I helgen hade Expressen ett ambitiöst och intressant reportage om den svenska militära insatsen i Afghanistan. Det var en ganska dyster bild som förmedlades om vad som åstadkommits. Ingressen ställer frågan på sin spets:

”Insatsen i Afghanistan har kostat fem svenska soldater och två afghanska tolkar livet. Tolv svenska soldater är skadade för livet. Det har kostat skattebetalarna 9,5 miljarder kronor. Men vad har de åstadkommit? Fred eller ett kommande inbördeskrig?”

Reportern, Terese Cristiansson, lyckas till och med att få en exlusiv intervju med den ökände afghan-uzbekiske krigsherren, Rashid Dostum, som styr delar av det svenska PRT:s område, provinsen Jowzjan.

Intervjuade personer i reportaget riktar bland annat kritik mot när svenska enheter har försökt att leverera något som liknar bistånd istället för säkerhet och anställningen av bevakningsstyrkor för infrastrukturen.

F&S ger kritikerna i huvudsak rätt. Att ge bistånd ska göras av de som är experter på detta på samma sätt som dessa inte kan leverera säkerhet. Enda passusen i bägge fallen stavas nöd, då det är befogat att bistå för att avhjälpa katastrof eller lindra nöd på samma sätt som en NGO skulle kunna skydda människor undan en massaker tillfälligt. Att hålla isär uppgifterna underlättar också bägge aktörernas verksamhet i längden.

Bevakningsstyrkorna i Critical Infrastructure Protection Programme (CIP) har jag ställt mig frågande till tidigare. Orsaken till detta är att centralmakten inte vill ha detta system. Programmet som startade utanför ISAF:s domäner har uppvisat blandad framgång. I vårt område har dessa lyckats bättre än på många andra ställen, men det är en underlig ordning att vi säger oss stödja den afghanska regeringen och sedan samarbetar med ett program som samma regering inte initierat.

Bägge exempeln är följder av oklara mål och otillräckliga medel. När det gäller målen i Afghanistan har kompassnålen snurrat runt för att på slutet hamnat mer rätt med att träna de afghanska säkerhetsstyrkorna, där de svenska enheterna gjort ett bra jobb – där de har funnits.

Drygt 500 soldater på en yta som Norrbotten innebär att möjligheterna till övervakning blir indirekta och förhållandevis ringa. Det är därför en avlastning att det då funnits program som CIP som fått funktionen Härmed är jag nödd och illa tvungen.

Denna njugghet/överambition har tillkommit i ett samspel mellan olika regeringar och opposition precis som i försvarspolitiken i stort. När det gäller medlen är dessa i mångt och mycket en funktion av felaktiga bedömningar avseende motståndarna, som underskattats – också något att tänka på när det gäller försvarspolitiken i stort.

Inför de sista akterna i Afghanistan riskerar nu Sverige att hamna som grindvakt i norr, eftersom mycket talar för att stor del av tillbakadragandet kommer att ske via Mazar-e-Sharif längs det så kallade Northern Distribution Network som slutar i de baltiska staterna. Även om logistikflödet nu efter sju månader kommit igång genom Pakistan ökar sannolikheten för att detta åter ska stängas med tiden. Detta vet våra motståndare och därför kommer vårt område att i ökad utsträckning hamna i fokus för ansträngningarna att ge bilden av att väst åsammakats ett nederlag. Här är jag skeptisk till den militära nedtrappningen som jag bedömer kommer för tidigt.

Vårt deltagande i ISAF har varit befogat av flera skäl. Dels har FN och sedemera de afghanska regeringarna bett om hjälp. Dels har vi haft, och har ett tillstånd i närområdet som medger att vi kunnat/kan satsa militära resurser. F&S tillhör inte dem som märker detta med den så kallade Långtbortistandoktrinen. Sverige försvaras visst i Afghanistan, om än indirekt. Under långa tider i historien har svensk säkerhetspolitik handlat om att hålla krigen borta från svensk mark. Den linjen bör vi fortsätta med – men med hyggliga förutsättningar både i Afghanistan och här hemma.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare