Den amerikanska Europapolitiken under Donald Trump har sannolikt varit ett av de områden där skillnaden mot tidigare administrationer varit tydligast. Förhållandet mellan Trump personligen och hans allierade i Europa har så gott som varje gång de mötts inom ramen för Nato och i andra sammanhang, utmärkts av presidentens verbala klumpigheter och européernas och den kanadensiska premiärministern Justin Trudeaus ofta t o m synligt negativa reaktioner på Trumps fataliteter.

Den amerikanske presidentens uppfattning om den internationella politiken är uppenbarligen att uppkommande frågor behandlas bäst i bilaterala diskussioner mellan Washington och respektive huvudstad. I sådana sammanhang räknar han, inte utan viss rätt, med att USA alltid väger tungt. Allianserna tillför ingenting som inte USA kan tillvinna sig i direkta förhandlingar. Dessutom har Trump i många år, långt innan han blev president, hävdat att Nato-länderna och EU lurat USA/Nato genom att i praktiken låta USA stå för en stor del av notan för deras försvar och EU genom att handelspolitiskt diskriminera amerikanska produkter; de amerikanska tullsatserna är generellt något lägre än EU:s.

Att denna närmast merkantilistiska världsuppfattning vilar på en svag saklig bas är en ståndpunkt som omfattas av de flesta andra demokratiskt valda statsledare. Men Washington har i många år krävt att de europeiska alliansbröderna skulle höja sina försvarsbudgetar. Nato beslöt för åtskilliga år sedan att alliansmedlemmarna bör sträva efter att 2 % av budgeten skall avsättas för försvaret. Men ännu är det endast nio länder som 2019 uppnått målet: förutom USA, Storbritannien, Grekland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien och Rumänien. Detta drevs bl a av George W Bushs och Barack Obamas respekterade försvarsminister Robert Gates. Amerikansk opinion har idag svårt att förstå varför USA så långt efter det kalla kriget skall fortsätta hålla relativt stora förband i Europa och varför européerna själva inte i större utsträckning kan ta hand om sitt försvar. Skillnaden mellan tidigare administrationer och dagens är att Trump går tämligen bryskt tillväga och emellanåt antyder allvarliga följder om ingen bättring sker. Det har påståtts att presidenten flera gånger i interna diskussioner ifrågasatt nyttan av Nato överhuvudtaget och uttryckt en undran om det inte vore bättre att lämna alliansen.

Nyligen har man börjat diskutera vad som skulle kunna ske om Trump blir omvald. Kommer det antydda hotet om utträde då att kunna bli verklighet? Till att börja med är ju Nato-alliansen baserad på ett formellt fördrag mellan medlemmarna, en överenskommelse som ratificerats av senaten och inte utan vidare kan sägas upp av USA. Här kunde presidenten riskera att även komma på kant med senatorer från sitt eget parti. Men det finns ju andra sätt att markera sitt missnöje eller ointresse. Ett drastiskt sätt vore att följa general de Gaulles metod från 1966 då denne, utan att lämna den politiska alliansen, tog Frankrike ur det integrerade militära kommandot – och i praktiken tvingade Nato att flytta sitt högkvarter från Paris till Bryssel. Ett annat grepp vore att trappa ner deltagande i gemensamma militärövningar eller sända lägre representanter till Nato-möten m m.

Ytterligare ett och mycket konkret sätt att komma åt Nato vore att än mer trappa ner den amerikanska militära närvaron i de länder som Trump särskilt pekat ut som snåla när det gäller försvaret. För någon månad sedan kungjordes att USA skulle reducera trupperna i Tyskland med 12.000 man och flytta en del av dem till Polen samt det europeiska högkvarteret från Stuttgart till Belgien. Signalen kunde knappast missförstås. En mindre kontingent skall också lämna Norge, vilket givetvis är av intresse för Sverige. Överhuvudtaget kan man, som Ivan Krastev nyligen (FT 19/8 2020), misstänka att Trump, om han blir omvald, kommer att söka utveckla förbindelserna med de Nato-länder, främst Polen och Ungern, men också Tjeckien, Slovenien och Österrike, vars ledningar presidenten tycks gilla. Krastev hävdar i artikeln att bakom denna tanke kan man återfinna Wess Mitchell, som under halvtannat år 2018-2019 var Europachef i State Department och som i sin akademiska egenskap ägnat åtskillig uppmärksamhet åt det gamla habsburgska imperiet. Mitchell har i en av sina böcker, ”The Unquiet Frontier” (2016, vilken tidigare diskuterats i dessa spalter), utvecklat den nytta en stormakt som USA kan ha av sina allierade. Trumps och utrikesminister Mike Pompeos för de nämnda länderna smickrande uppmärksamhet kan, menar Krastev, vara att skapa ett slags Trumpvänlig motvikt till det Tyskland som dominerar unionen.

Den konspiratoriskt lagde skulle kanske, när det gäller Trumps syn på Nato, säga att hans märkliga ovilja att kommentera Ryssland och dess politik kan finnas i bakgrunden till hans misstro mot Nato. Om man inte anser att Ryssland är något större hot, av oklara skäl vill odla sina relationer till Putin, och menar att USA:s globala problem främst är förhållandet till Kina, blir ju Nato trots allt en sekundär fråga.

Samtidigt får man räkna med att om Donald Trump vill gå vidare i Nato-frågan, kommer han att möta ett kraftigt motstånd från vad Trumpanhängarna brukar kalla den djupa staten. Den amerikanska säkerhets- och underrättelsegemenskapen har under under tre kvarts sekel upparbetat omfattande och sofistikerade samarbetsstrukturer med de europeiska och kanadensiska alliansbröderna. Denna apparat kommer säkerligen att göra allt för att rädda vad som räddas kan av det existerande samarbetet. Det är också sannolikt att många även tidigare företrädare för den sittande administrationen, som Wess Mitchell och säkerhetsrådgivarna H R McMaster och John Bolton, delar denna uppfattning.

Men det problematiska är att Donald Trump inte har förstått eller velat förstå vad den amerikanska militära närvaron utomlands överhuvudtaget har för syfte. Om den amerikanske statschefen skulle besluta att ta hem alla trupper utomlands och stänga alla eller de flesta baserna skulle man spara utgifter, även om dessa förband också i hemlandet kostar åtskilligt. Men detta skulle också påverka USA:s position i det internationella systemet på ett avgörande sätt. Den militära närvaron utomlands är ju inte där enbart eller ens främst för att skydda olika allierade som inte vill eller kan ta hand om sin egen säkerhet utan för att projicera makt och värna om amerikanska intressen. USA har genom sin militära och ekonomiska tyngd en särskild roll i det internationella systemet. Den har hanterats av föregående administrationer på olika sätt och reflekterat de svängningar mellan isolationism och internationellt engagemang som sedan åtminstone första världskriget utmärkt amerikansk säkerhetspolitisk debatt.

Men någon återgång till en renodlad isolationism a la mellankrigstiden lär det knappast bli fråga om. Kommer Joe Biden om han skulle vinna i november att söka vrida tillbaka klockan till status  quo ante? Det finns många som haft höga poster under Barack Obama och som kan återkomma under Biden och vars instinkter är att söka ta tillbaka de flesta av Donald Trumps kontroversiella utrikespolitiska beslut. Men Biden måste också ta hänsyn till de opinionsstämningar som påverkade Vita Huset redan under Obama. Dessa har Donald Trump på olika sätt försökt underblåsa. Dessa var ju i sin tur en reaktion på den mycket expansiva politik som inte minst de neokonservativa missionärerna under George Bush d y förde. Detta kommer att begränsa Bidens utrikespolitiska rörelsefrihet. Men rörelseriktningen i hans eventuella regering blir nog ”back to normal”.

När det gäller Donald Trumps klagomål på EU vilar dessa således på en merkantilistisk grund. USA kan inte, som Trump i förstone tycks ha trott, sluta ett bilateralt avtal med Tyskland för att få ned importen av Mercedes och BMW, vars frekventa närvaro på New Yorks gator tydligen länge irriterat presidenten, utan måste ingå en överenskommelse med EU. Att USA generellt har lägre tullsatser än EU är ju inte något utslag av ”orättvisa” tidigare avtal utan av  frihandelsvänliga administrationers politik, WTO-regler och amerikanska konsumenters preferenser. Presidenten har sökt komma åt olika importvaror genom diverse tullhöjningar på ibland ganska udda varor, men hittills nöjt sig med att hota med att höja biltullarna rejält. Även om den europeiska bilindustrin har åtskillig tillverkning i USA, skulle sådana tullhöjningar slå hårt. Någon frihandelsvän är Donald Trump inte, trots att han numera representerar det traditionellt mera frihandelsvänliga republikanska partiet. Hans entusiastiska stöd för den konservativa brittiska regeringens politik att lämna EU är också ett utslag av hans merkantilism och önskan att reglera handeln med andra länder på bilateral nivå.

Reaktionen på Donald Trumps okunskap om och nonchalans mot formerna för normalt diplomatiskt umgänge får inte dölja att de frågor han berör inte är nya. USA har vidare under de senaste 70 åren konsekvent stött den europeiska militära och ekonomiska integrationsprocessen för att stärka de europeiska staternas motståndskraft mot yttre hot, d v s Ryssland. Investeringarna i europeisk säkerhet har visserligen kostat de amerikanska skattebetalarna åtskilligt, men politiskt lönat sig flera gånger om. Så länge integrationsprocessen och europeiska steg mot en gemensam försvarspolitik generellt inte utmärkts av ”duplication”, ”discrimination” eller ”de-coupling”, har de haft amerikanskt stöd. Medan tidigare administrationer kanske mest tryckt på att undvika ”de-coupling”, att européerna utvecklar ett oberoende försvar, har den sittande presidenten alltså betonat den ”discrimination” han anser att USA varit utsatt för.

Dessa kvalificeringar av det amerikanska stödet till sina allierade i Europa säger dock samtidigt att USA vill ha ett fortsatt inflytande i vår världsdel. Detta gäller dock för Trumps del främst vänligt inställda stater. Problemet för de strateger som stött eller rent av arbetat för Trump är att man måste hantera Tyskland. Den som är lagd åt freudianska funderingar kan ju fråga sig hur det kan komma sig att den tysk(och skotsk-)ättade presidenten haft särskilt svårt att etablera en fungerande relation med Europas ledande ekonomiska makt och framför allt med dess förbundskansler, sedan femton år Europas tyngsta politiker. Han har uppenbart svårt att hantera kvinnor i maktställning. Som Tom Friedman hävdat (NYT 25/8 2020) borde Trump, i stället för att attackera Merkel, följa Richard Nixon 1972 i förhållandet till Kina och Ryssland, sluta fred med Angela Merkel och i allians med Tyskland bilda en effektiv ekonomisk barriär mot Kina.

Efter andra världskrigets slut har den tyska frågan, hur man skall kunna bygga upp en fungerande säkerhetsordning i Europas mitt och dess grannar varit föremål för ständig diskussion på båda sidor Atlanten. Genom att integrera Förbundsrepubliken och det senare återförenade Tyskland i både Nato och EU reglerade man ett geopolitiskt problem som under mycket lång tid gäckat världsdelens statsmän. Tyskland är inte stort nog för att bli en världsmakt, men dominerar framför allt ekonomiskt Europa. Om nu båda alliansernas sammanhållning hotas, Nato av amerikanskt missnöje och EU av ökande interna motsättningar mellan nord och syd och mellan väst och öst, kanske den tyska frågan återuppstår. Detta har framför allt sysselsatt den amerikanske analytikern Robert Kagan. I ”The Jungle grows back” (2018) hävdar han att Tysklands – och Japans – inlemmande i de demokratiska västliga strukturerna är det kalla krigets viktigaste resultat. Kan detta hotas genom Donald Trumps fientliga inställning till fundamenten i den europeiska efterkrigsordningen?

Det är mycket som står på spel i kommande presidentval i USA. Och som i högsta grad berör också Sverige.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Foto: shutterstock.com

Mer av samma författare