av Lena Bartholdson

Den 14 januari avslutades Rikskonferensen 2014. Det blev dagar med tydliga budskap, levererade av en president, partiledare, riksdagsledamöter, statsråd, generaldirektörer, bloggare och representanter för civilsamhället och myndigheter. Konferensen väckte också ett flertal brännande frågor och diskussioner. Hur ser framtiden ut för det europeiska fredsprojektet? På vilket sätt kan Sverige bidra till fred och säkerhet utomlands och säkerställa en trovärdig nationell förmåga? Är det något som utesluter något annat, eller bör man istället räkna med synergieffekter? Att det är valår bidrog säkert till att temperaturen höjdes ytterligare några grader. För hur var det egentligen med samstämmigheten mellan de olika partierna? Etablerade allianser och konstellationer tycktes inte utstråla full harmoni, i synnerhet inte mot den bakgrund som de snötyngda grantopparna och de gnistrande slalombackarna i Sälen bjöd på.

Planeringen för nästa års rikskonferens inleds i ett tidigt skede, som Folk och Försvars ordförande Göran Arrius påpekade under sina avslutningsord på Rikskonferensen. Och visst är det så, diskussionen om relevanta ämnen och avgörande frågeställningar pågår ständigt inom och runt Folk och Försvar.

Något som vi vill ska genomsyra Rikskonferensens innehåll kan sammanfattas i ordet aktualitet. När man sitter och bläddrar i gamla och nya konferensprogram är känslan av déjà vu dock förvånansvärt påtaglig. Jag noterar till exempel i 1994 års programblad att diskussionerna till stor det kretsade kring ”Förändrad roll för Sverige vid nya FN-utmaningar?”, ”Den europeiska säkerhetsordningen” samt ”Kriminalitet i vår omvärld – ett säkerhetspolitiskt hot”. Tio år senare, år 2004, är ”Europeiska unionen och den framtida säkerheten” högaktuellt, liksom Sveriges säkerhetspolitiska läge och diskussioner inför ett nytt försvarsbeslut.

Detta skulle kunna vara ett tecken på långvariga och olösta problem inom försvars- och säkerhetspolitiken. Men också på att ett flertal faktorer och parametrar inom området är relativt beständiga, även om de ständigt är föremål för diskussion och debatt. Vi lever inte i någon bubbla utan utgör en liten – om än viktig – del i ett betydligt större sammanhang, som kännetecknas av komplexitet och snabba skeenden. När vi talar om det nationella, behöver avstampet därför vara betydligt längre bort. Och frågan om vilken konsekvensanalys som görs av andra, av de som inte har vår historia i ryggraden, blir i sammanhanget extra intressant. Att höra president Niinistö redogöra för Finlands syn på omvärlden, och att ta del av Internationella Rödakorskommitténs generaldirektör Yves Daccord’s analys av Europas situation och den destruktiva utvecklingen i Syrien, bidrar med en avgörande dimension till våra diskussioner.

Vad krävs för att en diskussion ska lyfta, bort från det förutsägbara? Vem kan teckna en omvärldsbild som gör att diskussionen som följer blir särskilt spännande? Det är en stor mängd faktorer som påverkar vår säkerhet, och antalet aktörer som Folk och Försvar har haft förmånen att få in i sitt nätverk under åren har blivit allt fler. Det här bidrar på ett naturligt sätt till möjligheten att lyfta in olika infallsvinklar och till att bredda och fördjupa diskussionerna. Rubrikerna kan växla eller vara desamma – frågorna om vår gemensamma säkerhet är ständigt relevanta, och ständigt i behov av breda och öppna diskussioner utifrån aktuell kunskap. Här finns en av Folk och Försvars centrala uppgifter idag.