Inom geopolitiken brukar man tala om ”the Shia crescent”. Det är en halvmåne med Shiamuslimer som sträcker sig från Libanon via Syrien och Irak till sitt kraftcentrum i Iran.

Mycket av de militära ingreppen i området har varit betingat av att stoppa eller att förföra detta kraftfält. Irak invaderades och Saddam Hussein störtades. En delikat omfördelning av makt följde i landet, där shiamuslimer och kurder flyttade fram sina positioner, medan sunniterna förlorade.

När den Islamska staten i Irak och Syrien (ISIS) far fram snabbt och brutalt i landet, så är det en reaktion på den korrupta regim som suttit vid makten i Bagdad och en konsekvens av det alltmer laglösa Syrien.

När den arabiska våren startade var förhoppningarna stora på en snabb demokratisering av arabstaterna. Där kanoner misslyckats skulle nu Twitter lösa människorna ur sina bojor var tanken.

Men något gick snett. I några länder kämpade diktatorerna emot, i andra utbröt laglöshet. I Syrien blev det både och. Resultatet är mycket nedslående:

I väster ligger Libyen fortfarande utan en fungerande regering och med en oljeproduktion på en femtedel av vad den var innan de västliga demokratierna störtade Khaddafi med hjälp av ombud på marken.

Nu jagar en gammal Khaddafigeneral jihadister i östra Libyen och det går inte att utesluta att grannen Egypten går in i landet. Den nyvalde presidenten i Egypten, Al-Sisi kan behöva en seger i Libyen. Först och främst för att stoppa en krutdurk, där Muslimska brödraskapet kan hämta kraft. Dessutom hägrar viktiga råvaror som oljan och färskvatten i en slags bonus, liksom prestigen.

I Libanon pågår som bäst ett komplicerat spel om vem som ska bli ny president i landet. Trots många flyktingar och beväpnande miliser som stöder olika sidor i det syriska inbördeskriget har man hittills lyckats avstå från att importera olyckan från öster.

I norra Syrien är det däremot ingen ordning längre. Efter att Assadregimen släppt kontrollen över det mesta är det den Fria syriska armén som är den stora förloraren. Lokala kurdiska styrkor har tagit över några områden, men framför allt har ISIS fått ett större utrymme.

De norra och västra delarna av Irak slukas nu upp av de väldisciplinerade ISIS-styrkorna med stort utländskt inslag. Samtidigt passar kurderna på att ta kontrollen över Kirkuk, den absolut viktigaste staden i hela området.

För att få stopp på framryckningen har Iran skickat minst två bataljoner till Irak och i USA diskuteras olika sätt att stödja den irakiska regeringen militärt. I teorin kan därför amerikanska luftstridskrafter understödja iranska förband i Irak.

Vem hade kunnat tro att den Store Satan och en av ondskans axelmakter skulle kunna hamna på samma sida? Frågan är om inte den arabiska våren i själva verket var en ouvertyr till något som kommer att påminna om det trettioåriga kriget.

Många allianser kan komma och gå när regioner är under omvälvning. För de som ser mönstret av olika sunniextremister som försöker ta makten i en båge över Libyen, Egypten, Syrien och Irak är svaret klart.

Bad Moon Rising

Mer av samma författare