Ingen kan väl ha undgått de uppskruvade tongångarna när det gäller det iranska kärnvapenprogrammet. I måndags beslutade sig EU för sanktioner mot den iranska olje- och petrokemiska industrin liksom sanktioner mot de som gör affärer med den iranska centralbanken. Något som vissa debattörer kallar för en ekonomisk krigsförklaring. Läget är väldigt bekymmersamt och utsikterna mörknar när det gäller en fredlig lösning. Häng med på ett resonemang om svårigheterna att nå en sådan, vilket ökar risken för väpnad konflikt.

Iran är ett stolt och väldigt heterogent land. Med sina 70 miljoner, mestadels unga, invånare aspirerar landet på en viktig roll i regionen. Landet rymmer flera större folkgrupper och stora skillnader i utblicken på världen och det egna landet. Från Tehran utgår styret från ett religiöst etablissemang som tog makten 1979 när shahen störtades. En teokrati, vars repression varierar, lutar sig på speciella grenar som ett revolutionsgarde och en väpnad milis.

Iran som energiexportör borde ju kunna försörja sig själv, men liksom alla måste man planera för framtiden. Oljefyndigheterna kommer att sina så småningom och landet har valt vägen att satsa på kärnkraft, vilket tyvärr ger kompetensen och materialet att bygga kärnvapen. Iran har under en följd av år uppvisat ett bristande samarbete med det internationella samfundet när det gäller transparens avseende landets utveckling på området.

För regimen skulle kärnvapen innebära en känsla av trygghet mot yttre fiender och därmed ökade möjligheter att utöva ökad repression mot folket, om det skulle behövas. Det skulle också ge möjligheter till ökat inflytande i regionen i allmänhet. I teorin skulle också Israel stå inför risken att bli utplånad som stat om Iran skulle använda kärnvapen i en överraskande attack. Det är dock inte säkert att regimen behöver framställa kärnvapnen just nu. Det kan räcka att nå den så kallade kärnvapentröskeln, där komponenter är samlade i tillräcklig mängd i skydd för att kunna framställa dessa vapen snabbt vid ett beslut. Att hålla igång ett fullt kärnvapenprogram är mycket kostsamt, och säkert en faktor som påverkar farten hos Iran. 

Israel är därför emot utvecklandet av iranska kärnvapen. Ingen israelisk ledare vill ta ansvaret för att inte ha stoppat en ny förintelse, och ingen vill heller ge Iran allmänt ökat inflytande i regionen. Israel som själv med säkerhet besitter en kärnvapenkapacitet, även om den aldrig erkännts, skulle förlora inflytandet av sitt regionala kärnvapenmonopol. Det gör att den sittande premiärministern, Benjamin Netanhayu, strider hårt för att omvärlden ska förstå den iranska faran. För små och långsamma sanktioner riskerar därför innebära att Israel själv slår till först mot uppbyggnaden av programmet. Landet har en doktrin som innebär att det är berett att genomföra en sådan attack som sannolikt skulle kräva en dryg veckas flygaattacker.

Eftersom Israel i praktiken inte klarar av en längre kampanj mot Iran, så skulle det vara en fördel ur israeliskt perspektiv om istället USA tog på sig rollen att sätta ett våldsamt stopp för programmet. Det skulle också undvika alltför negativ perception i omvärlden som skulle bli fallet om Israel anföll överraskande på egen hand. Särskilt om det innebar störningar i det internationella energiflödet.

USA som brottas med krigströtthet och ett ökat fokus på den egna ekonomins uppbyggnad är inte i det allra bästa läget för en ny väpnad konflikt med större insatser. Fast president Obama gjorde redan under förra valkampanjen klart att han som president inte skulle tillåta iranska kärnvapen. Han är dessutom pressad av kongressen och nästan alla de republikanska presidentkandidaterna att inte vara för mjuk mot Tehran. USA har också ett intresse av att fullfölja sin satsning på Asien och borde inte vara intresserade att binda resurser i för stor omfattning i Mellersta östern för att handskas med följderna av ett angrepp mot Iran. Ur amerikanskt perspektiv är det därför bäst att skruva upp trycket med sanktioner.

