SvD Brännpunkt skriver idag en del av ledamöterna från den gamla Försvarsberedningen om att det inte kan ha kommit som någon överraskning för någon att det var till en internationell arbetsskyldighet vi skulle gå. Som beredningens ledamöter skriver: ”I ett betänkande från Försvarsutskottet (2004/05:FöU4) refererar utskottet regeringen som ”anser att Försvarsmakten tagit sig an frågan om skyldighet att tjänstgöra i internationella insatser. Myndigheten bör fortsätta arbetet med att utöka skyldigheten även till andra kategorier anställda. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att ytterligare åtgärder bör övervägas om inte frågan får en snar lösning”.”

Chefsingenjören och Wiseman har tidigare diskuterat denna fråga under en tid med många intressanta vinklar.

Mitt intryck av den debatt och den bevakning som frågan fått i större medier är att det är svårt att hitta någon vinnare i detta. Störst förlust har officerskåren gjort. Det finns en bild av att svenska officerare inte vill göra det som statsmakterna har ålagt Försvarsmakten. Att bilden inte är riktig är en helt annan fråga. Titta på programledaren Steffo Törnqvists ansikte när han inser att det bara ett par hundra som inte skrivit på avtalet. Frågan rinner liksom ut i sanden.

Jag har inte kännedom om hur förhandlingarna mellan Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna gått till, men den enskilde har till slut fått ta ställning till ett yrkesval, utan att ha förutsättningarna klara för sig. Detta får människor att känna sig dumma. Ingen av oss skulle underteckna ett avtal med en lokal milisledare eller skriva på ett bolån, utan att det förelåg en specifikation om vad avtalet innebar.

Resultatet är inte slutligt ännu, men helt klart är att vi tappat kompetens motsvarande flera miljarder kronor om vi förlorar så många reservofficerare som Försvarsmakten rapporterat. Jag minns när nuvarande ÖB som arméinspektör återinförde nummerförbanden. Det innebar goda möjligheter att krigsplacera personalen kring en identitet. Vi upprättade personallistor och tog tag i reservofficerarna. När jag läser att vi sammantaget tappat adresserna till flera tusen reservofficerare blir jag alldeles förtvivlad.

Jag är lite orolig för att den formella arbetsbristen kan vända till en arbetskraftsbrist. För det första ser vi en högkonjunktur och stora pensionsavgångar komma, vilket innebär möjligheter för den kompetenta personalen att byta bana. Dessutom har de anställda blivit försäkrade om att hänsyn kommer att tas till social situation, dvs det finns en osynlig förhandling till. Jag kommer ihåg när dåvarande försvarsministern i praktiken förhandlade med IA 01 inför deras avfärd till Kosovo.
Det är inte sista gången vi har hört talas om denna fråga.

Edit: Jag är tacksam för de kommentarer som kommer, men jag kommer inte publicera de som tar heder av person. Jag vill uppmana att ni som skrivit tar del av policyn nere till höger. Era röster behövs!

Edit: Officersförbundet skriver idag 10-04 på SvD Brännpunkt.

Mer av samma författare