För tre månader sedan gick ridån upp i Libyen. Landet utropades som befriat, den förre diktatorn hade lynchats och världen kunde nu skörda frukterna av ingripandet mot den forna regimen.

Tiden som förflutit har varit en blandning av delegationer, däribland en med vår biståndsminister Gunilla Carlsson, som uttryckt stora förhoppningar om återuppbyggnad och arabisk vår i allmänhet samt frustrationer kring de olika milisernas härjningar och bristande service.

På pluskontot kan vi skriva den stolthet och energi som finns i landet. Fler än en biståndsorganisation har vittnat om den unika situationen, där omvärlden sannolikt snabbt kan avskriva bistånd. Orsaken sägs delvis vara det mystiska Jamahiriyasystemet med lokalt självstyre.

Om det blir lugn och ro det vill säga. Rebellerna har haft flera skärmytslingar mellan varandra, oftast mellan enheter från städerna Zintan och Misrata. Svarta människor förföljs fortfarande och många sitter internerade i tillfälliga läger. Andra problem har varit bristande kvinnorepresentation enligt de utkast till vallagar som tagits fram, kritik från Amnesty om behandlingen av fångar, däribland Khaddafis son, Saif al-Islam Khaddafi och avstängningen av Khaddafilojalister från att söka ämbeten, vilket påminner om den irakiska de-Baathifieringen.

Den senaste veckan har flera illavarslande tecken dykt upp. Dels har islamister gått bärsärk i Benghazi i protest mot det nationella övergångsrådet, som anklagas för för litet införande av Sharialagar och för att bestå av alltför många före detta Khaddafilojalister. Till följd av dessa protester avgick vicepresident Abdel Hafiz Ghoga häromdagen, för att ”rädda landet”. Presidenten Mustafa Abdel Jalil har sin förklaringsmodell: Regeringen har inga pengar, och folket har inte gett regeringen tid. Han vädjade igår i ett tal i just Benghazi om två månader till för att få igång den basala samhällsservicen. President Jalil varnade för ett möjligt inbördeskrig. Frågan är om folket har det tålamodet när den allmänna meningen är att de styrande inte levererar samtidigt som de inte lyckats avväpna de olika rebellstyrkorna.

En plats, där de tröttnat är i det forna Khaddafifästet i Bani Walid, 18 mil sydost om Tripoli. Staden som är ett centrum för den mäktiga Warfahlastammen intogs igår av Khaddafilojalister. Intressant nog förnekade den libyske inrikesministern, Fawzi Abdelali, att detta hade något som helst att göra med den förra regimen. Regimen bullrar nu på och hotar bland annat med insats av det libyska flygvapnet, vilket skulle bli en intressant utveckling med tanke på händelserna i mars. Staden Bani Walid är väldigt lättförsvarad mot angrepp från utsidan, och intogs egentligen inte under det libyska inbördeskriget. Stamäldste förhandlade fram en överenskommelse som gav rebellerna tillträde till staden i utbyte mot vapenvila. Tålamodet verkar nu vara slut, och det blir intressant att följa utvecklingen i landet under februari. Övergångsrådet lär inte få två månader på sig att leverera, och risken ökar därmed för en destabiliserad situation som kommer påverka grannländerna och Europa.

Mer av samma författare