I En armé i behov av förändring[1],och i efterföljande artikelserie, skriver arméchefen med flera om behovet av att integrera armén i Nato. Denna integration består bland annat av att öka arméns interoperabilitet med Natos tekniska standarder och procedurer. I denna artikel belyser vi övningen DYNAMIC FRONT[2] (DF), och hur den kan snabba på arméns integration i Nato, främst inom bekämpningsfunktionen men även för andra delar av armén. Några områden beskrivs mer ingående, nämligen Artillery Systems Cooperation Activities[3] (ASCA), Field Artillery Brigade (FAB) och Joint Air-Ground Integration Center[4] (JAGIC). Artikeln baseras i första hand på författarnas erfarenheter och upplevelser.
Det svenska insteget i Nato kom fort trots allt. Ur ett perspektiv skulle man kunna säga att det var förberett. Ur ett annat perspektiv, att det inte var så. För Försvarsmakten i stort och för respektive försvarsgren har förmågan att samarbeta i en Nato-kontext varit dimensionerande i olika omfattning sedan tidigare. Med kriget i Ukraina som ständig påminnelse, är integreringen in i Nato av högsta prioritet. Men hur ska det gå till i praktiken? Vintern 2024 genomfördes övningen DYNAMIC FRONT i norra Finland. För första gången deltog Sverige i övningen med pjäser och soldater axel-mot-axel med franska och brittiska förband under en multinationell ledning, i sin tur ledd av den brittiska Allied Rapid Reaction Corps (ARRC). Övningen fokuserar på bekämpningsledning och bekämpning, och leds av amerikanska 56th Artillery Command, stationerade i Tyskland. Då bekämpningsledning kommer i första hand, innebär det i praktiken att en central funktion som JAGIC samt interoperabilitet genom protokollet ASCA med tillhörande metoder kom att stå i första rummet. Chefen för 56th Artillery Command, general John Rafferty, återkom vid ett flertal tillfällen till sin ståndpunkt om övningen: “DYNAMIC FRONT is not about interoperability, it is about training war fighting! We are already interoperable, it is something on a scale!” För de flesta deltagande allierade kunde man säkert ställa sig bakom detta. Men var det så för Sverige, det svenska artilleriet och deltagandet ur divisionen?
Erfarenheter från Ukraina och hur markstriden har utvecklats är något som allierade följer, och det förekommer mer och mer naturligt som ett samtalsämne vid internationella möten. Att ”blint” adoptera dessa erfarenheter låter sig dock inte göras. För markdomänen kommer alltjämt terrängen att påverka till väldigt stor del hur markstriden utförs. En tyngdpunktsförskjutning mot bekämpning på långa avstånd (det som i Nato-termer benämns deep), istället för det mer nära avståndet (close) lyfts fram i många sammanhang som centralt. Detta ska förstås i en dynamik med en snabb förmågeutveckling, driven av en ännu snabbare teknikutveckling med förmågan att bättre knyta samman bekämpning, underrättelser och ledning. Detta stod i fokus för övningen DYNAMIC FRONT. Trots det uppskattade deltagandet med svenska pjäser och soldater, kunde Sverige inte tillskriva sig det centrala i chefen 56th Artillery Command budskap – att vi är interoperabla. Avsaknaden av fullvärdigt medlemskap i protokoll ASCA kan tillfälligt hanteras via stödet av Danmark. Men det är en lösning som inte ger Sverige den interoperabilitet som general Rafferty åsyftar redan finns (om än i varierande omfattning). Det finns ett antal studier och arbeten som bekräftar behovet av att accelerera våra ansträngningar för att uppnå teknisk och metodmässig interoperabilitet bilateralt och även i en Nato-kontext. Detta är inget vi från svensk sida kommer att “få” som ett resultat av Nato-medlemskapet. Tvärtom ökar nu kraven avseende standardisering av exempelvis olika informations- och IT-arkitekturer, vilket gör att vi kommer att kunna dela och använda information snabbt och effektivt.[5] För svenskt artilleri (med bekämpare ur både A 8 och A 9 deltagande, sida vid sida) kom övningen dock att bli ett första steg på en gemensam resa tillsammans med övriga allierade. Gemensamma metoder inom bekämpningsledning kan för en utomstående ses som något som förväntas finnas. Årets genomförande påvisade vikten av ett intensivt och fokuserat fortsatt arbete kring just metoder och teknisk interoperabilitet. Övningen satte på så sätt många funktioner i en gemensam kontext, inte bara bekämpning, ledning och underrättelser, utan också t ex logistikfunktionen. Sammantaget utgör detta grunden för artikelns syfte, att påvisa vikten av ett fortsatt prioriterat deltagande i aktiviteter relaterade till övningen DYNAMIC FRONT.
Vad är DYNAMIC FRONT?
DF leds av amerikanska armén (US Army) och är en årligen återkommande bekämpningsledningsövning. Övningen fokuserar på ökad interoperabilitet inom alliansen, för att uppnå en obruten digital kedja enligt konceptet ”any sensor – best shooter”. Det gemensamma verktyget för detta är ASCA, ett digitalt protokoll inom indirekt bekämpning. Teknisk interoperabilitet är en sak, men DF handlar lika mycket om att öka den doktrinära och mänskliga interoperabiliteten inom Nato. I DF deltar kaderstaber från kårnivån, ned till artilleribataljoner samt en mindre mängd förband som även de genomför skarpskjutning. Fokus är dock på ledning av indirekt bekämpning. En nationell jämförelse kan göras med arméns brigadunderstödsövning (BrigU), men i en kårkontext i fallet DF.
DF genomförs vanligtvis på två huvudsakliga övningsplatser. Dels på Grafenwöhr Training Area (GTA) i Tyskland samt växelvis i ett lämpligt land i norra respektive södra Europa. Utöver dessa två platser genomförs även mindre övningsmoment i några andra länder. Första veckan genomför ingående staber vanligtvis planering och förberedelser. Parallellt sker ASCA-tester samt sammankoppling av de ledningsstödsystemen som deltagande allierade använder (inom ramen för Mission Partner Environment, MPE). Andra veckan genomförs ledningsträning med stöd av en spelmotor, för att under sista veckan genomföra skarpskjutningar. Övningen har tidigare år haft ett större fokus på teknisk interoperabilitet, men utvecklas mer och mer mot att öva staber i bekämpningsledning inom ramen för Nato Regional Plans (försvarsplanering). Allt för att öka interoperabilitet, men även för att öva staber i rätt operationsmiljö samt för att understryka vikten av att vara redo här och nu (”fight tonight”). Denna utveckling har kunnat ske då fler och fler allierade har implementerat ASCA samt deltar med staber från brigadnivån och uppåt. Framtida DF kommer att bli mer och mer multidomäna samt ytterligare fokuseras till att utveckla konceptet Multinational Field Artillery Brigade (MN FAB), på division- och kårnivån.
Joint Air-Ground Integration Center – JAGIC
Förmågan till samordning av mark-luftdomänen är inget nytt, men sammanhanget och arbetssättet är nytt för oss. Som nybliven allierad måste vi studera och förstå vad vår nya roll innebär för hur vi utför hantverket i det multinationella sammanhang som detta innebär. Arméns division kommer troligen att vara ett bland flera förband i en kårstruktur. Armén har en god förmåga att genomföra bl.a. Close air support (CAS) vid lägre förband i internationella insatser, men även att samordna luftrummet med bekämpning i en nationell kontext. Nu måste vi snabbt öka vår förmåga till att även kunna hantera alliansens realitet i ett operationsområde utanför våra egna gränser. Nato kan inom luftdomänen med både stridsflyg och helikoptrar samt andra flygande system, olika bekämpningsförmågor och sensorer samla en mängd som påvisar en omfattning och en mångfald som är betydligt större än vad vi tidigare har haft att förhålla oss till. Samordning och optimeringen av luftdomänen blir därför nödvändig så att alliansens tillgängliga resurser kan användas för att bryta fiendens kraft på marken. Nu måste vi, precis som Finland[6], snabbt utveckla denna förmåga, för att optimalt kunna nyttja alla de resurser som alliansen tillför slagfältet.
Dagens förmågegap till integration av luft- och markförmågor i en kårkontext med division, utanför landets gränser samt implementering av ASCA, är tydliga utvecklingsområden. JAGIC kan i en divisionskontext betraktas som en del av en divisions genomförandeledning, och är motorn i samordningen med luftdomänen. En förutsättning för detta är att det i planeringen har identifierats högvärdiga mål samt tillgängliga resurser. Detta görs inom ramen för Land targeting, och Decide-Detect-Deliver-Assess (D3A). Ett JAGIC har ofta även funktionen som Air Support Operation Center (ASOC). Den funktionen innebär att JAGIC även kan tilldelas ett eget luftrum för samordning. Kombinationen av personal- och ledningsstödssystem i JAGIC från både armén och flygvapnet är avgörande för att lyckas med uppgiften att effektivt integrera en division i en kårstruktur. Detta särskilt om alla tillgängliga förmågor inom kåren, som på något sätt påverkar luftdomänen, ska kunna samordnas på ett effektivt sätt.
Högre förbands taktik bygger på användandet av ett operationellt och ett geografiskt ramverk. Det operationella ramverket uttrycker vilka olika åtgärder som behöver vidtas för att lösa sitt uppdrag, och det geografiska ramverket kopplar åtgärderna till operationer i olika rum. I det främre området (deep) formas (shaping) fienden. Det innebär att division- och kårchefens strid syftar till att forma djupet, och det är främst i det området som JAGIC samordnar bekämpning. Ett JAGIC kan även genomföra bekämpning av prioriterade mål hitom deep, men då måste detta koordineras med aktuell brigad eller motsvarande. Kåren ansvarar för bekämpning från divisionens bortre gräns. Gränsen mellan kåren och MC LCC[7]/JFC[8] handlar främst om räckvidden för kårens sensorer. Divisionen genomför strid inom sitt djup främst med markbundna bekämpningssystem eller med en Combat Air Brigade (CAB) om en sådan finns. Kåren genomför striden på djupet främst med Air Interdiction (AI) och långräckviddiga raketer såsom ATCMS[9] men även GMLRS[10] om räckvidd finns.
För att lyckas med detta uppdrag måste JAGIC, förutom att vara bemannad med personal från både armén och flygvapnet, även ha sambandslösningar så att den kan samverka med både flyg- och markenheter, såväl som högre chef, sidoförband och även underställda. Särskilt viktigt är det att ha ett stödsystem för själva luftrumssamordningen, där flygande system visuellt visas i en 3D-miljö tillsammans med banprofilen för olika granater och raketer. Till det behövs en bra lägesuppfattning, en fungerande D3A-process och ASCA-kompabilitet.
Rätt personal och stödsystem är grunden, men det som ger en reell förmåga är att vi skapar ett multidomänt ramverk på våra övningar, där det finns ett luftrum med olika luft- och markförmågor att samordna, i interaktion med högre- och lägre ledningsnivåer i en allierad multinationell kontext. Till dess att vi har dessa förutsättningar på plats i Sverige, måste vi fortsätta träna vår personal i JAGIC genom att nyttja redan utbildade JAGIC hos våra allierade, exempelvis i Finland som under DF 25. En förutsättning för detta är att vi redan nu identifierar och i realiserbar omfattning avdelar de personer från både armén och flygvapnet som ska ingå i den framväxande JAGIC.
Förbandserfarenheter från DF 25
Kontexten för svenskt förbandsdeltagande var som en underställd enhet ingåendes i en MN FAB.. Denna MN FAB löd direkt under ARRC och leddes i sin tur av dess JAGIC. MN FAB utgjorde kårens bekämpningsresurs och dess syfte var att forma djupet genom bekämpning av såväl högvärdiga mål som motståndarens huvudstyrkor. MN FAB underlydande förband bestod av ett svenskt, ett brittiskt och ett franskt artilleriförband. Det svenska deltagandet bestod av en främre ledningsplats och ett förband med två pjäser. Detta var ett tillräckligt omfattande deltagande för att uppnå målsättningen: bekämpningsledning med MN FAB HQ som huvudövade och en spelad högre chef i form av JAGIC ARRC. Sverige bemannade dessutom enstaka stabsbefattningar i MN FAB HQ samt avdelade en samverkansofficer till ARRC.
Som ett resultat av övningen har vi formulerat framför allt två insikter utifrån förbandsperspektivet och vägen mot interoperabilitet. För det första behöver en idé utvecklas om var och hur vi vill uppnå interoperabilitet. Den tekniska lösningen, ASCA, kommer exempelvis inte bära frukt om metoder för bekämpningsledning och samordning inte harmoniserar. Frågan om vem som godkänner att till exempel finska förband skjuter med svenska pjäser kommer avgöra vart interoperabilitet i form av metoder och samordning måste utvecklas. Påståendet leder till konstaterandet att ASCA skulle göra svenska förband tekniskt interoperabla men hur skulle systemet nyttjas taktiskt för att nå framgång på stridsfältet? Frågan om interoperabla metoder är dock flerbottnad och leder till det andra betänkandet, nämligen den om nomenklatur. Svenska officerare levererade i många avseende som stabsofficerare under DF 25. Ett utbildningsbehov är dock förmågan att förstå och uttrycka sig korrekt inom ramen för Nato standarder, metoder och nomenklatur. Inom armén bör vi nu analysera frågan avseende på vilken nivå det är lämpligt att revidera handböcker samt reglementen. Detta kan rimligen komma att variera mellan olika funktioner.
Så vad innebär då vårt deltagande i DF 25? Vårt deltagande har, som nämndes tidigare, uppskattats och vi har erbjudits viktiga befattningar på relevanta nivåer i de övade staberna. Vi har dragit viktiga erfarenheter, inte bara för funktionen bekämpning och bekämpningsledning, utan även för armén i ett större perspektiv. Ska vi känna oss nöjda nu? DF 25 har bidragit till vår integration i Nato genom att påvisa ett förmågegap där det tydligt påvisats vad vi förväntas både lära oss samt bidra med. Vi har nu skapat en förutsättning för att kunna identifiera nästa steg för att nå interoperabilitet. Beroende på vilket steg vi tar, kommer vi behöva hantera utmaningar av olika karaktär. Grunden för att kunna ta nästa steg är dock att vi tar det första steget mot teknisk interoperabilitet som general Rafferty åsyftade i norra Finland. Att vi nöjer oss nu, är med andra ord inget alternativ.
Slutsatser och vägen framåt
Sverige ställdes för första gången inför de utmaningar och möjligheter som finns inom Nato avseende bekämpning och bekämpningsledning. Deltagandet i DF 25 bidrog till vår förståelse för var vi är och i vilken riktning Sverige och armén behöver förflytta sig för att uppnå interoperabilitet i Nato.
DF 25 påvisar att vi inte genomfört och implementerat (befintliga) tekniska lösningar som medger teknisk interoperabilitet. Dessutom påvisades vikten av ett ökat fokus på Nato metoder för att även uppnå metodmässig interoperabilitet. Här måste armén, och även FST, utveckla tydliga direktiv och styrningar som visar hur och var vi ska uppnå interoperabilitet. Rimligen innebär detta även prioriteringar av resurser i olika stycken.
DF 25 påvisar också behovet av att utveckla såväl organisation och struktur som metoder för ledning och samordning. JAGIC som funktion utgör ett exempel på vad som är nödvändigt att fortsätta implementera inom egen organisation för att kunna åstadkomma samordning och ledning. Divisionen har nyligen igångsatt utvecklingen av förmåga JAGIC, och som en del av denna utveckling bör personal ur både armén och flygvapnet fortsatt delta i DF för att utveckla förmågan och för att skapa rätt förutsättningar ”här och nu”.
DF är en övning som sätter bekämpning i en större kontext och det blir tydligt att verkan åstadkoms genom planering och samordning i mer än en dimension/ett rum. DF bör således inte betraktas som en övning för enbart artilleriet eller bekämpare. DF bör vara en prioriterad arméövning för att träna staber på olika nivåer i NATO-metoder, samordning och ledning där bekämpning är något större än bara eldrörsartilleri.