För tre månader sedan gick ridån upp i Libyen. Landet utropades som befriat, den förre diktatorn hade lynchats och världen kunde nu skörda frukterna av ingripandet mot den forna regimen.
Tiden som förflutit har varit en blandning av delegationer, däribland en med vår biståndsminister Gunilla Carlsson, som uttryckt stora förhoppningar om återuppbyggnad och arabisk vår i allmänhet samt frustrationer kring de olika milisernas härjningar och bristande service.
På pluskontot kan vi skriva den stolthet och energi som finns i landet. Fler än en biståndsorganisation har vittnat om den unika situationen, där omvärlden sannolikt snabbt kan avskriva bistånd. Orsaken sägs delvis vara det mystiska Jamahiriyasystemet med lokalt självstyre.
Om det blir lugn och ro det vill säga. Rebellerna har haft flera skärmytslingar mellan varandra, oftast mellan enheter från städerna Zintan och Misrata. Svarta människor förföljs fortfarande och många sitter internerade i tillfälliga läger. Andra problem har varit bristande kvinnorepresentation enligt de utkast till vallagar som tagits fram, kritik från Amnesty om behandlingen av fångar, däribland Khaddafis son, Saif al-Islam Khaddafi och avstängningen av Khaddafilojalister från att söka ämbeten, vilket påminner om den irakiska de-Baathifieringen.
Den senaste veckan har flera illavarslande tecken dykt upp. Dels har islamister gått bärsärk i Benghazi i protest mot det nationella övergångsrådet, som anklagas för för litet införande av Sharialagar och för att bestå av alltför många före detta Khaddafilojalister. Till följd av dessa protester avgick vicepresident Abdel Hafiz Ghoga häromdagen, för att ”rädda landet”. Presidenten Mustafa Abdel Jalil har sin förklaringsmodell: Regeringen har inga pengar, och folket har inte gett regeringen tid. Han vädjade igår i ett tal i just Benghazi om två månader till för att få igång den basala samhällsservicen. President Jalil varnade för ett möjligt inbördeskrig. Frågan är om folket har det tålamodet när den allmänna meningen är att de styrande inte levererar samtidigt som de inte lyckats avväpna de olika rebellstyrkorna.
En plats, där de tröttnat är i det forna Khaddafifästet i Bani Walid, 18 mil sydost om Tripoli. Staden som är ett centrum för den mäktiga Warfahlastammen intogs igår av Khaddafilojalister. Intressant nog förnekade den libyske inrikesministern, Fawzi Abdelali, att detta hade något som helst att göra med den förra regimen. Regimen bullrar nu på och hotar bland annat med insats av det libyska flygvapnet, vilket skulle bli en intressant utveckling med tanke på händelserna i mars. Staden Bani Walid är väldigt lättförsvarad mot angrepp från utsidan, och intogs egentligen inte under det libyska inbördeskriget. Stamäldste förhandlade fram en överenskommelse som gav rebellerna tillträde till staden i utbyte mot vapenvila. Tålamodet verkar nu vara slut, och det blir intressant att följa utvecklingen i landet under februari. Övergångsrådet lär inte få två månader på sig att leverera, och risken ökar därmed för en destabiliserad situation som kommer påverka grannländerna och Europa.
Du talar om Khadaffilojalister. Är inte Khadaffi död?
Skulle det inte bli fred och demokrati i Libyen när folket befriade sig från den forne diktatorn? Eller kanske var det så att ”rebellerna” aldrig hade kunnat ta över om det inte varit att Nato bombade vägen för dem. Ett folks befrielse bör nog vara dess eget verk för att ha möjlighet att nå framgång.
Att Khadaffi är död innebär ju inte per automatik att de som varit lojala mot honom helt plötsligt försvinner. Om inte de som sitter vid makten nu ser till försoning och rättvisa, istället för hämnd och laglöshet så ser framtiden mörk ut. Att tro att ett systemskifte, efter en diktatur som den i Libyen, skulle ske över en natt är naivt – men att tro att det är vad någon som har haft en seriös insyn i Libyen förväntat sig är minst lika naivt (eller möjligen bara ignorant). Framtiden är oviss och det gäller att ge det stödet som folket i Libyen förtjänar för att undvika kaos. Att stå vid sidan och säga ”den där Khadaffi är ju inte bra, men det är inte vårt problem” är inte bara naivt, det är värre. ”Ett barn som blir mobbat och misshandlat bör nog befria sig själv från sina plågoandar för att det ska ha möjlighet att nå framgång” – eller bör vi kanske ge det barnet det stöd hon förtjänar?
Kadaffi var ledare för den starkaste stammen som tog makten en gång i tiden, kan man uttrycka det enkelt. Araberna är stamfolk och klanfolk. Deras länder/gränser är inte ”naturliga”. Egypten är väl det land som vars gränser och invånarnas etnicitet stämmer bäst överens.
Det blir maktvacuum och konflikter mellan stammar snarare än mellan folk i dessa konstruerade länder. Att tala om ett folk per nation i arabvärlden är att förenkla för mycket, alltså.
Därför förväntar vi oss nog för mycket om vi tror att den mediala termen ”arabisk vår” bringar nån slags västerländsk demokratisk välsignelse över dessa stamfolk på kort tid.
Till anonym nr 2. Ditt moraliska resonemang leder in i en farlig spiral. Det är meningslöst att bedöma någon, t ex en tyrann i Libyen, utan en rimlig referenspunkt, dvs en jämförelse med det tänkbara alternativet. Om alternativet är ett laglöst skurkvälde så är det inte bara mänskligt att hålla sig neutral, det är rent av en moraliskt överlägsen princip. Konsekvensen av att man hjälper ”ett barn som blir mobbat” är att man bär ett ansvar när mobboffret tar ut en hämnd som går ut över oskyldiga. Vem ger du ditt stöd då? ”If you break it, you own it.” som Colin Powell sa.
Till Mattias Warg:
Om jag ser till att ett barn får den hjälp hon förtjänar – dvs samtal med alla inblandade, kanske omflyttning av mobbarna och andra verktyg som andra har bättre koll på än mig – så skulle det på något sätt alltså göra mig ansvarig för att offret i ett senare skede utkräver hämnd?
Nu är ju inte det enda tänkbara alternativet ”ett laglöst skurkvälde” – precis därför så bör Libyerna få det stödet som de förtjänar…
När du jämför Nato-bombningarna med ”samtal” så når liknelsen vägs ände. Min poäng är att det du skapar bär du ansvar för. Nato har ”bombat vägen” för rebellernas maktposition. Därmed följer ett ansvar för de nya herrarnas hämnd, på sina håll urskillningslöst riktad efter stamtillhörighet. Därmed följer ett ansvar för den nya ordningen, som tycks fastna i laglöshet och milisvälde. Det uppstår ingen moralisk ”time warp” där man kan flyga hem, önska lycka till och säga att vad ni gör nu har inte jag med att göra. Det moraliska försvaret för Natos bomber var att skydda civila från Khadaffis våld. När man värderar moralen i handlingen måste man ställa dessa två saker mot varandra: Å ena sidan det våld man hindrat. Å andra sidan det våld som uppstår som en konsekvens av handlingen. Oavsett om man gör värderingen på förhand, i efterhand eller någonstans mitt i eländet som vi är nu. Jag är ledsen, men det finns inga genvägar ur moraliskt ansvar.
Till Mattias Warg:
Nej, du har bara fått för dig att jag har gjort det. Vad det beror på vet jag inte, men jag tycker att jag har varit rätt tydlig med att jag anser att bara bomba och sen lämna är en farlig väg – därför skrev jag ”Framtiden är oviss och det gäller att ge det stödet som folket i Libyen förtjänar för att undvika kaos”.
För att vara övertydlig då, så är min ståndpunkt att stödet måste sträcka sig långt efter bombningarna med allt som kan tänkas – samhällsuppbyggnad, bistånd, ekonomiska satsningar etc.
NATO, efter beslut i FN och Arabförbundet, har ”bombat vägen” – det är mycket riktigt, men ansvaret som kommer nu är att inte bara luta sig tillbaks och oja sig över att de nya herrarna låter laglöshet råda – det är att fullfölja insatsen med civilt stöd (tänk Kosovo) och uppföljning med tydliga mål. Det är jag oroad att ”väst” inte kommer att göra, men det är en annan diskussion.
Det jag gick igång på var att du verkade tycka att Anonym nr 1, som tyckte att det hade varit klokast att hålla fingrarna borta från början, var värre än naiv. Jag tolkade dig som att du menade att plikten att ingripa övertrumfade ansvaret för konsekvenserna av ingripandet. Kanske missuppfattade jag, men det var detta jag ville invända emot, inget annat.