Sextio dagar har nu passerat sedan president Obama meddelade kongressen att han gett order om operationer mot Libyen, för att assistera internationella ansträngningar med mandat från FN, i syfte att förhindra en humanitär katastrof och hantera hot mot fred och säkerhet. Igår återkom så presidenten till kongressen. Han meddelade att landets deltagande i Libyen var begränsat och att de militära insatserna syftar till att stödja NATO. Han sökte heller inte kongressens uttryckliga stöd, utan resonerade kring det önskvärda med ett sådant.

Hur detta kommer att tas emot återstår att se. Presidentens makt är stor på det utrikespolitiska området och ingen vill bli upplevd att vara illojal. Med adminstrationens taktik att tona ned omfattningen i engagemanget ökar dock utrymmet för omgivningen att ifrågasätta handlandet. Flera ledamöter i kongressen, på bägge sidor, har uttalat stor tvekan kring det konstitutionella i presidentens agerande. Ett tidigare uttalande från Obama under valkampanjen 2007 används emot honom. Han sa då:

”the president does not have power under the constitution to unilaterally authorize a military attack in a situation that does not involve stopping an actual or imminent threat to the (U.S.) nation.”

Presidentens motståndare kan nu också hämta kraft från en telefonundersökning utförd av opinionsföretaget Whitman Insight Strategies som publicerades igår. Med 800 telefonintervjuer (felmarginal +/- 3,93%) framkom en intressant bild. 79 % av de tillfrågade ville att kongressen skulle rösta om frågan igår. 60 % var emot en förlängning av amerikanskt militärt deltagande i Libyen. 78 % är emot insatser med marktrupper och 67 % hade uppfattningen att landet rent generellt var på fel väg.

När kongressen återsamlar på måndag kommer det att bli intressant att följa vad som händer. De amerikanska insatserna i Unified Protector är avgörande för operationen, så det är mycket på spel. Givet NATO:s betydelse för amerikansk säkerhetspolitik kommer nog inte något drastiskt att hända, men någon form av press på presidenten kommer nog kongressen sätta i form av tider och/eller pengar.

I Libyen har de senaste större händelserna varit sänkningen av libyska fartyg i flottan och kustbevakningen. I den militära obalansen som redan råder var det ingen avgörande händelse, men däremot en svidande prestigeförlust internt för diktatorn. En annan viktig utveckling har varit striderna i väster kring gränsen mot Tunisien. Tunisien har nu tagit upp saken med FN:s generalsekreterare som har fullt upp med Libyen för tillfället. I veckan kommer AU:s ledare samlas i Addis Abeba för överläggningar om bland annat Libyen. Det är inte orimligt att dessa kommer sätta press på Ban Ki-Moon att förhandla fram ett eld-upphör. Det går heller inte att utesluta att parterna redan talar med varandra direkt i den här frågan. Jag faller då tillbaka på en av mina generella tumregler för regionen – ingenting är vad det synes att vara.

Här hemma har socialdemokraterna presenterat en rapport , där Libyenfrågan analyseras och ett antal förslag läggs fram för olika sektorer. Mottagandet var blandat, både vad gäller form och innehåll.

I de militära spörsmålen var det främst förslaget om en marin insats som kritiserades. Commander’s log går på ett utmärkt sätt igenom förutsättningarna för en sådan insats och finner att det är både efterfrågat och genomförbart inom två veckor efter beslut.

Kritiken har handlat om behovet och effekten av en sådan insats. Att det inte skulle finnas ett behov verkar inte stämma med tidigare information. När NATO påbörjade operationen gav organistionen ut ett faktablad om vapenembargot. Då skulle det finnas minst 25 örlogsfartyg från 10 länder för att kunna upprätthålla detta i Medelhavet. Ett styrkebehov genererat av befälhavaren för att lösa sin uppgift. Behovet verkar kvarstå i någon form. I samband med anfallet mot de libyska fartygen gjorde NATO ett skriftligt uttalande, där det bland annat hette:

”Over the past couple of weeks we have witnessed indiscriminate mining and the escalating use of force by pro-Gadhafi maritime forces.”

När det gäller vapenembargot är alldeles klart att flödet av vapen in och ut ur landet går främst landvägen i väster, söder och öster samt via luften. Men som NATO så riktigt beskriver, så kan organisationen inte blockera alla vägar till och från Libyen. Med en sjöfartskontroll stänger man däremot av den enklaste och snabbaste vägen. Jag skulle vilja tillägga att det också rör sig om den största kapaciteten i fråga om volymer som blockeras.

Samma resonemang kan föras kring flygförbudszonen. Den finns över en tredjedel av landet, vilket innebär att Khaddafi i praktiken kan använda flyg utanför detta område för anfall och transporter. NATO hade helt enkelt inte resurser att genomdriva en sådan zon över hela Libyen, utan valde naturligtvis det område där den viktigaste effekten uppnåddes.

I socialdemokraternas rapport finns det två ämnen till att nämna. Dels framkommer det att de varit i kontakt med FN:s avdelning för fredsbevarande operationer (DPKO). Enligt rapporten efterfrågar denna svenska insatser i Libanon och/eller södra Sudan. Både själva sakinformationen är intressant liksom förhållandet att sådana kontakter finns. I försvars- och säkerhetspolitiken är den aktuella kunskapen mellan regering och opposition ojämnt fördelad, eftersom den första funktionen sitter på beredningsunderlag och diplomatiska kontakter. Samtal med olika kontakter blir på så sätt en möjlighet för en opposition att utjämna den skillnaden något.

Det andra området är stödet för Khaddafi. Rapporten konstaterar att bilden är oklar. Allt i från ett reellt stöd i väster till endast betalda legosoldater och toppbyråkrater. Det här är en avgörande svårighet i alla resonemang kring Libyen. Vi har för dålig kunskap om landet helt enkelt och försöker istället att fylla i luckorna med vad vi vill se. Det gäller både här hemma och i omvärlden. Antagligen är det en delförklaring till det låga stödet i opinionsundersökningen som jag refererade till. 74 % var oroade över att Al Qaida och islamister är en del av rebellernas styrka.

Våldsbejakande extremisters inflytande är svårt att bedöma. Det finns omständigheter som talar för att de som finns i östra Libyen i alla fall har fått tillgång till en del av regimens tidigare vapenförråd, och att en del av dessa vapen kan vara på väg ut ur landet. Den mest troliga vägen går i så fall över Sudan och destinationen är i det fallet given – Gaza och Västbanken. Låt oss hoppas att det som skulle vara en humanitär operation med de bästa av avsikter inte har blivit en destabiliseringsoperation av regionen i allmänhet och Libyen i synnerhet. Men som det heter i det arabiska ordspråket:

Den som vill ta honung i kupan får finna sig i att bli stungen.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare