En innovation är en ny idé, produkt, tjänst eller process som omsätts i praktiken och skapar mätbart värde. Det handlar då om att lösningen faktiskt används, fyller ett behov eller löser ett problem på marknaden. Vårt land har med berättigad stolthet under många år legat i toppskiktet i det globala innovationsindex som sammanställs av organisationen WIPO[1]. Det är ett tecken på att Sverige är i topp avseende forskning, utbildning, infrastruktur, patent och högteknologisk export. Synbara effekter har varit att svensk ekonomi är stabil och att svenska företag har ett gott rykte internationellt.
Ett annat land som vi numera allt oftare talar om kopplat till innovativ förmåga är Ukraina. De ligger inte högre än på plats 66 (av 139 länder på listan) i upplaga 2025 av WIPO:s index, men det som f n gör Ukraina så omtalat avseende innovation är förstås hur de lyckats bli ledande på att utveckla och använda drönare och den effekt detta fått i deras kamp mot den ryska krigsmakten.
Både Ryssland och omvärlden har blivit tydligt medvetna om att motståndskraft inte bara ska räknas i traditionella militära styrkeuppräkningar och antalsjämförelser, utan i hög grad även i form av försvarsvilja i kombination med förmåga till innovativt tänkande och agerande. Och medan vi på hemmaplan ställer krav på en lång och välstrukturerad period av ”prov-och-försök”, testning och ackreditering innan vi kan ta ny försvarsmateriel i bruk, så utgör för Ukraina kriget en testbädd för nya idéer och anpassningar, med direkt svar på frågor kring både effekt och säkerhet. Begreppet ”field-proven” får ett annat innehåll när man måste söka varje tillgänglig väg för att ligga före angriparen.
En viktig orsak till denna förmåga är att Ukraina under Sovjettiden var navet för mycket av IT-, flyg och rymd- och annan högteknologisk utveckling för hela federationen. Den kunskapen och traditionen finns nu i stor omfattning kvar i de grupper som arbetar i och för Ukrainas drönarstyrkor (Unmanned Systems Forces, USF) och därtill knuten industri.
Erfarenheterna från Ukraina har lett till att Europas länder nu tävlar i att visa prov på nya satsningar, samarbeten med stora och små företag och bekännelser att det krävs nya sätt att tänka och agera för att skapa motståndskraft. Man vänder sig också till Ukraina för att köpa både tjänster och materiel, eftersom de har expertisen och redan har betalat ett smärtsamt pris för att utveckla sina färdigheter.
Det är samtidigt mycket positivt att se exempel på de satsningar som nu presenteras från bl a Försvarsmakten och FMV, i form av experimentkontor, ”hackatons” och samverkan med Vinnova, IVA och andra relevanta parter. Positivt är också regeringsuppdraget[2] avseende en ny funktion som ”ska skapa en samlad struktur för försvarsinnovation och stärka samverkan mellan Försvarsmakten, andra försvarsmyndigheter, akademin, näringslivet och internationella samarbetspartners. Målet är att korta ledtiderna från idé och teknikutveckling till att ett system eller en förmåga införs i Försvarsmaktens krigsförband.”. Försvarsmakten ska leda arbetet, i samverkan med FMV, FOI och Vinnova.
För ungefär tio år sedan var jag tillfälligt knuten till en grupp FOI-forskare som fått ett regeringsuppdrag att belysa ”förutsättningar för snabb anpassning av försvarsmateriel”. Vi fann en del brister och några ganska självklara slutsatser var att anpassning bl a kräver att man har tillgång till kvalificerad kunskap inom egen (nationell) industri, akademi och myndigheter. I ett skarpt läge kan man inte förvänta sig att svenska behov kommer att prioriteras om det krävs leverans av varor och tjänster från utlandet.
Det var då inte många år sedan (2006-2013) vi stegvis hade tvingats reducera Försvarsmaktens långsiktiga forsknings- och teknikutvecklingsbudget med totalt 7-800 miljoner kronor på årsbasis. Kanske var det ovan nämnda regeringsuppdraget tecken på att man på politisk nivå hade börjat inse att denna halvering av investeringen i kunskap innebar en avsevärd risk. Kunskap om hur man bäst genomför anpassning kan ju vara tidskritisk i ett skärpt läge med avbrott i försörjningen av materiel och tjänster. Liknande insikter har nyligen blivit övertydliga för de många länder inom EU och Nato som försummat sina nationella försvar under många år och nu börjat tvivla på att USA kommer och hjälper till om det uppstår kriser i närområdet.
Nu har anslagen till forskning och teknikutveckling ökat rejält och försvarssektorns ledningspersoner talar tydligt om behovet av en ökad agilitet, samverkan med den mera lättrörliga industrin (inte bara traditionell försvarsindustri utan även floran av IT- och teknikintensiva småföretag) och att ta tillvara idérikedomen hos personal och värnpliktiga. Synen i Sverige på dual-use (dubbel användning av innovativa lösningar, civilt och militärt) har blivit betydligt mera positiv än förr och viljan att arbeta i försvarssektorn har också genomgått en snabb och radikal förändring. I en stor enkät angående var man helst skulle vilja jobba (som tidningen Ny Teknik vid årsskiftet gjorde bland svenska ingenjörer, med så mycket som 6 800 individuella svar) kom försvarsföretaget Saab på första plats. Notabelt var också att flera av våra försvarsmyndigheter kom inom topp-20 på listan. För tio år sedan var nog det sistnämnda helt otänkbart.
