Trycket ökar nu på Khaddafi sedan väst har eskalerat sin insats. Förutom insättandet av stridsUAV:er har också bekämpning utökats mot diktatorns ledningssystem. Bland annat genomfördes häromdagen en uppmärksammad attack mot Khaddafis kontor i Tripoli. Enligt enstaka uppgifter ska det ha varit norska F-16 som genomförde denna attack.
Storbritannien har luftat sina överväganden att beväpna rebellerna, vilket är svårmotiverat på grund av vapenembargot enligt UNSC resolution 1973. Italien har gjort en 180-graders sväng från tidigare hållning och ställer nu åtta flygplan till förfogande för attacker mot markmål. Den franske författaren och filosofen Bernard-Henri Levy säger sig ha samlat in namnunderskrifter från Libyens samtliga 61 stammar om deras stöd för demokrati och ett enat Libyen.
Samtidigt har läget förändrats i väster. De reguljära styrkorna har omgrupperat kring Misurata och till del ersatts av stammar. Trycket mot staden har lättat något och rebellerna uppges nu kontrollera hamnen och några kvarter i närheten. I bergen mot gränsen till Algeriet och Tunisien pågår också strider. Dessa kan i värsta fall spilla över till Algeriet, eftersom regimen där delar Khaddafis skepsis mot berberfolket som bor i dessa områden.
Andra aktörer har ökat sitt diplomatiska motstånd mot upptrappningar. Rysslands premiärminister Vladmir Putin ifrågasätter vad han kallar för försök att likvidera Khaddafi. Afrikanska Unionen fortsätter leta diplomatiska lösningar, nu senast genom möte i Addis Abeba.
Bakom kulisserna pågår nog den mest intensiva debatten i Washington. President Obama angrips från alla håll. Prominenta strateger som Richard N Haass menar att Libyen inte är ett vitalt säkerhetsintresse för USA. I mångt och mycket en grundinställning som verkar ha delats av Pentagons ledning. Men nu ökar intensiteten från de som anser att presidenten velat för mycket. Kunnige Anthony Cordesman menar att kriget riskerar att bli en fars och att det gäller att satsa på vinst.
Administrationen har inte helt lätt att svara på varför Libyen ska bombas medan inga åtgärder görs i Syrien. För presidenten gäller det att väga det kortsiktiga i behovet av upptrappning mot Libyen mot handlingsfriheten att tackla farliga situationer i Mellersta Östern som kan vara här nästa vecka. Det hela kompliceras av att presidenten har haft inrikespolitiska svårigheter under mandatperioden, varför utrikespolitiken är det område som kan erbjuda framgångar. Libyen idag mot kanske Iran i morgon? En försiktig bedömning är att presidenten väljer en liten upptrappning med ökad precision som främsta medel. Såväl Iran, Irak som Afghanistan kräver mera uppmärksamhet.
Det som presidentens kritiker verkar vara överens om är att Europa är hopplöst efter när det gäller militär styrka. Kritiken är inte nådig på sina håll. Med en gemensam säkerhetspolitik för EU som kapsejsat inför Libyen är nu frågan om hur NATO kommer ur detta krig. Alliansen lider av att den inte har en enkel övergripande och sammanhållande idé – Skydda väst mot Sovjet. Det är endast hälften av länderna som deltar i Libyen, och om inte de europeiska länderna bjuder till kan kontinenten missa inbjudan till nästa Tea Party. En ökad amerikansk isolering och tillfälliga koalitioner med fokus på Persiska viken och Asien är en riskabel utveckling för norra Europas del. Tänk om Sverige går med i NATO just när alliansen är i färd med att tappa sin relevans?
Kanske dags att släppa out-of-area-doktrinen, försöka att rädda det som räddas kan av försvarsförmåga inom främst de Europeiska länderna.
Utvecklingen kring Persiska Viken gör emellertid detta svårt, med tanke på den ekonomiska betydelsen av fritt flyt för handelsfartygen in och ut ur området.
Just så, och därför är det tveksamt om det är en bra idé att gå med i NATO.
Ser inget värde alls med att gå med i Nato nu. 1960 hade det varit mer logiskt.
Hur långt utöver UNSC resolution 1973 är det pågående luftkriget?
Anledningen till ett eventuellt NATO-medlemsskap är att vi spelat bort korten och sitter med bara lankorna kvar.
Handlingsutrymmet krymper när resurserna krymper.
Försvar och säkerhets tanke om NATO:s tappade relevans är nog född ur resterna av samma resurskollaps för övriga västländer, som vi som ”föregångsland” redan genomgått.
Det kan vara intressant att ställa sig frågan: kan rebellerna vinna militärt över regeringsstyrkorna i inbördeskriget i Libyen utan stöd utifrån?
Om jag har tolkat situationen rätt blir svaret: nej, de kommer att förlora kriget. Som stridande förband är rebellerna inte mycket att hänga i julgranen. Viljan finns säkerligen, men koordination, stridsvana, ledning, utrustning etc. lämnar mycket i övrigt att önska.
Varifrån ska hjälpen komma för att rebellerna ska vinna? Från Afrikanska unionen lär de inte få någon hjälp; ej heller något helhjärtat stöd från ”Arabligisterna”. Då återstår bara hjälp från ”Globocop” (Nato + diverse länder) enligt tre huvudstrategier.
1:o Om regeringsstyrkorna ska besegras från luften, medan rebellerna kämpar på marken, måste Globocop kunna eldleda, bomba och attackera med precision och med en stor dos av uthållighet. Här är dock Libyens terräng till fördel. Det är tämligen svårt för regeringsstyrkorna att gömma och omgruppera stridsvagnar, tunga artilleripjäser i öknen utan att det upptäcks. Regeringsstyrkornas stridsmoral, är avgörande för att denna utnötningstaktik ska lyckas och är för mig ett okänt kort. Denna strategi har bäst stöd i Säkerhetsrådets resolution 1973, om man kan visa att huvudsyftet är att skydda civilbefolkningen.
2:o Globocop ställer upp med marktrupp och krigar mer eller mindre koordinerat på rebellernas sida mot regeringsstyrkorna. Stöds ej av resolution 1973. Denna strategi kan leda till att rebellerna militärt sett marginaliseras, på grund av deras relativt dåliga stridsduglighet. Risken är då att det blir Globocops krig mot regeringsstyrkorna.
3:o Globocop håller sig borta från markstriderna men förser rebellerna med krigsmateriel, rådgivning, utbildning o.d. Har svagt stöd i resolution 1973. Nackdelen med denna strategi är att högteknologisk krigsmateriel, som dimper ner bland måttligt organiserade trupper, är gefundenes Fressen för skrupulösa vapensmugglare, som kan tänkas sälja materielen till grupper (läs al-Qaida) med helt andra syften än kampen mot regeringsstyrkorna.
Min bedömning är att om inte den första huvudstrategin lyckas så kommer Globocop att sända in marktrupp, under förevändning att det är till stöd för de civila. Det känns också som att en ickemilitär lösning i Libyen är avlägsen.