärr för att de tystnade vapnen bara vilar sig, och att vi har större konvulsioner i regionen att vänta oss. Här följer ett försök att redovisa varför:
Om vi börjar med frågan med som vann denna rond i den väpnade konflikten, så anger de flesta bedömare att det var Hamas och i andra hand president Mursi. Hamas har blivit accepterade som en legitim aktör av världen, och de blev inte slagna av de israeliska precisionsattackerna. I södra Israel rasar befolkningen mot premiärminister Netanhayu som inte avslutade hotet om raketbeskjutningar genom en markoffensiv mot Gaza.
Jag delar den bedömningen, men beroende på vilket perspektiv vi har så kan vi till slut landa i en annan slutsats – vilket jag gör. Som jag skrivit tidigare – om det blir en operation kring Gaza, så är det inledningen på mer omfattande operationer i Mellanöstern. Min tes är att detta gäller Iran och hotet om iransk kärnvapenförmåga.
Det gäller för Israel att avväpna vad som skulle riskera att bli en tredje front vid en konflikt med Iran. Den israeliske försvarsministern Barak har närmast blivit hånad när denne resonerat om att ett anfall mot Iran inte skulle kräva så mycket israeliska förluster. Otaliga experter har då pekat på de arsenaler med raketer som både Hamas och Hizbollah har samlat på sig de senaste åren. Nu är Hamas tyngre raketarsenaler bekämpade i stor omfattning, och det hotet avvärjt de närmaste tre till sex månaderna.
Mycket talar nämligen för att Israels strategiska läge är på väg att starkt försämras, vilket minskar landets avskräckningsförmåga. I väster har det Muslimska brödraskapet tagit makten i Egypten. Organisationens generalsekreterare Mohammed Badei uppmanade igår till heligt krig mot Israel. President Mursi har också igår beslutat att inga beslut som tagits av denne i ämbetet sedan tillträdet kan ifrågasättas eller ogiltigförklaras, ens av de högsta juridiska instanserna.
För Egyptens befolkning har tesen om demokrati snabbt förbytts i dess antites. Diktatorn Mubarak avsattes och en militärjunta tog makten, ett än mer auktoritärt styre. Detta försvann i valet, och vi har nu ett absolut envälde i Egypten med en ekonomi i fritt fall. Då hjälper det inte att presidenten nu ses som arabvärldens ledare och att denne har handlat pragmatiskt i det nuvarande läget.
Norr om Israel är det än mer militanta Muslimska Brödraskapet i Syrien på väg mot makten sakta, men säkert. För Israel kommer det innebära att en tyst front sedan nästan 40 år kommer att bli mer oförutsägbar. Det finns dock tecken på att en del utomstående aktörer börjar inse att det gäller att behålla en hygglig del av den syriska armén intakt för att inte Syrien ska störtas i kaos. En något senkommen tanke, då en del radikala islamister liksom en del kurder ställt sig utanför den nya paraplyorganisationen.
Det verkar som om den syriska regimen nu både går till ursinniga anfall samtidigt som den släpper terräng på flera ställen. Mycket talar nu också för att den tyska förbundsdagen godkänner en begäran om stationering av två Patriotbatterier vid Turkiets gräns mot Syrien, vilket kommer att ge ett indirekt skydd för de syriska rebellerna.
Premiärminister Erdogan har däremot hamnat i bakvattnet när det gäller konflikten kring Gaza. För några dagar sedan kom ett häftigt utfall mot Israel som brännmäktes som en terrorstat. Igår berättade han att den turkiska underrättelsetjänsten tillsammans med den israeliska(!) deltagit i samtalen om eldupphör i Kairo.
Den turkiske premiärministern gjorde också ett utfall mot sin irakiske kollega med anledning av att kurdiska Peshmergatrupper är nära på att hamna i strid kring staden Kirkuk med den reguljära irakiska armén. Erdogan menar att al-Maliki är på väg att störta Irak i ett nytt inbördeskrig, varpå al-Maliki varnade för att Erdogan håller på att störta sitt land i ett inbördeskrig.
I öster skakas Jordanien för första gången av protester mot kungen och rop på republik. Nu kan kungahuset falla tillbaka på sitt släktband till profeten, så själva kungadömet är nog inte så hotat. Däremot är den västvänliga politiken i fara, om det Muslimska Brödraskapet får större inflytande.
Det talar för att Israel måste ta itu med Iran för att kunna förbereda sig på en mycket allvarligare situation omedelbart utanför de egna gränserna. Landet har full fart på anskaffningen av luftvärnsbatterier av typen Iron Dome. Detta system har varit en succé under det korta kriget med en träffsannolikhet på 84 % mot upptäckta raketer och granater. Totalt föll 58 raketer i bebyggelse av 1506 avskjutna. Ironiskt nog var det en tidigare utskälld försvarsminister, Amir Peretz från fredsrörelsen, som drev fram införandet av Iron Dome, trots försvarsledningens motstånd. Ungefär som när Sten Tolgfors drev igenom köpet av Black Hawk-helikoptrar, något som kan visa sig betydelsefullt när vi ska dra ut huvuddelen av trupperna ur Afghanistan.
I Ramallah på Västbanken sitter den helt sidsteppade Fatahledaren Mahmoud Abbas och filar på sin ansökan om observatörsstatus för Palestina i FN. Den är planerad att lämnas in i slutet av nästa vecka, och det har säkert varit en faktor för Israel när det gäller val av tidpunkt för att dra igång den senaste offensiven. Nu är det alltså Hamas som har legitimiteten bland palestinierna, om än ofta ovilligt. Rörelsen har i alla fall stått upp mot Israel, och bytet från Damaskus till Kairo har varit betydelsefullt för organisationens överlevnad.
Avtalet mellan parterna bygger bland annat på att Egypten ska ta ansvar för att smugglingen till Gaza förhindras, vilket kommer att bli svårt av två skäl. Dels har Egypten inte kontroll över Sinai länge, utan till del är det beduinska smuggelligor och salafister som uppträder relativt fritt. Dessutom ligger det inte i de styrandes intresse att bli uppfattade som någon slags israelisk polis i regionen. Det talar för att Gaza på nytt kommer att fyllas med vapen. Regeringen Netanhayu har nu skaffat sig en del fallhöjd, sedan den i ett starkt överläge avstått en markoperation. Om situationen återigen skulle förvärras med nya raketbeskjutningar kommer ingen västregering protestera om Israel går in fullt ut för att rycka upp terroristgrupper med rötterna.
För USA:s del så innebär konflikten att landet på nytt i praktiken dras in i Mellanöstern, trots den deklarerade omorienteringen mot Asien. Den amerikanska flottan och marinkåren har beordrat fartyg att vända om till östra Medelhavet och förlängt truppernas seglats. Det handlar naturligtvis om att kunna kontra iranska motåtgärder i Levanten, och få Egypten på västs sida mot den iranska axeln. Iran som ju lyckats med konststycket att understödja både Hamas och Islamic Jihad i Gaza. Framförallt är det den senare organisationen som drar Hamas i radikalare riktning. Det innebär att Iran fortfarande har ett inflytande i Gaza, om än inte lika starkt som Egyptens.
Den iranska utrikespolitiken är mycket kalkylerande, men också paradoxal. Landet stöder sunnitiska grupper i Gaza som försöker döda israeler. I Syrien stöder teokraterna en alawitisk regim som försöker döda sunnitiska militanter, medan de i Libanon stöder shiiter som försöker ta livet av både israeler och sunnitiska islamister.
Det är precis som jag brukar säga om mina tre tumregler i Mellanöstern: Inget är enkelt, inget är tillåtet och inget är vad det ser ut att vara.
Nu väntar jag på vad som kommer att hända för att Israel ska kunna avväpna Hizbollah på vägen mot det iranska äventyret. Denna nöt blir betydligt hårdare. Organisationen har med undantag för sin UAV-flygning agerat iskallt under tumultet i Syrien. Men nu kan det vara dags för högre risktagning. Kan rörelsen acceptera att Syrien och dess tyngre vapenarsenal tas över av teologiska motståndare? Januari till mars nästa år kan komma att bli en rysare med en syrisk regim på fallrepet, egyptiska brödupplopp och gynnsamma väderleksförhållanden för militära operationer.
Som det heter i det egyptiska ordspråket:
”Förtvivlad gick tillsammans med en hopplös”
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Snälla F&S, sluta med krigshetsen. Det har inte varit ett storkrig i Mellanöstern sedan 1973.
Snälla Lars, jag krigshetsar inte, utan försöker se vad som finns under ytan. Du har helt rätt i att det inte varit storkrig sen 1973. Å andra sidan har det varit flera långdragna konflikter med inmarscher som Libanon 1982. De politiska konvulsionerna i Arabvärlden har inte varit så stora sen 60-talet, och USA förlorar allt mer sitt inflytande i regionen.
Som sydstatsgeneralen Robert E. Lee sa ”It is well that war is so terrible – otherwise we would grow too fond of it.”
Krig har ett enormt mediaintresse, och krisrapportering från Mellanöstern är ganska enkelt, lätt att ta sig hit och relativt civiliserat. Scenarios och analyser där hela området sätts i brand är populära. Men som sagt, från 1973 har vi endast sett lokala och enskilda krig.
Vad gäller nästa rond mellan Israel och Hizbollah så har vi väntat på den sedan kriget tog slut 2006. Det är inte självklart att Hizbollah skulle svara med raketanfall om Israel bombar Iran, och för Israel kan ett anfall på Hizbollah bli mycket kostsamt. Så en flygräd mot Iran behöver inte betyda krig.
”Den iranska utrikespolitiken är mycket kalkylerande, men också paradoxal. Landet stöder sunnitiska grupper i Gaza som försöker döda israeler. I Syrien stöder teokraterna en alawitisk regim som försöker döda sunnitiska militanter, medan de i Libanon stöder shiiter som försöker ta livet av både israeler och sunnitiska islamister.
Det är precis som jag brukar säga om mina tre tumregler i Mellanöstern: Inget är enkelt, inget är tillåtet och inget är vad det ser ut att vara.”
Gammal hederlig orientalism (suck), vilken jag har svårt med om vi skall seriöst (alltså på en nivå högre än Aftonbladets) kunna analysera situationen. På vilket sätt är situationen unik? Mest känt fall där Sverige spelade stor roll är det 30-åriga kriget. Liknande lägen hittar du även idag i fler världsdelar än mellanöstern.
Vidare: om tanken har varit att avväpna Hamas så kan man minst sagt tvivla på hur lyckat det har varit. Enda nytta må ha varit skarp test av iron dome samt generellt en storövning där bl a mobiliseringen trimmas. När (inte om) vapenvilan bryts är det lägligt att i samband med aktionen mot Gaza/Libanon ett flyganfall mot Iran inleds i samma veva när man ändå är igång (om nu en vilja att genomföra sådan finnes).
En sak förstår jag dock inte. Har svårt att tänka mig att Israel kan göra någon som helst kännbar skada på Irans infrastruktur av logistiska skäl. Några flyganfall och sen?
Nej, Israels taktik måste alltså vara att få Iran att svara vilket drar USA in i striden. USA bombar Iran tillbaka till stenårdern men ingen markinvasion p g a risk för höga egna förluster. Istället ges stöd till anti-regimgrupper så som fallet är i ex Syrien. Det är sannolikt att i ett sådant läge stora grupper i Iran som idag är moderata radikaliseras. Ingen grupp kan skapa ett övertag och en afghanistering av Iran är ett faktum. Hela mellanöstern ligger i ruiner vilket passar Israel utmärkt.
@Lars och Anonym. Det är ett stort utfallsrum och både det begränsade alternativet liksom scenariet att dra in USA är fullt realiserbara. Precis som att det är ett exempel på skrämsel. NYT har en intressant artikel idag som talar om det tredubbla raket- och robothotet från Gaza/Libanon/Iran.
@Anonym. Orientalism är ditt epitet, men Iran stödjer ju Hamas/IJ, Hizbollah och Assad – så det är inget påhitt. Det jag försöker säga med de tre tumreglerna är en påminnelse om att det är komplext och svårt att tränga in i motiven hos aktörerna.
Skall inte en av tumreglerna var ”inget är otillåtet”?
Man dock konstatera att man tydligen har gått om tid. Redan 2006 försökte man slå ut Hezbollahs raketer, innan man skulle anfalla Iran.
NYT artikeln refererar till Hamas och Hizbollah som Irans ställföreträdare. Då måste väl också Israel var USAs ställföreträdare.
Hizbollah slåss inte längre mot Israel eftersom södra Libanon har blivit befriat i princip (Sheeba farms finns kvar som konfliktorsak) och Hamas slåss för frihet. Man håller knappast på för det är kul att ställa till bråk och skulle man fått vapen från USA istället för Iran så skulle man nog föredragit det. Så länge USA inte kan inta rollen som honest broker blir det inte fred.
Några fler militära och diplomatiska slutsatser från operationen:
1. Det är helt rätt att Hamas har stärkt sin ställning i Arabvärlden, men Israel stärkte sin diplomatiska ställning i Väst. Israel fick ovillkorligt stöd från alla viktiga Väst-länder för sitt ganska återhållsamma försvar mot de kontinuerliga raketangreppen. Det verkar också som om Israel fick stöd för en framtida markinvasion, om inte av hela Gaza så åtminstonde Philadelphi-leden.
2. Egypten har två mycket bekväma choke points för att stävja smugglingen till Gaza – landsvägstunnlarna under Suez-kanalen, samt den ca 1/2 kvadratkilometer där alla smugglingstunnlarna mynnar ut på den egyptiska sidan i Rafiah. Eftersom vapnen som smugglas är skrymmande och måste transporteras med lastbil så är det inte helt omöjligt att strypa tillförslen, om den politiska viljan finnes.
3. Precis som USA upptäckte i Cu Chi och Israel i Libanon 2006, så är luftangrepp inte effektiva mot en milis som förskansat sig i ett väl förberett och väl utbyggt tunnel- och bunkernätverk. Sådana nätverk måste rensas med marktrupper, under mycket farliga förhållanden.
4. IDF har återigen visat den samlade effekten av mycket precisa underrättelser och mycket precisa luft- och artilleriangrepp. Med ca 1500 angripna mål och 160 döda palestinier, så har IDF slagit ut 10 mål för varje dödsfall. Statistiken visar inte bara på stor yrkes-skicklighet, utan också på en medveten policy att undvika kollateral skada. Jämför med Rysslands angrepp mot Grozny, eller Assads angrepp mot syriska städer.
5. De libyska raketer, både surface-to-surface och surface-to-air som hamnade i Gaza visar konkret på riskerna när en nationalstat kollapsar och de väpnade styrkorna löses upp. Denna case study är av stort intresse vad gäller riskanalysen kring de syriska C-vapnen. Jag tror att både USA och IDF drar slutsatsen att C-vapen, lång- och medeldistansraketer (Scud) samt MANPADS måste oskadligöras. En insats mot C-vapen får säkerligen allmänt diplomatiskt stöd, Scud-raketer likaså. MANPADS är betydligt mindre och fler till antalet, och kommer förmodligen att spridas.
6. Hamas strategi att angripa civila mål framstod i sin brutala dager. Med 30,000 man i fält kring Gaza, en stor flygbas (Hatserim) och en flottbas (Ashdod) inom skotthåll så rådde ingen brist på militära israeliska mål. Dessa mål är tillräckligt stora till och med för Katyushans CEP om 2% av skottavståndet. En del av Israels diplomatiska framgångar i Väst beror på denna strategi från Hamas.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
@F&S: med orientalism menar jag västs syn på mellanöstern som något mystiskt, extraordinärt. Jag betvivlar inte att Iran stödjer Hamas/IJ, Hizbollah och Assad men att det skulle vara något speciellt med den saken. Jag nämnde för oss svenskar det mest kända fallet – det 30-åriga kriget – när det katolska Frankrike med stöd av det protestantiska Sverige förde krig mot det protestantiska Tyskland. Ytligt betraktat ett religionskrig med en något oklar svensk roll. Dok den tyngsta underliggande orsaken är att både Frankrike och Sverige hade intresse i att förhindra/försena tysk unifikation.
På liknande sätt tycker jag att det är grovt förenklat och kanske även felaktigt men ack så bekvämt att förklara förhållanden i MÖ med religiösa/sekteristiska termer. Verkligheten är inte så romantisk bara för att skådeplatsen är orienten utan lika pragmatisk som här i väst. Som Lars ovan hävdar anser sig nämnda länder/organisationer bekämpa samma kolonialistiska fiende och därför samarbetar man.
Hear, hear.;)
@Anonym. Det är ju precis det jag vill komma åt. Det är pragmatiskt och består av faktorer som är sammanflätade. Det är inte vad det ser ut att vara vid en första anblick.
Det politiska styret i Syrien utgår till exempel från lika delar ekonomiska intressen som vänster-sekulära, vilket förklarar varför huvuddelen av alawiterna och delar av den sunnitiska befolkningen styrt landet. Amalmilisen lyckdes i perioder slåss på två sidor samtigt under inbördeskriget i Libanon osv.
Inbördeskriget i Libanon var långt och komplext, och allianser mellan olika miliser skiftade. Har dock aldrig hört att en milis slogs på två olika sidor samtidigt, men kanske milissoldater som extraknäckte. Har Du någon mer information angående Amal.
@Lars. Det var just extraknäck, men av en sådan omfattning att den skedde med ledningens goda minne.