Riskerna då – och nu

För kort tid sedan, kring årsskiftet, var den stora frågan vad den avgående Trump-administrationen kunde befaras vilja genomdriva, som fait accompli, på olika arenor, inklusive den utrikespolitiska, medan man ännu hade de formidabla presidentiella maktmedlen i sin hand. Det handlade då, kanske i första hand, om dels Afghanistan och dels Iran. Skulle man forcera fram ett fullständigt amerikanskt militärt uttåg ur Afghanistan, såsom utlovats till väljarna, och efterlämna till efterträdaren ett afghanskt kaos och svåra påfrestningar på förhållandet USA-övriga Nato? Och: skulle man provocera fram en akut kris med Iran, direkt eller indirekt via Israel?

Det konstateras nu att dessa – och andra – farhågor förvisso var högst reella. Det glöms lätt bort till följd av det interna amerikanska dramat, eller kaoset, som följde före och efter den akuta 6 januari-krisen. Frågan om den amerikanska försvarsmaktens följsamhet gentemot en avgående presidents destruktiva ordergivning ställdes aldrig riktigt på sin spets, med den (ytterligare) allvarliga påfrestning för det amerikanska politiska systemets motståndskraft mot maktmissbruk som det skulle ha inneburit.  Farhågorna var reella och befogade, men värsta fallet inträffade inte. Inte beträffande Iran. I fråga om Afghanistan stannade hotet vid en halvmessyr: ett bindande presidentbeslut om en minskning av de amerikanska styrkorna till 2500 man, d v s knappt en fjärdedel av den samlade Nato-närvaron och en mängd svåra konsekvensfrågor om utveckling och avveckling av USA:s längsta krig. Och redan lord Robertson talade på sin tid om Afghanistan som en fråga om ”make or break” för Nato.

Nu, med halvannan månads distans till maktväxlingsturbulensen, rullar dessa och andra frågor vidare, i fortsatt kris- och dilemmahantering. Nyss var det dags för team Biden att presentera sig och sin utrikes- och säkerhetspolitik i olika format: Nato:s försvarsministermöte, G7 och Munchen-konferensen, i erforderligt digitalt format. Det talades då förstås mycket om ”America is back” från Bidens sida, tillbaka till multilateralismen (exempelvis WHO och Paris-avtalet om klimatet) och tillbaka till ett helhjärtat engagemang i Nato, m m. Och Boris Johnson gladdes storligen, medan Macron likväl vidhöll tesen om ”strategic autonomy” och Merkel pekade på områden – i det nya världsläget – där man trots allt inte är överens USA och Europa emellan.

Men framför allt, och mer akut, talades det om Afghanistan och Iran, de båda frågor som i slutet av februari (även bortom Trump-faktorn) framstår som kritiska både i sak och i tid – ett både taktiskt och strategiskt dilemma med många bottnar, den nya Biden-administrationens primära utmaning och kraftprov efter de fyra åren med Trump. Klockan tickar i båda fallen.

Afghanistan-dilemmat

I början av maj detta år är deadline för tillbakadragande av ”alla utländska styrkor” från Afghanistan enligt den förhandlingsuppgörelse som ingåtts mellan USA, Kabul-regeringen och talibanerna efter Doha-förhandlingarna förra året. Tillbakadragandet, kopplat till ett antal svåruppfyllda och svårverifierade ömsesidiga villkor, gäller således inte bara USA utan även Nato som helhet, operationen Resolute Support Mission där f ö även partnerlandet Sverige bidrar med ett 50-tal man, senast enligt riksdagsbeslutet i december förra året. Det amerikanska ställningstagandet berör således även svensk säkerhetspolitik: lämna eller inte?

Men framför allt berör det, återigen, make-or-break för Nato. Är det tänkbart att i en ny transatlantisk rollfördelning USA lämnar (enligt avtalet med de talibaner som visar tveksam vilja och förmåga att leva upp till sin del av avtalet), medan övriga Nato blir kvar, utsatta för en post-amerikansk talibanoffensiv, med inslag av IS och andra mörksens krafter? Kan det bli kompromissen, i brist på alternativ? Nej, det förefaller uteslutas i Bryssel och Washington. Utfästelsen till talibansidan att helt lämna senast i maj gäller alla utlandsstyrkor. Alltså måste – verkligen måste – team Biden komma överens med allierade (och partners!) om vad som ska gälla. Och det fort. Klockan tickar, förhandlingsutrymmet är begränsat och säkerhetsläget ansträngt. Kabul-regimen och åtminstone en del grannländer, som Pakistan (ovisst om Iran), vädjar att USA inte ska lämna brådstörtat och därigenom skapa kaos.

