Inom geopolitiken brukar man tala om ”the Shia crescent”. Det är en halvmåne med Shiamuslimer som sträcker sig från Libanon via Syrien och Irak till sitt kraftcentrum i Iran.
Mycket av de militära ingreppen i området har varit betingat av att stoppa eller att förföra detta kraftfält. Irak invaderades och Saddam Hussein störtades. En delikat omfördelning av makt följde i landet, där shiamuslimer och kurder flyttade fram sina positioner, medan sunniterna förlorade.
När den Islamska staten i Irak och Syrien (ISIS) far fram snabbt och brutalt i landet, så är det en reaktion på den korrupta regim som suttit vid makten i Bagdad och en konsekvens av det alltmer laglösa Syrien.
När den arabiska våren startade var förhoppningarna stora på en snabb demokratisering av arabstaterna. Där kanoner misslyckats skulle nu Twitter lösa människorna ur sina bojor var tanken.
Men något gick snett. I några länder kämpade diktatorerna emot, i andra utbröt laglöshet. I Syrien blev det både och. Resultatet är mycket nedslående:
I väster ligger Libyen fortfarande utan en fungerande regering och med en oljeproduktion på en femtedel av vad den var innan de västliga demokratierna störtade Khaddafi med hjälp av ombud på marken.
Nu jagar en gammal Khaddafigeneral jihadister i östra Libyen och det går inte att utesluta att grannen Egypten går in i landet. Den nyvalde presidenten i Egypten, Al-Sisi kan behöva en seger i Libyen. Först och främst för att stoppa en krutdurk, där Muslimska brödraskapet kan hämta kraft. Dessutom hägrar viktiga råvaror som oljan och färskvatten i en slags bonus, liksom prestigen.
I Libanon pågår som bäst ett komplicerat spel om vem som ska bli ny president i landet. Trots många flyktingar och beväpnande miliser som stöder olika sidor i det syriska inbördeskriget har man hittills lyckats avstå från att importera olyckan från öster.
I norra Syrien är det däremot ingen ordning längre. Efter att Assadregimen släppt kontrollen över det mesta är det den Fria syriska armén som är den stora förloraren. Lokala kurdiska styrkor har tagit över några områden, men framför allt har ISIS fått ett större utrymme.
De norra och västra delarna av Irak slukas nu upp av de väldisciplinerade ISIS-styrkorna med stort utländskt inslag. Samtidigt passar kurderna på att ta kontrollen över Kirkuk, den absolut viktigaste staden i hela området.
För att få stopp på framryckningen har Iran skickat minst två bataljoner till Irak och i USA diskuteras olika sätt att stödja den irakiska regeringen militärt. I teorin kan därför amerikanska luftstridskrafter understödja iranska förband i Irak.
Vem hade kunnat tro att den Store Satan och en av ondskans axelmakter skulle kunna hamna på samma sida? Frågan är om inte den arabiska våren i själva verket var en ouvertyr till något som kommer att påminna om det trettioåriga kriget.
Många allianser kan komma och gå när regioner är under omvälvning. För de som ser mönstret av olika sunniextremister som försöker ta makten i en båge över Libyen, Egypten, Syrien och Irak är svaret klart.
Bad Moon Rising
Som alltid ett intressant inlägg om Mellanöstern, ett område som hade hamnat lite i bakvattnet.
Det bor dock påpekas att Libanon endast har en beväpnande milis, Hezbollah, som egentligen efter Taef-avtalet är en motståndsrörelse.
Försök har gjorts att skapa nya miliser, utan någon lycka.
Tack Lars! De Jure och med en snävare tolkning av Libanon har du rätt, med de-facto finns miliser som Ubat al-Ansar och Jund al-Sham. Dessa palestinska miliser har varit med länge liksom Fatah al-Islams milis. Vidare finns den libanesiska delen av Jabhat al-Nusra i norra delen av landet, förvisso mest inriktad på logistiskt stöd till sina fränder i Syrien. Abdullah Azzam Brigaderna har också varit i strider med Hizbollah på libanesiskt territorium. Alla dessa grupper är inte i första hand inriktade på situationen i Libanon, men de finns och verkar från landet. De senare har potential att växa ordentligt, om inte moderata sunniter hittar en formel för utveckling kring främst Tripoliområdet.
Vad som händer med Irak är centralt just nu. Kurderna är på väg att bli (är redan?) den starkaste militära makten i området. Pesh Merga är erkänt stridsdugliga och väl ledda. ”Formellt” är väl kurderna på samma sida som Iraks formella regering, men kommer att göra sig alltmera självständiga. Deras gamla dröm om ett eget rike håller på att bli verklighet. Detta gillar vare sig Turkiet, Syrien eller Iran (eller Irak som dock inte har så mycket att säga till om just nu). Kanske en de-facto Kurdisk stat i norra Irak med tydliga gränser mot Syrien – Turkiet – Iran skulle lugna ned området som helhet? Erbil uppfattas redan som en ”huvudstad”.
Som motvikt till Hezbollah har det gjorts førsøk att skapa starka sunnimiliser, men førutom Nahr al-Bared och Dinnieh konflikterna har det mest varit skärmystlingar, som den libanesiska armén klarar av bra.
Det finns alltid en potential før att miliserna uppstår igen, som konflikten 2008 ær ett bevis på.
Att ISIS plötsligt skulle få en sådan vind under vingarna att man till synes obekymrat kan ta över städer av Stockholms storlek är svårt att smälta. Kanske kan förståelse för vad som håller på att ske utvidgas om perspektivet vidgas?
Ponera att USA är något tveksamma till saudiernas lydnad när merparten av den saudiska oljeexporten snart kommer gå till Kina samtidigt som den bilaterala handeln bara ökar och kineserna är allt mer engagerade i allt från byggprojekt till forsknings och annat utbyte. Ur USAs synvinkel är det därför gynnsamt att satsa på både saudierna och iranierna – dels för att ha något att falla på om kontrollen över saudi skulle glida ur händerna, dels som ett led i att ”övertyga” saudierna om att det speciella förhållandet länderna emellan skall fortgå om man vill slippa huvudvärk när USA satsar för fullt på iranierna istället. Dessutom skulle förbättrade relationer med Iran öppna dels för fortsatt inringning av Ryssland dels öppna Iran för investeringar från USA, dels etablering vid det strategiskt viktiga kaspiska havet vilket i sin tur ”säkrar” Azerbajdzjan osv. Ur det perspektivet är regionens destabilisering som rör om och ”rensar rummet” välkommen då den möjliggör rockader och öppnar för nya möjligheter.