av Bengt Gustafsson

Såg Sveriges ”superrevisor” Ahlenius Min sanning i TV för några kvällar sedan, en person med stor integritet. På initiativ av intervjuaren tog hon än en gång upp misstanken att den svenska grenen av Stay behind kunde ligga bakom Palmemordet. (Misstanken framfördes tidigare i en DN-artikel i januari 2013.) Det är rätt många i Sverige som har svårt att acceptera att det fick vara så enkelt att det var en kriminell och sjuk Christer Pettersson som var ansvarig för mordet, något som tingsrätten hade konstaterat. Det uppkom lika många konspirationsteorier om detta som vad gäller 1980-talets ubåtskränkningar. Bland annat har inte Svea hovrätt och Leif G W Persson kunnat acceptera Lisbet Palmes vittnesmål. Låt mig något beröra ett par av de frågor Ahlenius svar som intervjuaren ställer.

Själv har jag aldrig haft svårt att acceptera att det var Christer Pettersson som var ansvarig för mordet. Att någon som en gång tittat in i hans ansikte och stickande blick skulle kunna ta miste på personen i fråga ser jag som svårt. En bok som jag senare läst har givit mig vatten på min kvarn: Offret & Gärningsmannen av Hans Hederberg. Av denna framgår att Pettersson hade ett mycket personligt skäl för att hysa agg till Palme: han hade blivit vräkt från fritidshuset där han bodde, trots överklaganden och protester, trots att ärendet, enligt en kamrat, gått ”ända upp till regeringen”, alltså med Olof Palme som ytterst ansvarig.

Vidare att Lisbet Palme slapp bandspelaren vid polisförhören. (Heter det inte: Vi är alla lika inför lagen.) Den bortgångna hovrättspresidenten Birgitta Blom, som jag har den största aktning för då hon friat mig för anklagelsen om grovt förtal, tillsammans med övriga i hovrätten tycks därför ha fäst mindre vikt vid Lisbets vittnesmål. Den bristfälliga dokumentationen vid polisförhören gjorde det svårt för rättens ledamöter att jämföra hennes olika utsagor och se om de förändrats över tiden. Lisbet Palme, som ju är skolad psykolog, har påpekat att polisförhören underlät att ta med en karaktäristik av mördaren som hon tidigt förde fram och innan hon ännu visste något om Christer Pettersson: mördaren gjorde intryck av att vara en ”borderline-personlighet”.

Så något om begreppet ”Stay behind”. Det är namnet på de förberedda motståndsrörelserna inom Natoländerna. Innebär Ahlenius användning av detta begrepp ett erkännande av att också den svenska motsvarigheten – skapad av Thage G. Peterson hos Erlander i början på 1950-talet – tillhörde Nato? I varje fall tillsatte regeringen Göran Persson 1999 en Säkerhets­tjänst­kommission under Gunnar Brodins ledning som just hade att undersöka om de olika säkerhets­organisa­tionerna hade gjort några avsteg från sina uppgifter. (SOU 2002:87 med åtta delbetänkande.)

Om vi tar den officiella svenska motståndsrörelsen så hade den förvisso en hemlig budget, som dock hämtades från försvarsbudgeten, stod under en av försvarsministern utnämnd revisors övervakning och vars revision föredrogs för ministern för godkännande varje år innan handlingen förstördes. Dessutom stod det kansli som rekryterade och utbildade i organisationen ingående personal under en ledningsgrupps övervakning, som till sin sammansättning starkt påminde om styrelsen i Folk och försvar, det vill säga med representanter för facket (i regel LO:s ordförande), LRF och SAF. Ordföranden var vald av försvarsministern; statsministern säkert informerad. Man kan väl inte tala om parlamentarisk kontroll, men så nära man i ”föreningssverige” kan komma det i en hemlig organisation.

Det fanns emellertid en underlighet med anknytning till denna organisation som framkom i kommissionens arbete och om vilken man kan läsa i Lars Olof Lampers delbetänkande: Det grå brödraskapet (SOU 2002:92). Det visade sig nämligen att IB-mannen Birger Elmér efter samråd med LO-ordföranden Arne Geijer i slutet av 1960-talet organiserat en parallell helt socialdemokratisk motståndsrörelse, känd av ÖB Stig Synnergren, som skulle tillse att man inte började rekrytera samma person till de båda konkurrerande organisationerna. (Hur hade han tänkt göra vid krigsutbrott?) Det hade en fördel för partiet. Man kunde nämligen till denna organisation ta ut och krigsplacera de partikamrater som var av betydelse för valårens kampanjer, som chefredaktörer för de socialdemokratiska tidningarna och fackföreningschefer. De riskerade därmed inte att bli inkallade till den höstens repetitionsövningar i det öppna militära försvaret.

När den hemliga – även för de andra i Militärledningen – organisationen skulle öva bestämde den ju själv. Det var en sådan övning Sten Andersson besökte i Göteborg när han upptäcktes av massmedia i mitten av 1970-talet och hade svårt att förklara vad han gjorde där. En av deltagarna i övningen var för övrigt den senare Göteborgs ”starke man” Göran Johansson. Så Inga-Britt, jag tror inte Du längre behöver söka efter någon mördare över huvud taget, i varje fall inte i det granskade Stay behind.

 
Författaren är general, tidigare överbefälhavare och ledamot av KKrVA.