I slutet av november gästades 31 korvettdivisionen av sina korvettkamrater från Kiel och förra veckan genomförde 33 minröjningsdivisionen en övning tillsammans med en av Natos två stående minröjningsstyrkor, Standing Nato Mine Countermeasures Group One. Vid dessa tillfällen har de för övningsändamålet sammansatta sjöstyrkorna övat sjömanskaps-, ytstrids-, luftförsvars- och undervattensmoment. Dessutom har de utländska fartygen försörjts med livsmedel, vatten och brännolja i svenska hamnar. Som förbandschef är jag såklart inte helt objektiv, men jag är riktigt imponerad över att de inblandade stabsofficerarna lyckats genomföra övnings- och logistikplanering utan fysiska möten, helt i enlighet med de restriktioner som försöken att begränsa den globala coronapandemin innebär. Vid båda dessa tillfällen har övningsutbytet varit gott. Jag tycker att det är väl värt att reflektera lite över varför det är möjligt att fortsätta öva, nästan som ingenting har hänt, trots att läget i de flesta samhällen världen över är ganska stökigt.

För det första delar den svenska flottan många metoder och procedurer med Nato. Högst medvetet, men i ärlighetens namn ibland lite väl långtgående, har Sverige anammat Natos sätt att slåss till sjöss. Även om det finns svårigheter att överföra ledningsmetoder m m som är anpassade till stora sjöstyrkor till dagens svenska flotta innebär denna integration att vi inte bara har tillgång till stora delar av Natos reglementesflora, utan även att tolkningarna av det skrivna blir gemensamma eftersom vi ofta övar tillsammans. Utbytet har ökat högst avsevärt från det tidiga 1990-talets enkla PFP-övningar till de intensiva och komplexa övningar som vi deltar i idag. Några sentida exempel är Trident Juncture 2018 och de föregående årens Baltops. Våra förmågor passar väl in i de större flottornas taktik och organisation, men avsaknaden av gemensamma lednings- och sambandssystem gör att det är svårt att hänga med när stridstempot ökar. Nästa steg kanske är att deltaga med en svensk enhet i någon av Natos stående sjöstyrkor, vilket skulle göra oss än mer förberedda på att ge eller ta emot stöd i händelse av en kris eller ett krig.

För det andra är vi vana vid att jobba på dagens lingua franca eftersom den taktiska ordergivningen från marinstaben till styrkorna till sjöss och rapporteringen tillbaka upp genomförs på engelska och med Natouttryck även i vardagen. Nackdelen är givetvis att massor av tid ägnas åt att skriva och försöka förstå dålig engelska både ombord och i marinens ledningscentral. Vissa nyanser försvinner när vi inte uttrycker oss på vårt modersmål och det blir ibland frågan om ett hiskeligt bläddrande i referenslitteraturen innan alla akronymer och bigram blivit begripliga, men dessa friktioner förbleknar snabbt när vi märker hur lätt det är att formulera order och rapporter till utländska mottagare. Sammanträffanden med både vissa fartyg från Natoländerna och andra delar av Försvarsmakten lär oss att vi har ett försprång tack vare det gjorda svenska marinlingvistiska valet. Den med Nato gemensamma nomenklaturen gör att både planläggning och genomförande kan ske utan fysiska möten och onödigt krångel.

För det tredje är sjöofficerare ganska lika, oavsett vilket land de kommer ifrån. Det är inte bara uniformerna som nästan är identiska världen över, utan det finns fler likheter. För en sjöofficer är inte skillnaden mellan övning och insats särskilt stor eftersom örlogsfartyg har förråd, vapen och besättningar ombord så snart de kastar loss. Fartyg till sjöss sänder dessutom samma signaler om statens vilja att skydda det som är sitt oavsett om det är en övning som pågår eller inte. I ett fartyg lär man sig snabbt att anpassa sig till besättningskamraterna och att möta alla typer av människor, vilket gör att de flesta som varit till sjöss har fått sina kanter tillfilade. Alla sjöofficerare är en del av den s k marina dualiteten, d v s de är inte bara krigare utan även sjömän, på samma sätt som deras fartyg är utsatta för påverkan både från fienden och från vädret, vilket gör att de vanligtvis har en bred syn på vad som egentligen menas med krigföring. Syftet med flottor världen över är dessutom gemensamt. Det gäller att hålla krigets fasor borta från det egna landet, dess befolkning och dess intressen. Detta uppdrag börjar långt innan fiendens örlogsfartyg eller stridsflyg siktas över horisonten.

Eller också är det helt enkelt så lätt att Sir Winston Churchill hade rätt när han påstod att det finns tre världsomspännande nätverk: kommunistinternationalen, katolska kyrkan och världens alla sjöofficerare. Det bara funkar.

Författaren är Kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen.
Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent