Efter en oväntat snabb säkerhetspolitisk utveckling utom och inom våra länders gränser under det första halvåret 2022 är Sverige och Finland ”invitees” – som vi har lärt oss att säga – till Nato. Flera länder har redan hunnit bereda våra ansökningar om medlemskap i alliansen i sina sommarlugna parlament. Längre överläggningar kan förväntas på andra håll, men det är en rimlig bedömning att Sverige inom en överblickbar framtid kommer att erhålla medlemsnummer 31 eller 32 i Nato. Det andra numret går till Finland.
Sverige och Finland blir politiskt och militärt starkare när vi blir Natomedlemmar. På samma sätt blir Nato starkare när alliansen kan räkna Sverige och Finland i sina led. Våra samhällen är demokratiska och väl utvecklade. Våra försvarsmakter är relativt sett väl utrustade och utbildade. Sverige och Finland har vana vid att uppträda nära Ryssland. Vi har skaffat oss kunskaper och erfarenheter som är högt värderade av våra allierade. Under lång tid har vi utvecklat doktriner och reglementen mot bakgrund av den geografiska närheten till en aggressiv stormakt i öster. Östersjön blir snart ett Natoinnanhav. Det är lika nära förestående att den nordiska landmassan blir ett markoperativt sammanhängande område. Djupet i försvaret mot Ryssland ökar – för Nato, men även för Sverige och Finland. De avskyvärda våldsamheterna i Ukraina våren och sommaren 2022 vittnar om betydelsen av att hålla ofredens fasor så långt borta som möjligt. Kriget måste föras utanför våra länders gränser om vi vill skydda vår befolkning, våra kulturminnen och vårt samhälle.
Vid sidan av den genomgripande säkerhetspolitiska, strategiska och operativa förändring som en Natoanslutning innebär finns det andra påverkande krafter på militärgeografin i vårt närområde. Polarisarna smälter och stora havsområden friläggs för att kunna exploateras på olika sätt. Den snabba utvecklingen i cyberrymden och informationsmiljön kommer att göra det möjligt att påverka en motståndare på mycket stora avstånd och med ljusets hastighet samtidigt som den ökade digitaliseringen av vårt samhälle ökar både möjligheterna med och sårbarheten för denna typ av krigföring. Även i rymden är utvecklingen snabb, vilket leder till att även små nationer och andra organisationer än stater kommer att få ökad tillgång till satellitövervakning och andra sätt att stödja krigföringen här nere på Jorden.
En djupare analys av den framtid som väntar Sverige och vår försvarsmakt kommer i Gula Tidskriften 3/22 under rubriken ”Ett framtida svenskt försvar – ur ett militärgeografiskt perspektiv”. Tillsammans med ledamöterna Mats Ström och Carl Bergqvist kommer jag att föra ett resonemang kring de uppgifter som Försvarsmakten förmodligen ska lösa i framtiden. Vi utgår från det förändrade operationsområdet och föreslår avslutningsvis några utvecklingslinjer. I korthet handlar vår diskussion om att den pågående säkerhetspolitiska och militärgeografiska utvecklingen nästan per automatik leder till en offensivare svensk strategi. För att kunna möta kraven från Nato och det nya operationsområdet krävs en kombination av ett starkt skalförsvar och rörliga samt stryktåliga anfallsförband i alla domäner, men också att vårt sätt att slåss och vår vilja att på allvar delta i ett kollektivt försvar måste utvecklas i samma takt som ny materiel tillförs. Nästa nummer av KKrVAHT kommer i slutet av oktober.
