Vem minns hur läget såg ut för ett år sedan? Det började med den uppseendeväckande amerikanska likvideringen av en högt uppsatt iranier – generalen Qassem Suleimani – som Vita huset höll ansvarig för allehanda iranska eller pro-iranska attacker mot amerikanska eller pro-amerikanska mål, som USA:s ambassad i grannlandet Iraks huvudstad Bagdad. Det fortsatte med Irans begränsade vedergällning mot mål i Irak, och med den katastrofala nedskjutningen av ett ukrainsk plan. Parallellt med denna krigshotande utveckling skedde en upptrappning av läget i Syrien, både dess nordöstra och dess nordvästra hörn, Idlib. Utvecklingen där höll så när på att skapa öppen militär konflikt mellan Ryssland och Turkiet, samtidigt som Turkiets trängde ledare, Erdogan, skapade öppen konflikt med Grekland/EU genom ett cyniskt spel om flyktingsituationen både i Idlib och i andra delar av Syrien och i Turkiet självt. Och samtidigt med detta, fortsatt politisk instabilitet i Israel och nästan dagliga israeliska flygattacker mot bedömt pro-iranska mål i Syrien/Irak och mot Hizbollah i Libanon. Sammantaget alltså en rejält tillspetsad och spänd situationen i MÖ-regionen, särskilt om också inkluderas den allvarliga situationen i Libyen efter den höstens skenande utveckling. Och i allt detta förelåg stora frågetecken beträffande Donald Trumps säkerhetspolitik i stort och MÖ-politik i synnerhet, dock med tydlig profilering av elementet anti-iransk ”maximum pressure”.

”Fast forward”: nu ett år senare, riktas åter världens fokus på regionen och den amerikansk-israelisk-iranska konflikten. Utvecklingen kan komma att gå fort, skrämmande fort. Redan januaris första vecka kan mycket hända, i så fall till följd av Trump-amerikanska motiv att agera militärt i syfte att skapa förutsättningar för Trumps eget omval (trots allt) och/eller för att avskräcka Iran från hämndattacker med tanke på bl a Suleimani och/eller för att omintetgöra eventuella Biden-planer att återskapa ett förhandlingsklimat. Israels Netanyahu, numera med stöd i tidigare fiendeländer i arabvärlden, kan å andra sidan tänkas slå till militärt så länge bundsförvanten Trump sitter kvar i Vita huset. Fler omständigheter samvarierar. I det följande några iakttagelser om ett spänt nyttårsläge i en konfliktfylld region.

Ett antal faktorer sammanfaller vid årsskiftet på ett sätt som gör kommande dagar och veckor exceptionellt utsatta för säkerhetsrisker, och detta gäller i första hand det upptrappade nervkriget mellan å ena sidan Iran och å andra sidan dels USA, dels Israel och dels de sunniislamska, arabiska Gulfstaterna, däribland UAE och Bahrein som tillsammans med Sudan och Marocko senaste månader genomfört en Trump-amerikanskledd normaliseringsprocess med den tidigare fienden Israel, en process med uppenbar anti-iransk udd.

Den allvarliga eskalationsrisk som finns ju nu får ses mot bakgrunden av dels det allmänna och komplexa konfliktläget i regionen i stort, med rysk, turkisk, amerikansk m fl involvering, dels den specifika Iran-centrerade konfliktens egen dynamik, särskilt fr o m Trump-administrationens avhopp från kärnavtalet JCPOA och därefter följande ”maximum pressure”-politik i samförstånd och samarbete med i första hand Israel och i andra hand Saudiarabien och andra Gulfstater.

Kontexten nu har dels att göra med att det i skrivande stund är ett år sedan general Quassem Suleimani, de facto nr 2 i den iranska makthierarkin, och en ledande pro-iransk milisledare mördades i en drönarattack på Bagdads flygplats. Detta mord, som i USA föranledde en tillspetsad debatt i kongressen om en presidents befogenheter att initiera krig på egen hand (varvid påståendena om att det rörde sig om en attack för att avvärja ett omedelbart hot ifrågasattes), förde regionen och världen farligt nära gränsen för ett storskaligt krig. Teheran-regimen valde dock den gången en begränsad vedergällning, så begränsad – utan amerikanska dödsoffer – att det gjorde det politiskt möjligt för Trump att avstå från mot-vedergällning. Den gången. Teheran har dock konsekvent, och så även i dagarna, förklarat sig redo för ytterligare vedergällning, på lämplig tid och plats. Denna hållning förstärktes naturligtvis av mordet i höstas på den ledande kärnteknikern Mohsen Fakhrizadeh, denna gång med Israel som förmodad aktör och denna gång i utkanten av Teheran.

Så frågan nu är vad iranierna eventuellt tänker sig att göra, som vedergällning m a a morden på Suleimani respektive Fakhrizadeh och/eller vad man i Teheran planerar som vedergällning för eventuella ytterligare amerikanska och/eller israeliska attacker. Hittills har motdragen på det uppseende mordet nu senast på Fakhrizadeh inskränkt sig till att parlamentet beslutat om en snäv tidsgräns för den nye presidenten, Biden, att lätta på sanktionerna och visa förhandlingsvilja, varefter man (enligt meddelande till IAEA) avser öka anrikningsgraden i den egna kärnenergiindustrin och inte längre tolerera IAEA-monitorering. Detta indikerar dilemma och balansgång för Rouhani-regimen (inför vårens presidentval); att ge team Biden ”benefit of the doubt” men samtidigt hålla stånd mot JCPOA-kritikerna bland Irans hökar, en minst sagt svår balansgång i en trång tidslinje.

Men även avgående Trump-administrationen har ett dilemma att hantera: vad kan ännu göras som är tillräckligt kraftfullt och omskakande för att kunna påverka transitionen som sådan och eftermälet (att kunna hävda att Iran-politiken i någon mening varit framgångsrik) och maximalt försvårar för efterträdaren att ändra USA-kurs i förhandlingsriktning, men som ändå inte framstår som så krigshetsande att ren amerikansk militär ordervägran riskeras. Och ska något dramatiskt företas som har inverkan på själva transitionen så lär detta behöva ske före den 6 januari då kongressen ska formellt verifiera valresultatet och sålunda kratta manege för installationen den 20.1. Med det syftet, att påverka själva transitionen, brådskar det alltså kolossalt. Om syftet däremot handlar om att maximalt försvåra för team Biden att ändra kurs och söka en förhandlingsutväg ökar fristen något: då finns optionen kvar så länge Trump (och Pompeo) finns kvar i Vita huset. Begränsningen i handlingsfrihet handlar då mer om vad den amerikanska krigsmakten kan förmås till, beordras till, veckor före installationen av ny president med känd ny politik: okänd terräng i det amerikanska politiska systemet.

Men det handlar alltså inte bara om Trump och USA. Det handlar också om andra och då framför allt Netanyahus Israel – och därvid bedömningen av vad, givet det upplevda existentiella iranska kärnvapenhotet, som ännu (med Trump kvar i Vita huset) kan och måste göras för att militärt hindra iransk kärnvapenanskaffning – och därvid grundläggande omritning av den strategiska kartan i Mellanöstern. Netanyahus omstridda och trängda läge i israelisk politik (åter på väg mot nyval) är naturligtvis här en faktor. Mot bakgrund av morden på Suleimani respektive Fakhrisadeh, och andra omständigheter, är det ofrånkomligen tänkbart att israelisk strategi och taktik just nu i dagarna handlar om att genom ytterligare attacker söka provocera iransk vedergällning som i sin tur skulle underlätta för Trump att svara med en omfattande attack som i sin tur skulle omintetgöra alla möjligheter för Biden o Co att lägga om kursen. Det skall då sägas att Rouhani o Co naturligtvis ser denna risk och försöker att undgå en sådan fälla, dock med problemet att ”hökarna” i Iran inte tolererar eftergivlighet.

För det israeliska försvarsetablissemanget – oavsett Netanyahus egen agenda och egna drivkrafter – finns dock i detta ett stort dilemma, en spegelvändning av Irans dilemma. Hur kraftfullt israeliskt (eller israelisk-amerikanskt) slag mot Irans kärnanläggningar är optimalt i balansen mellan att kraftfullt och långvarigt försena en iransk kärnvapenanskaffning och ändå undvika en storskalig militär konfrontation där Iran, inkl ”proxies”, som Hizbollah i det sargade Libanon, oundvikligen kan skada israeliska städer allvarligt genom den missil- och drönarteknik som sedermera anskaffats i stor volym? I den bekymrade israeliska vågskålen finns å andra sidan risken att ”ju mer tiden går desto svårare att förhindra det existentiella hotet från ett iranskt kärnvapen”. I bilden finns ju, det vore lättsinnigt att förtränga, faktorn israeliskt kärnvapen. Observera här att det israeliska dilemmat också är Gulf-staternas dilemma: vetskapen om att iransk vedergällningskapacitet i första hand drabbar dem.

I bästa fall innebär dessa aktörernas dilemman, var för sig, att en eskalering mot potentiellt förödande storkrig kan undvikas, i varje fall i närtid, men i det sämre fallet (inte bara det sämsta) tecknar vi just i dagarna en ytterligt farlig process av kolliderande hotbilder och militär eskalering, bortom det kontrollerbara. Därtill med mindre heroiska inslag av amerikansk inrikespolitik.

Med andra ord, i bästa fall handlar det vi nu observerar – med en både amerikansk (tre omgångar B 52- utplacering, mm) och israelisk (bl a en ubåt i Persiska viken) militär uppladdning om att gardera för och avskräcka befarade iranska aggressions- och vedergällningsinsatser i samband med Suleimani-jubileet, och ”bara” det. Så har också styrkeuppbyggnaden hittills motiverats. I det sämre/sämsta fallet handlar det om Trump-amerikansk vetskap om förestående israelisk attack och beredskap att avskräcka – eller vedergälla – åtföljande iransk vedergällning, med åtföljande eskalationsdynamik.

I varje fall finns skäl för oss alla att hålla noggrann koll på vad som närmaste dagar och veckor sker i Mellersta östern. Och i Washington. Etablerade analytiker som Trita Parsi och David Ignatius rekommenderas till läsning.

Författaren är ambassadör, fil dr och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com