För Iran innebär det minskade exportintäkter, eftersom landet får större omkostnader för att manövrera runt sanktionerna. Det innebär i sin tur försämrad ekonomisk utveckling i landet, vilket ökar risken för protester mot regimen. Denna, som upplever sanktionerna som ett försök till regimförändring, har därför ökat incitament att slå tillbaka med andra medel. Under tiden kan den fortsätta sin målmedvetna linje med att skydda vitala delar av kärnvapenprogrammet fortifikatoriskt. Tiden talar alltså för den iranska regimen i allmänhet, om den inte imploderar.

I Israel är synen på tiden densamma. Den gynnar generellt den iranska regimen. Dessutom är de amerikanska förhållandena antagligen mer gynnsamma nu för Israel än efter presidentvalet. Israel vet inte vilken president de får i USA eller hur kongressmajoriteten kommer att se ut. Det talar för en israelisk attack, om inte sanktionerna ger önskad effekt den närmaste tiden samtidigt som de iranska ingenjörerna arbetar oförtrutet med att begrava de vitala funktionerna under urberget.

För USA innebär detta att om sanktionerna är för svaga, så riskerar världen en israelisk attack eller iranska kärnvapen. Om de istället är för starka, så riskerar världen att Iran sätter sig till motvärn på något annat sätt. Det innebär att USA därför kommer att fortsätta sanktionslinjen och skruva upp trycket på Iran. Även om det är en militär dygd att ta initiativet i en konflikt, så gör det ingenting när det gäller Iran. Styrkeförhållandena är så ojämna att USA kan ta tillbaka detta vid behov. Genom att låta Iran ta ett kortvarigt initiativ som att stänga Hormuzsundet kan USA uppnå något mycket mer eftersträvansvärt, nämligen legitimitet.

Å andra sidan kan utdragna sanktioner trycka upp oljepriserna, vilket missgynnar USA och den ekonomiska återhämtningen. Det riskerar också utlösa tuffare iranska ekonomiska motdrag. Ett sådant skulle vara att göra upp affärer i guld eller någon annan valuta, vilket skulle påverka dollarns ställning. Det talar för att accelerera sanktionerna för att a) inte låta Iran vinna tid, b) minska risken för israelisk attack och c) om möjligt påverka den iranska befolkningens förtroende för regimen. 

I mars är det val i Iran igen, och vägen dit kommer att vara kantad av utspel, övningar, demonstrationer och incidenter. De irakiska möjligheterna till motdrag är flera. Störst möjligheter har landet i linjen Irak-Syrien-Libanon. En annan mer överraskande riktning vore Kaspiska havet som jag skrivit om tidigare. En annan väg är att celler ur revolutionsgardet eller från samarbetspartners som Hizbollah genomför någon attack som exempelvis mot vetenskapsmän från väst. 

De motdrag jag nämnde tidigare, byte av valuta och stängning av Hormuzsundet är antagligen för stora åtgärder för att Iran skulle ha den aptiten initialt. Landet bedriver en försiktig öppen utrikespolitik, men en betydligt mer aggressiv subversion mot sina yttre fiender. Detta talar för att vi får se någon form av terrorattack utanför regionen. Det förstärks av att azerisk polis igår arresterade tre män som anklagas för attentatsplaner mot israeliska mål i Baku. Samtidigt häktades idag den man i Thailand som misstänkts för förberedelser till terroristattack. 

Denna stegvisa upptrappning hotas dock av den israeliska perceptionen. Benjamin Netanhayu som var på besök i Nederländerna för några dagar sedan, sa att Iran har fattat sitt beslut om att tillverka bomben. Under gårdagen gick Israels sändebud till FN till hårt angrepp mot omvärldens flathet mot Iran. Det talar för att risken för angrepp nu har nått en ny nivå.

Den sista utvägen är den som omvärlden hoppats på från början, nämligen en fredlig överenskommelse efter förhandlingar. Det förekom för någon vecka sedan uppgifter om att president Obama skickat en ny förhandlingsinvit till Irans högste ledare Khameni. Det är en rimlig strategi att försöka förhandla samtidigt som sanktionerna införs. Det som talar emot en förhandlingslösning är den historiska oförmågan att nå en sådan tidigare och att andra intressenter som Saudiarabien skulle tappa i inflytande kring Persiska viken.

Sammantaget är det nu en förhöjd risk för väpnad konflikt kring Irans kärnvapenprogram. Det är precis som i det judiska ordspråket:

”Från framgång till motgång är det ett litet steg. Från motgång till framgång är det lång väg att gå.”

AB
DN

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare