av Tommy Jeppsson

Händelserna i Stockholms skärgård är ett utslag av den ökade militära aktiviteten i vårt närområde och påvisar att Östersjön ingalunda är vad det en gång i tiden benämndes som, ”ett fredens hav”. I en situation som den vi upplevt i samband med den senaste undervattensincidenten skulle svensk och finsk sammantagen och samordnad marin förmåga sannolikt kunnat göra en effektivare insats än vad slutresultatet nu blev. Våra begränsade marina resurser går således hand i hand med de brister i det nordiska försvarssamarbetet som är uppenbara när allvarligare händelser utspelar sig. Nej, inget har hittats och ingen antagonistisk aktör kan utpekas samtidigt som blotta förekomsten av en inkräktare i de inre delarna av skärgården är något fullständigt oacceptabelt.

De militärt icke Nato anslutna Finland och Sverige utgör båda en del av ett nordiskt försvarssamarbete som saknar en militärstrategisk och operativ samarbetsdimension. Skulle en sådan funnits hade ett gemensamt beredskapsplanverk, en gemensam incidentplanering, ett utbyte länderna emellan av underrättelseuppgifter och ett gemensamt resursutnyttjande av de militära kapaciteterna varit helt naturligt. Och hade i tillägg båda länderna varit medlemmar av den atlantiska alliansen hade vi haft tillgång till den underrättelseinformation som bekräftat eller dementerat närvaron av en undervattensfarkost från ett annat Nato land, liksom att vi vid dementi kunnat få stöd från andra alliansländer och därmed kunnat uppvisa en tydligare politisk vilja uppbackad av adekvata militära resurser.

Men nu finns ingen integrerad samnordisk militärstrategisk och operativ dimension, samtidigt som Sverige och Finland, visserligen kan stoltsera med att vara bäst i klassen av Nato-partners, men som icke alliansmedlemmar räcker inte detta för att få hjälp i en kris eller vid ett krig.

Det verkar finnas en ökande politisk insikt om att Östersjön har blivit ett strategiskt viktigare område för både Ryssland och Nato. Det icke-allierade Sverige men också Finland får nu ytterst påtagligt känna maktpolitikens återkomst inpå sina gränser. Men politisk insikt är verkanslöst om den inte resulterar i konkreta åtgärder. Vad vore mera logiskt i nuvarande osäkrare omvärldssituation än ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland åtföljt av ett militärstrategiskt och operativt dito. En anslutning till Nato skulle givetvis ge en än tydligare signal till omvärlden om politisk vilja att försvara våra demokratiska värden, men kan för den närmaste tiden betraktas som uteslutet då frågan, särskilt i Sverige skulle innebära en inrikespolitisk Canossavandring.

Mer av samma författare