Arbete och lite annat har tagit lite mer tid än vanligt, så uppföljningen av Iran har blivit lidande.

Under den första halvan av juni har månadens fokusområde inte figurerat så mycket i svensk media. Det är inte för att det inte har hänt något, utan mera en följd av bevakningen av Libyen och Syrien.

Den yttre oppositionen i Iran tycks för tillfället vara kuvad. När tvåårsminnet av kravallerna var häromdagen var gatorna tysta i landet. Det är istället internt inom regimen som kampen verkar finnas. På ena sidan den demagogiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad och på den andra sidan den högste religiöse ledaren, Ayatollah Ali Khamenei. Sprickan mellan de bägge blev synlig för hela världen när presidenten avskedade landets underrättelseminister, varpå Khameni återinsatte denne i tjänst. Ahmadinejad svarade med att inte komma till arbetet på en och en halv vecka, men tvingades krypa till korset när Revolutionsgardet ställde sig på Khamenis sida.

Ahmadinejad, som är väldigt populär i den fattiga delen av befolkningen, driver en linje där nationalism är den drivande kraften. Det är inte så att presidenten är icke-religiös. Tvärtom hävdar han att han är direkt förbunden till shiiternas tolfte imam, Mahdi, och därför inte behöver ett prästerskap för att regera landet enligt islamistiska principer. Khameni däremot driver prästerskapets överhöghet och omvandling av religionen till politik. Ayatollahn bedöms generellt vara mer pragmatisk i förhållande till omvärlden.

Presidenten låter sig däremot inte nedslås utan reste nu till Shanghai Cooperation Organistation (SCO) i Astana, Kazakstan. Full av energi har han idag uppmanat Ryssland och Kina att ställa sig i täten för en allians mot väst. SCO är en lyckad skapelse av Kina som nu firar femtonårsjubileum. Genom denna har Kina gjort en inbrytning i de centralasiatiska republikerna med sina enorma energitillgångar. Fler och fler stater i Asien som Indien, Afghanistan och Pakistan blir nu inbjudna som observatörer och möjliga medlemmar med tiden. På så sätt lyckas Kina och Ryssland skapa en motvikt, till vad de uppfattar som en hotande västlig inbrytning i denna del av världen.

Allt gick emellertid inte Ahmadinejads väg, bland annat uppmanade Ryssland denne att samarbeta med IAEA när det gäller inspektioner och visa mer transparens. Kina har också under dagen gett ett liknande budskap bilateralt, enligt kinesiska uppgifter. Men Ahmadinejad hade naturligtvis ett nytt trumfkort. Samtidigt rapporterade den arabiskspråkiga TV-stationen att Al-Alam att Iran skjutit upp satelliten Rasad 1 i en bana 260 km från jorden med hjälp av raketen Safir 2. Eftersom teknologin är liknande som för att bygga ballistiska missiler kan vi anta att Iran kommer att kunna leverera en kärnvapenladdning över i princip hela jordklotet inom snar framtid.

Det ska ses i sammanhanget att Ahmadinejad veckan innan avslöjade att urananrikningen i Natanz ska flytta till anläggningen Fordo utanför den heliga staden Qom. Fullt utbyggd ska denna anläggning använda 3000 centrifuger. Med denna manöver har Ahmadinejad generat president Obama som för ett par år sedan avslöjade Fardoanläggningen inför media. Iran blånekade, och när inspektioner senare fick tillträde fanns inga spår av kärnmaterielframställning. Nu visar det sig alltså att Iran har lurat omvärlden igen, och på sina håll är upprördheten stor. I samma veva kände sig den nyss avgångna Mossadchefen Meir Dagan sig tvungen att gå ut att varna för konsekvenserna av ett israeliskt angrepp på Irans viktigaste anläggningar. En ovanlig åtgärd av en människa med stor insyn i inre överväganden i den israeliska statsledningen. Inte oväntat blev reaktionen stark, och det fanns till och med ministrar som krävde att Dagan åtalades.

På kort sikt är dock den mest intressanta utvecklingen den i Mellersta östern, särskilt i Syrien och kring arabiska halvön. Förra tisdagen annonserade iranierna att de sänt ubåtar till Röda havet på uppdrag, vilket skulle kunna vara av Qaemtyp som kan avfyra robotar. Det går inte att utesluta att dessa är på väg till Latakia i Syrien, dit de två iranska örlogsfartygen i februari seglade. Det skulle i så fall innebära en föhöjd risk för konfrontation med väst. Just nu ligger Bataan Amphibious Ready Group med ett par tusen marinkårssoldater och minst ett trettiotal helikoptrar i östra Medelhavet, och den kan få sällskap av mera resurser. Nyss lämnade Carrier Strike Group 2 med hangarfartyget George H W Bush Neapel. Detta är det nyaste hangarfartyget i USA och omges av ett par robotkryssare, ett par jagare och någon-några ubåtar. Med tanke på att Ryssland sålt sjömålsroboten Yakhont SS-N-26 till Syrien, så kan det finnas skäl att hålla koll på just östra Medelhavet.

I Syrien pågår nämligen en kraftmätning, inte bara mellan president Assad och stora delar av folket, utan också mellan Iran och Saudiarabien. På Irans sida finns också Hizbollah, som tagit över det mesta av regeringen i Libanon i måndags. Saudierna har ett indirekt stöd av väst och Turkiet. Genom att plocka bort regimen i Syrien skulle dess motståndare förstöra den axel som finns mellan Syrien och Iran, och som Turkiet varit på väg till långsamt de senaste åren. Om regimen i Syrien faller skulle med stor sannolikhet Ryssland förlora sin möjliga flottbas utanför Tartous i landet, vilket kan förklara stora delar av det ryska motståndet mot långtgående resolutioner mot Syrien.

För att komma ur denna inringning kommer Iran bli tvunget att agera, frågan är bara hur. Möjligheterna är flera. Libanon kanske är det enklaste i nuläget, och det är så vi kanske ska läsa in den amerikanska koncentrationen i östra Medelhavet. Det finns alltså några saker som talar för att området kan hamna i blickpunkten den närmaste veckan, inte bara Syrien, utan även Libanon, Israel och Turkiet. Iran kommer inte att ge upp sin ambition som regional stormakt utan kamp.

Mer av samma författare