Veckovisa uppföljningen av Israel som månadens fokusområde.
Iran: Iran och EU:s stater genomför nu förhandlingar i Istanbul om det iranska kärnbränsleprogrammet. Ingenting jag sett i rapporteringen tyder på framsteg, snarare tvärtom. Storbritanniens förrförre premiärminister, Tony Blair, varnade igår i mycket kraftiga ordalag för Irans jakt på kärnvapen. Han sa bland annat att det inte går att stoppa, om inte väst möter detta med beslutsamhet och våld som sista utväg. Han sa också att president Obama var ”too soft” mot Iran.
Libanon: I Libanon fortsätter krisen att skärpas. Den förre och nu provisoriske premiärministern Hariri har i TV sagt att han kandiderar som fortsatt premiärminister när presidenten Suleimen på måndag ska söka regeringsbildare. Hizbollah har haft en larmövning, och den libanesiska armén har spärrat av mindre områden och haft vägspärrar. Drusledaren Walid Jumblatt annonserade för någon dag sedan att han kommer att stödja Hizbollahblocket. Detta var inte överraskande, eftersom Hizbollah nästan krossade honom och hans parti 2008. Om inte enstaka drusiska parlamentariker väljer Hariri, så kommer Libanon få en pro-syrisk premiärminister. STL blir då av med libanesiskt stöd och domstolen i Haag får fortsätta pröva eventuella åtalade i deras frånvaro.
Denna utvecklingen är inte acceptabel för de som vill se rättvisa efter mordet på Hariri d.ä 2005 och som vill se en ekonomisk utveckling i landet. Det verkar troligt med någon form av sammanstötningar mellan dessa grupper. Hizbollah lär inte provocera Israel så länge de har övertaget, men om Haririblocket når framgångar kan vad som helst hända. För Israel är Hizbollah i Libanonskrud mycket allvarligt. Genom staten Libanons institutioner ökar dess makt kraftigt. Det går därför inte att utesluta att Israel har egna planer för att undvika detta. Jag har under veckan lyssnat av lite Twitterflöde i Beirut, och mitt intryck är att människor är rädda. Att såväl Saudiarabien som Syrien, Turkiet och Qatar hoppat av som medlare indikerar att den rädslan är värd att ta på allvar.
Palestina: De palestinska områdena har varit relativt lugna i veckan med undantag för de demostranter som attackerade franska utrikesministerns bil i en konvoj under ett besök till Gaza. Det verkar dock som palestinierna fortsätter med sin nya strategi att samla erkännanden runt om i världen så att de ensidigt kan utropa en stat.
I den israeliska politiken överraskade försvarsminister Barak genom att hoppa av Arbetarpartiet och bilda ett nytt parti. Genom en regeringsombildning blev Nethanyau av med tre ministrar och kabinettet vreds nu center-höger istället. Detta kan vara ett tecken på konfliktförberedelser genom att ha ett mer samanhållet kabinett. Den krigserfarne Barak kan nu koncentrera sig på de varnande tecknen att vi får uppleva en allvarlig kris i området. Detta accentuerades av avgående Mossadchefen Dagans sista ord i veckan till Knessets utrikeskommitté att Iran kan ha kärnvapen före man tidigare bedömt, och att de inte ska underskatta iranska möjligheter till genvägar. Dagan varnade också för Hizbollahs vapenarsenal och utvecklingen efter ett utropande av en palestinsk stat.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Irans kärnvapenprogram är ett enormt bekymmer. När ett land väl har skaffat kärnvapenförmåga går det inte att vrida tillbaka klockan.
Iran är också ett land som redan nu utgör en kraftigt destabiliserande faktor genom sitt stöd till upprorsmakare och terrorister i mellanöstern.
Det är högst sannolikt att Iran skulle använda sin nukleära kapacitet för att tiodubbla sin destabiliserande effekt på världsfreden.
Det går inte att komma åt Iran genom samtal. Denna ”dialog” utnyttjas bara av Iran för att vinna tid och blir färdiga med sina kärnvapen. När de väl har sina kärnladdningar och robotar så behöver de aldrig lyssna på någon igen.
Det är helt klart att USA:s mjuka linje och utsträckta hand inte ger något resultat. Inte heller ekonomiska sanktioner. USA borde göra gemensam sak med Israel och de arabländer som avskyr Iran och slå ut deras nukleära kapacitet en gång för alla, oavsett vad som krävs.
Det var också också hemskt att se Wikileaks avslöjande att svenska företag har levererat kärnteknik till Iran, för kortsiktig vinnings skull.
Jag lovar att ingen av oss vill leva i en värld där dagens labila iranska regim har tillgång till kärnvapen.
Om jag inte har fel för mig, då informationen jag har snappat upp har varit ganska splittrad och ofullständig, så måste Israel slå ut åtminstone uranslungorna under jord med nukleära Bunkerbusters. Jag tror mig veta att uran kan användas i pansarbrytande vapen och får då en mycket bättre verkan, men då rör det sig inte om kärnladdningar. Om de Bunkerbusters som måste användas mot Irans underjordiska kärnprogram kommer att vara i form av kärnladdningar eller om de kommer att vara i form av en eller flera mer eller mindre ”smutsiga bomber” vet jag inte. Men man kan anta att det måste röra sig om att de använder sig av kärnvapen, så mycket tilltro till Irans förmågor när de byggde dessa kärnanläggningar att de begrep att förlägga dem mer än tre meter under jorden har jag. Konsekvenserna av en lyckad israelisk pre-emptive strike kan därför bli svårare för israelerna att hantera än ett lyckat resultat ger fördelar, omm de måste använda Bunkerbusters med kärnvapenladdningar. Det är kanske måhända därför som Israel inte har slagit till ännu? Mitt råd till israelerna är att försöka vinna tid och slå mot perifer logistik mot kärnprogrammet, med konventionella vapen, och se vad som händer efter det!
Har jag snappat upp och pusslat ihop informationen rätt?
Roger Klang
Hittade följande upplysande artikel om Irans kärnvapenprogram i The Guardian:
http://www.guardian.co.uk/world/2011/jan/20/iran-highly-enriched-uranium-wikileaks
Jag skulle ta uppgifterna om hur oerhört allvarligt det iranska kärnprogrammet är på större allvar om de hade kommit från andra källor.
Tony Blair har vissa trovärdighetsproblem numera, och israeliska uppgifter om läget i mellanöstern har alltidvarit partsinlagor.
Det är väldigt svårt att värdera dessa uppgifter, då det finns en viss tendens hos de som talar om detta, precis som Per säger. En intressant detalj är att Europas största länder tycks vara överens om hotet. Arabstaterna är också med på båten, men där finns en sunni – shiadimension att ta hänsyn till.
När det gäller Rogers fråga vet jag inget om svaret. Jag har sett uppgifter om israeliska övningar i Karpaterna med helikoptrar som indikerar att de övar på att slå ut portar till bergrummen innan flyganfall. Jag bedömer som du att de försöker fördröja det hela med indirekta metoder. I den här kraftmätningen är det Iran som är offensiv och vill uppnå sitt mål, medan alla andra försöker flytta målet bortåt i tid. Ju närmare det verkar vara iranierna, desto mindre odds att de andra använder en direkt metod.
Allting har två sidor, även hur man ser på situationen i Libanon. Nedan ges i en svensk blogg en ganska bra beskrivning hur många kristna i Libanon upplever situation, utan att för den skull vara socialister.
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/01/25/usas-draksadd-i-libanon/