Sverige har ett regelverk som styr Försvarsmaktens agerande vid territoriella kränkningar. Det heter IKFN och beslutades 1982. I år är lagen alltså 43 år gammal. Den skrevs i en tid då Sverige var alliansfritt, då hot var synliga och bar flagga, och då “neutralitet” hade en faktisk innebörd. Det var rimligt då. Det är mindre rimligt nu.
I dag är Sveriges verklighet en annan. Vi är medlemmar i Nato. Utländsk militär personal är inte en avvikelse, utan en del av vardagen. Samtidigt opererar moderna aktörer i gränslandet mellan synligt och osynligt: autonoma system, drönare utan signatur, cyberoperationer och statliga proxyaktörer. I denna miljö blir IKFN:s begreppsvärld för trång.
Här blir semantiken operativ. I juridisk mening betyder “utländsk personal” en statlig aktör utan rättsligt stöd att vara här. I vardagligt språk betyder det något helt annat. Den skillnaden är hanterbar i lugna lägen. Men när tempot ökar och besluten måste fattas snabbt blir ordens exakta innebörd en del av själva verkan. Och N:et i IKFN – neutralitet – är i praktiken inte relevant i dag.
Man kan invända att det inte gått särskilt lång tid sedan Sveriges inträde i Nato. Det kan man tänka. Men hade man varit förtänksam – detta fantastiska ord som nästan enbart lever kvar i en militär kontext – borde lagstiftningen ha börjat se över redan den dag ansökan skickades in. Särskilt eftersom Ungern och Turkiet gav oss flera månaders extra ställtid. Det var tid då justeringen av mandat, begrepp och regelverk hade kunnat påbörjas.
Det skedde inte. Och det är därför bristen på tempo blir så onödigt frustrerande.
Jag har dessutom gått igenom hela ändringshistoriken för IKFN. Den har uppdaterats många gånger – senast 2023 och med en större uppstädning 2014. Men ändringarna är tekniska och språkliga, inte konceptuella. De anpassar lydelse, hänvisningar och form, men lämnar stomme och begreppsvärld orörda. Ingen av dem tar höjd för Natomedlemskap, hybridoperationer, autonoma system eller dagens hotlogik. IKFN är i praktiken fortfarande en 1980-talskonstruktion som lappas i marginalen men inte moderniseras i grunden.
Det är inte ovanligt att lagstiftaren försöker lagstifta ikapp verkligheten. Så ser ofta processen ut. Men just inom försvar och säkerhet vore det rimligt att i möjligaste mån ligga steget före – eller åtminstone spegla den värld vi faktiskt verkar i.
Det lämnar oss med fyra slutsatser.
För det första: IKFN fungerar fortfarande juridiskt. Den är inte trasig.
För det andra: den är skriven för en annan värld, och det märks i tempot och begreppen.
För det tredje: den behöver inte revideras för att fortleva – men den bör revideras för att undvika framtida tvekan och onödig fördröjning.
För det fjärde: när ord och verklighet glider isär blir skillnaden inte akademisk. Den blir praktisk.
Det handlar inte om att skapa dramatik. Det handlar om ansvar. Regelverk som styr statens rätt att agera måste följa tiden. Och tiden har redan sprungit förbi IKFN.
Vi behöver ingen omvälvning.
Vi behöver en uppdatering – innan verkligheten kräver det av oss.