Är det tänkbart att USA skulle kunna förlösa dilemmat för sig och Nato genom att i förhandlingar med talibanerna lyckas utverka en frist, ett nytt avtal som förlänger tidslinjen och ger t ex året ut som ny deadline för när de utländska styrkorna ska lämna, med talibansidans införståddhet? Det verkar uteslutas. Är det tänkbart att USA, i insikt om att maj-deadlinens utlöpande utan Nato-evakuering innebär förnyat storskaligt krig och risker för allt det som eftersträvats och uppnåtts under snart 20 års krig går upp i rök, i stället väljer en ny ”surge” för att hantera en till synes hopplös situation? Det verkar också, att döma av vad som rapporterats från huvudstäderna, uteslutas, främst av inrikes amerikanska skäl.

Så valet verkar, åtminstone i dagsläget, stå mellan två utomordentligt vanskliga huvudalternativ, vanskliga både att komma överens om inom Nato och vanskliga med tanke på konsekvenserna: lämna, trots allt, och riskera demoraliserande fiaskostämpel, Kabul-regimens fall efter inbördeskrigiska förvecklingar och allvarlig regional destabilisering, eller vara kvar på nuvarande styrkenivå (2500 man US och kanske 8000 man Nato) och uthärda ytterligare en period – av oviss längd  och med oviss utgång – där den (begränsade) utländska truppnärvaron enbart och i bästa fall gagnar syftet att hålla Kabul-regimen under armarna, ett tag till, i hopp om bättre tider.

Det handlar således, i så fall, om att välja mellan det minst dåliga av två rejält dåliga alternativ som rimligen kommer att innebära betydande påfrestningar på Nato-sammanhållningen, alltså med konsekvenser även för svensk del. Afghanistan-frågan brådskar till följd av förra årets försök att deala med talibanerna, utgående från Trump-administrationens signalerade beslutsamhet att avsluta USA:s ”forever wars”, men till saken hör naturligtvis den vidare kopplingen till andra oförlösta kris- och krigshärdar och därvarande fredsoperationer: Syrien, Irak, Somalia, Libyen, Mali, m fl.

Iran-dilemmat

Bakgrunden till akuta Irankrisen var ju a) att Obama-administrationen i sällskap med övriga permanenta säkerhetsrådsmedlemmar plus (EU och) Tyskland fann det möjligt och angeläget att år 2015, trots starka invändningar från bl a Israel, med ”tröskelstaten” Iran ingå JCPOA-avtalet syftande till att skapa hinder och incitament rörande iransk kärnvapenanskaffning, b) att Trump-administrationen i samförstånd med främst Israel beslutade att frånträda detta avtal och i stället utsätta Iran för ”maximum pressure” genom sanktioner och andra maktmedel, med syften vagt pendlande mellan förhandlingseftergifter och ”regime change”, c) att Teheran som svar på detta signalerade vilja och förmåga att gradvis frånträda ”compliance” med avtalet, samtidigt som man började nära förhoppningar om att en ny amerikansk administration skulle återinträda i JCPOA, d) att krisutvecklingen i Irans grannland Irak banade väg för den drastiska amerikanska åtgärden att likvidera Irans främste militär, general Suleimani (januari 2020) tillsammans med en prominent pro-iransk milisledare, på irakiskt territorium, senare under året efterföljt av en spektakulär likvidering av en ledande iransk kärnenergispecialist, samt  e) att Teheran svarade på dessa våldsdåd genom att genomföra respektive hota med olika vedergällningsåtgärder, bland annat ett parlamentsbeslut om att höja anrikningsgraden i de iranska reaktorerna till 20 % och att inte längre tolerera IAEA-inspektion, bådadera i strid med JCPOA, om inte Biden-administrationen före medio februari visat god vilja genom att konkret lätta på Trumps sanktioner. Detta i extremt kort sammanfattning.

