av Tommy Jeppsson
Händelserna i Stockholms skärgård är ett utslag av den ökade militära aktiviteten i vårt närområde och påvisar att Östersjön ingalunda är vad det en gång i tiden benämndes som, ”ett fredens hav”. I en situation som den vi upplevt i samband med den senaste undervattensincidenten skulle svensk och finsk sammantagen och samordnad marin förmåga sannolikt kunnat göra en effektivare insats än vad slutresultatet nu blev. Våra begränsade marina resurser går således hand i hand med de brister i det nordiska försvarssamarbetet som är uppenbara när allvarligare händelser utspelar sig. Nej, inget har hittats och ingen antagonistisk aktör kan utpekas samtidigt som blotta förekomsten av en inkräktare i de inre delarna av skärgården är något fullständigt oacceptabelt.
De militärt icke Nato anslutna Finland och Sverige utgör båda en del av ett nordiskt försvarssamarbete som saknar en militärstrategisk och operativ samarbetsdimension. Skulle en sådan funnits hade ett gemensamt beredskapsplanverk, en gemensam incidentplanering, ett utbyte länderna emellan av underrättelseuppgifter och ett gemensamt resursutnyttjande av de militära kapaciteterna varit helt naturligt. Och hade i tillägg båda länderna varit medlemmar av den atlantiska alliansen hade vi haft tillgång till den underrättelseinformation som bekräftat eller dementerat närvaron av en undervattensfarkost från ett annat Nato land, liksom att vi vid dementi kunnat få stöd från andra alliansländer och därmed kunnat uppvisa en tydligare politisk vilja uppbackad av adekvata militära resurser.
Men nu finns ingen integrerad samnordisk militärstrategisk och operativ dimension, samtidigt som Sverige och Finland, visserligen kan stoltsera med att vara bäst i klassen av Nato-partners, men som icke alliansmedlemmar räcker inte detta för att få hjälp i en kris eller vid ett krig.
Det verkar finnas en ökande politisk insikt om att Östersjön har blivit ett strategiskt viktigare område för både Ryssland och Nato. Det icke-allierade Sverige men också Finland får nu ytterst påtagligt känna maktpolitikens återkomst inpå sina gränser. Men politisk insikt är verkanslöst om den inte resulterar i konkreta åtgärder. Vad vore mera logiskt i nuvarande osäkrare omvärldssituation än ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland åtföljt av ett militärstrategiskt och operativt dito. En anslutning till Nato skulle givetvis ge en än tydligare signal till omvärlden om politisk vilja att försvara våra demokratiska värden, men kan för den närmaste tiden betraktas som uteslutet då frågan, särskilt i Sverige skulle innebära en inrikespolitisk Canossavandring.
Målet med den svenska säkerhetspolitiken måste, skall vara och är att bibehålla fred i vårt närområde och om möjligt också i vår omvärld.
Ett svenskt och finskt NATO-medlemskap skulle ge Ryssland argument för fortsatt förmågeuppbyggnad och aggressivt uppträdande. Vi kan se vad som hittills inträffat i Georgien och nu senast i Ukraina.
Det ”alliansfria” Sverige och Finland bidrar bäst till fred och säkerhet i vårt närområde genom att bygga uppvår militära förmåga till trovärdig nivå.
Tänk att vi en gång sa ”det skall kosta mer än det smakar” att anfalla Sverige. Hoppas nu att både Löfven och Hultqvist har klart för sig vad det kommer att kosta!?
Åke Carlsson!
Kan hålla med om att vårt mål måste vara att bibehålla fred i vårt närområde. Men att Ryssland på något vis skulle minska sin förmågeuppbyggnad som de nu hållit på med under den senaste 10-årsperioden, baserat på hur vi agerar, ser jag som mycket motsägelsefullt. Självfallet vill Ryssland ha full kontroll över Östersjön. Det finns flera sätt att uppnå detta. Nästa steg mål för Ryssland är förmodligen att
införliva Baltstaterna i det ryska imperiet, när väl stormvindarna lagt sig inom
Ukraina-sfären. Sverige har aldrig varit alliansfritt. Tyvärr har ju denna illusion
pumpats ut av den politiska eliten. Istället har man från politiskt håll ”spelat under
täcket”, knutit allianser med västmakterna, vilket således skett i skymundan. Jag
utgår från att Ryssland (=Sovjet) hela tiden varit fullt medvetna om detta.
Att försvarsmakten ”idag” skulle få en tilldelning på 100-200 miljarder för att rusta
upp försvaret får tillskrivas Önskebrunns tänkandet. Noll chans med tre röda eller grönröda partier i maktposition. Det som kan hjälpa till att delvis återställa vår försvarsförmåga är ett verkligt Nato medlemskap, vilket samma ledargarnityr nu
avvisat. (MP vill förmodligen ha dialogmilitärer att ställa mot ev. Spetsnaz
förband.)
Gott Tommy!
Självklart skulle en militär allians me Nato ge oss en politisk uppbackning. Men det är den Sverige bör avstå ifrån. Östersjön är – i kraft av Rysslands militärstrategiska läge och i detta område militärstrategiska styrkeöverlägsenhet – ett ryskt innanhav. Det är det vi haft och har att förhålla oss till.
Vem av de två kärnvapenantagonisterna som i givet läge – inför krig eller i krig – skulle vara först är inte möjligt att avgöra. Men Sverige och Finland bör inte bidra till att dra Norden in i krig.
Sverige har en potentiell förmåga att erbjuda för rimliga kostnader; Ett folkförsvar av hela vårt markterritorium.
Per Blomquist
Personligen bedömer jag att Sveriges försvar är tillräckligt eller för stort att hävda den territoriella integriteten relativt det rådande omvärldsläget som knappast ändrats sedan 1991 eller förbättrats. Ryssland är inget hot mot Sverige idag eller imorgon och inte heller mot Estland och Lettland som är Nato- och EU-medlemmar med stora ryska minoriteter som är riktiga vinnare, dvs de kan röra sig fritt i både EU och Ryssland. Klart att Ryssland/Putin inte vill ändra på det. Vitryssland förblir en diktatur som ingen bryr sig om. Ukraina är naturligtvis ett problem sedan 1991 med sin korruption i Kiev och stagnation överallt och stöld av rysk gas under lång tid. Lösningen är naturligtvis en tvåspråkig (ukrainsk/rysk) federation där områden i söder och öster med gamla historiska och kulturella band till Ryssland kan fortsätta med det, medan västra Ukraina uppe i Karpaterna kan försöka förbättra relationerna med EU, om de kan uppfylla EU:s krav på demokratisk och ekonomisk ordning. Vilket inte är lätt.
Sverige bör naturligtvis förbättra sina relationer med Ryssland. Den senaste, misslyckade undervattensspaningen i skärgården, där Ryssland utpekades som inkräktare, beror sannolikt på total inkompetens hos svenska marinens taktiska stab som missbedömt alla indikationer på misstänkt kränkning. Vi får avvakta analysen av det hela som skall publiceras vecka 46.
Förslag att Sverige skall bli med i NATO är inte aktuellt enligt min mening. NATO har ju just efter 13 års krig förlorat Afghanistan där t.ex. Storbritannien just nu lämnar slagfältet; 450 döda, över 1200 invalider och säkert 10 000 psykiskt skadade soldater. USA har ännu värre förluster i Afghanistan. Sveriges insats i Afghanistan med ISAF är ju ingen succé att tala om, dvs ett totalt misslyckande. Man lyckades inte ens ordna en korrekt folkbokföring under 13 år, så att demokratiska val kunde ordnas eller att alla flickor kunde gå i skolan. Det är ju bara en tidsfråga innan den afghanska motståndsrörelsen tar över makten i Kabul och slänger ut marionetterna där. Tuffa tag. NATO-medlemmen Turkiet är väl heller inte mycket att lita på? Inte är Turkiets sak Sveriges?
Hoppsan, hoppsan men visst har du rätt på någon punkt. Att Sveriges försvar är tillräckligt stort för att hävda territoriet och att inte Ryssland utgör något hot eller kommer att utgöra något hot uppfattar jag som ett skämtsamt påstående.
Men låt mig börja i den här ändan. Terrorbalansen, vilket betyder att båda supermakterna, USA och Ryssland har så många och så skyddade kärnvapen att de kan vedergälla ett anfall i ett andraslag (så kallad andraslagsförmåga – också vår militära definition på supermakt). Denna terrorbalans, eller negativa fred har ”fungerat” ända sedan 1945. Småkrig, gärna genom ombud har man inte kunnat undvika dock.
Efter Sovjetunionens fall och WP upplösning hoppades vi på det kalla krigets slut. Men istället för att avveckla ett NATO som nu inte skulle behövas välkomnades alla gamla öststater.
Boris Jeltsin, i nyktert tillstånd, intervjuades av en ung journalist en gång, om hur han såg på att så många gamla öststater nu blev NATO-medlemmar. NATO hade under en lång tid beskrivits av den västliga journalistkåren som den stora fredsorganisationen. Jeltsin svarade snabbt. – Vi vill också bli medlem i NATO! Han fick inga fler frågor.
USA har med sina 800 militärbaser inte medverkat till en avspänning i världen. Ett Ryssland, styrt av Putin, har skickligt lärt sig av väst och genom att utnyttja dagens informationsvärld motiverat sin egen befolkning.
Ett Ryssland utan militär förmåga kan inte bli ett hot. Men Ryssland har sakta men säkert byggt upp sin militära förmåga. Denna förmåga är i förhållande till vår nära nog obefintliga militära förmåga något som gör att ett militärt hot mot Sverige kan över en natt.
Ett svenskt NATO-medlemskap är olyckligt men kan bli nödvändigt om inte vår militära förmåga ökar och kan balansera behovet!
Att jaga ubåtar i svensk skärgård där svårigheten är omöjligt att beskriva för den som inte har kunskap och egen erfarenhet kan tyckas vara kontraproduktivt. Men vad är motsatsen? Vi kan naturligtvis avveckla hela migrationsverket, välkomna alla som vill komma hit och avveckla det sista som finns kvar av det svenska försvaret. Sverige är ju till för alla! Eller?