I en tid av ökande geopolitisk osäkerhet, med ett Nato som visserligen har flera medlemsstater än någonsin men där den ledande nationen är påtagligt nyckfull, är det av största intresse att kunna anpassa sina försvarsrelaterade system. Det gäller förstås materielsystem, både hårdvara och mjukvara, men också samhällets olika informations- och cybersäkerhetssystem. Vi (Sverige) kan skatta oss lyckliga att vi redan har kvalificerad – i flera fall världsledande – industriell och akademisk kompetens. Men, som AI-debatten utvisar är det nu en tävling kring avancerade språkmodeller – därav det hot som kan komma mot all existerande mjukvara genom externt AI-baserat sökande efter buggar att utnyttja för illvilliga angrepp.
Den anpassning jag har i åtanke kan utgå från teknisk modifiering av utrustning. När ordet innovation nämns tänker nog de flesta på teknik och produkter. Men innovation kan också vara kopplat till att anpassa metoder och processer och sedan lösa något på ett nytt sätt, ofta i kombination med ny eller anpassad teknologisk materiel. Behovet kan ofta också adresseras genom mjukvaruförändringar och för att öka effekten och minska den egna sårbarheten kan tekniska åtgärder gärna kombineras med taktisk anpassning, för att överlista en angripares agerande.
Såväl tekniska som taktiska anpassningar har vi sett mycket av i Ukraina, på båda sidor i kriget. När FPV-drönarnas GPS-navigering stördes ut började allt fler drönartyper förses med styrning och kommunikation via fiber, varvid de inte kan störas elektroniskt utan måste bekämpas kinetiskt. Andra sätt att anpassa funktionen har varit nya typer av riktantenner, digitala länkar och hoppfrekvenser.
Det som utmärker drönarkriget i Ukraina är framför allt snabbheten i anpassning och utveckling av nya typer av drönare, i alla domäner – luft, mark, sjö (ytgående och under vatten). Vi ser främst den ukrainska utvecklingen, eftersom underrättelseflödet är mera lättåtkomligt där, men den ryska sidan har en liknande process om än mera trög och centralstyrd. Ukrainas på sistone intensifierade kampanj att slå mot rysk logistik och energilagring utnyttjar i hög grad ganska billiga drönare, men i stor mängd. Oberoende källor som ACLED[3] hävdar att 9 av 10 ukrainska attacker idag utförs med drönare. Främst flygande, men även många sjögående. Detta fokus på obemannat, från båda sidor, innebär även att motmedel (Counter-UAS) har högsta prioritet. Anpassningsbehovet växer hos krigets parter men även hos alla oss andra som med oro ser på vad detta innebär i form av förändrade hotbilder. Och då har vi än så länge inte sett i praktiken hur komplexa och AI-understödda svärmar av drönare kan komma att användas i framtida krig och vad svärmbeteenden betyder för taktikutvecklingen och typer av motåtgärder.
Behovet av snabb anpassning och civil-militär samverkan kommuniceras nu alltmera inom EU och inte minst hos oss i Sverige. Det är uppmuntrande, inte minst för att det skapar förutsättningar för en ökad flexibilitet och samsyn mellan beslutsfattare på statlig och kommunal nivå och företrädare för våra olika försvarsmyndigheter. Det leder mig till det sista ordet i mitt rubrikval – resiliens.
Det finns ingen svensk vedertagen definition av ordet, men innebörden formuleras ibland som följer: Förmågan hos ett system, en organisation eller en individ att motstå, återhämta sig och anpassa sig till motgångar, utmaningar eller förändringar. Det omfattar kapaciteten att återhämta sig från störningar samtidigt som de grundläggande funktionerna och strukturerna behålls.
Detta syfte är en grundläggande uppgift för totalförsvaret. För mig är det då självklart att vårt samhälle behöver investera ännu mera i uppbyggnad av kunskap, d v s finansiera forskning och teknikutveckling, eliminera hinder för ökad samverkan, underlätta för små företag att kunna pröva sina försvarsstödjande produkter i test och övningsarrangemang med mera. Tydliga tecken syns i uppdrag till och inom våra universitet och högskolor. Inte bara avseende Försvarshögskolan utan också t ex Campus Totalförsvar, med sina kurser och forskningsprojekt vid flera av våra etablerade lärosäten. På detta sätt uppstår förhoppningsvis ännu mer innovationsförmåga som i sin tur kan leda till värdefulla innovationer till gagn för samhällets säkerhet. De positiva signaler och beslut som nyligen har kommit, kopplat till både det militära och det civila försvaret, är viktiga tecken. Det verkar också finnas en bred parlamentarisk uppslutning kring en sådan inriktning, vilket borde innebära att ett fokus på innovationsförmåga och resiliens förblir centralt, oberoende av resultaten i höstens val.