Allvarlig oro fanns som sagt i olika omvärldsmiljöer för att en trängd avgående Trump skulle utnyttja sin frist och det ytterst spända och komplicerade läget i och kring Iran, inte minst i fråga om Israels överväganden och dispositioner, till någon form av katastrofal framstöt. Det faktum att detta inte skedde lindrar inte det läge som framtonar nu i slutet av februari. Valproblematiken ligger bakom oss i USA, men är i stället en faktor i Iran där makten ställs på spel i juni detta år, med betydande risk att mer hökaktiga krafter tar över efter Rouhani, om inte någon form av deskalerande lösning hittas inom kort. Klockan tickar också här. Och i Iran handlar det alldeles uppenbart om vem som blinkar först. Och om det klassiska dilemmat med röda linjer som parter hoppas ska hålla som avskräckningsinstrument men som ger ett negativt netto om de inte håller.

Team Biden har ju klargjort att man eftersträvar att återinträda i JCPOA och Rouhani-sidan har krävt att USA gör det. Problemet är den ömsesidiga, möjligen i hög grad förhandlingstaktiska konditionaliteten och turordningen, bådadera med förankring i inrikes maktförhållanden. Vem kan ställa vilka villkor och vem ska gå först: USA genom att häva de sanktioner som Trump genomdrev efter att ensidigt ha frånträtt avtalet? Det kräver förstås Iran som första steg i en process för att återuppta JCPOA och återgå till ”compliance”. Eller ska Iran, som team Biden nu kräver, först visa god vilja genom att villkorslöst återgå till ”compliance” och helst också signalera vilja att utveckla JCPOA till att omfatta också andra frågor, såsom Irans missilutbyggnad och proxynärvaro i länder som Syrien, Libanon och Jemen. Action-reaction processen, både i form av eskalation och de-eskalation, är komplicerad, och förstås extremt svår att hantera i ett klimat av ömsesidig misstro där traditionen går tillbaka till 1979 års dramatik med Khomeini-övertagande och ambassadockupation, och av åtföljande inrikespolitiska hinder för viljan och förmågan till kompromiss.

Brådskar det?

Brådskar Iran-frågan, egentligen? Eller mår frågan egentligen bäst av att ligga till sig ett tag, i avvaktan på andra utvecklingar på det geopolitiska planet? Brådskar den, i så fall, genom att iranierna har bråttom att hantera denna fråga på ett acceptabelt sätt innan internpolitikens dynamik tar över i Iran framemot våren? Är regimen Rouhani i själva verket USA:s bästa chans att främja fred, säkerhet och stabilitet i regionen? Eller är det i själva verket Israel som är motorn i brådskan? I så fall att nuvarande förlopp, med iranska motåtgärder mot uppfattad amerikansk-israelisk aggression genom gradvis frånträdande av JCPOA-förpliktelserna, innebär ett så existentiellt hot mot Israel att militär israelisk aktion är blott en tidsfråga, räknat i månader. Utrikesminister Blinken har dock så sent som för några veckor sedan i princip verifierat den israeliska farhågan om att Iran nu väsentligt förkortat tiden för en ”rusning” mot kärnvapenanskaffning.

Men ingen vet hur ett eventuellt israeliskt angrepp skulle utformas: riktat slag mot vissa kärnanläggningar (i hopp om att försena anriknings- och anskaffningsprocessen med några år) eller mer omfattande bombardemang för att mer långsiktigt och strategiskt försvaga Iran, konventionellt, nukleärt och/eller med cyberangrepp. Optionerna är många, liksom Irans vedergällningsmöjligheter och resulterande ocean av ovissheter. Så visst har besökande Mossad-delegation mycket att tala om med sina amerikanska kollegor vid sitt besök nu i veckan.

Så visst brådskar det för USA att hantera detta andra primära strategiska dilemma. Djärv, skicklig och ansvarskännande diplomati krävs, också eftersom det ju handlar om en känslig region med en mängd krutdurkar där saker och ting lätt spinner utom kontroll och eftersom Iran-frågan också involverar USA:s och Biden-administrationens designerade motparter, Ryssland och Kina.

En annan begränsande tidsfaktor ligger ju i att Biden-administrationen inte har all tid i världen på sig att göra skillnad och främja stabilitet. Redan nästa år förestår mellanval i USA och då kan redan svårt bli än svårare när det gällare att hitta brett kongresstöd för en klok amerikansk utrikespolitik med förmåga att hantera också svåra dilemman.

Författaren är fil dr, ambassadör, ledamot av KKrVA och tidigare statssekreterare.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent