Året 2020 börjar med att USA:s president utmanar Iran på ett sätt som både strider mot folkrätten och kan leda till krig. I detta läge blir medlemskapet i NATO av de flesta länderna i Europa en belastning för dem. Är ett gemensamt EU-försvar en utväg, och bör Sverige ställa sig utanför?
En råare syn på mellanstatliga relationer
Detta skrivs två dagar efter att ett mord på befälhavaren för Irans tidigare irreguljära elitförband Quds utfördes på order av USA:s president Donald Trump. Händelsen är en utmärkt illustration till den nya riktlinje för amerikansk utrikespolitik som följs av Trump´s administration och som säger att USA i kraft av sin stormaktsstatus bör sätta sig över folkrättens regler, när det skulle strida mot något väsentligt intresse för landet att följa dem (Kiesow, Ingolf: ”Kinas och USA:s angrepp på folkrätten”, KKrVAHT, 2 häftet, 2019, s17-34).
Det enda övriga land som ibland erkänner att man följer samma riktlinje för egen del är Kina. Å ena sidan brukar visserligen Kina som stöd för sin inställning argumentera att omstridda folkrättsregler tillkom utan Kinas medverkan. Å andra sidan bryter man öppet mot folkrätten i Sydkinesiska havet, och i FN kräver Kina omtolkning av reglerna om mänskliga rättigheter så att de inte ger individen ovillkorliga rättigheter mot den egna staten. Ryssland ljuger för sin del ogenerat om sina folkrättsbrott i Syrien i stället för att erkänna att man också ställer sig över folkrättens regler vid behov. Dessa avsteg av stormakterna från folkrättens regler utgör en minskad trygghet för småstater som Sverige.
Iran utlovar en kännbar vedergällning för mordet på generalen, och risken för ett nytt krig har blivit överhängande, särskilt som Trump har utlovat flygattacker mot 52 mål i Iran om hämnden verkställs. Trump säger att han bl a kommer att rikta anfallen mot kulturella skatter och göra dem oproportionerligt omfattande. Allt detta strider mot folkrättskonventioner, som USA både har skrivit under och ratificerat. Han uttrycker redan från början en avsikt att sätta sig över folkrättens regler utan att ens motivera varför.
Europa riskerar att redan från början bli indraget i konflikten genom att artikel 5 i NATO-fördraget säger att en attack på en eller flera av medlemmarna i Europa eller Nordamerika skall betraktas som ett angrepp på alla. Risken för utbredning av konflikten är också avsevärd genom att både Ryssland och Kina står på Irans sida i ett flertal konflikter i Mellanöstern. Sverige är visserligen inte medlem av Nato, men kom att – åtminstone med icke-stridande förband – bli indraget på NATO-sidan i såväl Korea-kriget, Kuwait-kriget och i Afghanistan och har fortfarande trupper kvar i Irak, där mordet på den iranske generalen ägde rum.
Andra konflikter än i Mellanöstern
I ett sådant läge tenderar all uppmärksamhet – naturligt nog – att ägnas åt konfliktriskerna i Europas närhet, vilket idag innebär Mellanöstern. Det gör att man tenderar att också förbise det faktum att USA löper risk att hamna i väpnade konflikter på andra håll i världen, där Europa kan bli indraget. I dagsläget gäller detta till exempel Sydkinesiska havet. Där tog Kina i december 2019 i bruk sitt andra nya hangarfartyg och gav det i uppdrag att mota bort amerikanska örlogsfartyg, som på gällande instruktioner från Washington fortsätter att patrullera i vatten i Sydkinesiska havet, som Kina gör anspråk på att äga – i strid med folkrätten. Både brittiska och franska örlogsfartyg bistår USA i denna patrullering.
I Taiwan äger allmänna val rum den 11 januari 2020, och händelserna i Hong Kong har gjort att de anti-kinesiska stämningarna i Taiwan har vuxit i styrka. Oförsiktiga ordval kan leda till att Kina verkställer sina hotelser om att använda vapen för att återförena Taiwan med Kina. Eftersom det finns lagar i USA om att ge ”allt det stöd som krävs” för att Taiwan skall kunna bevara sin självständighet är risken för en storkonflikt mera påtaglig än vanligt.
I Nordkorea hotar landets ledare Kim Jong Un med nya strategiska vapen med anledning av att Trump enligt hans mening inte har levt upp till sina förpliktelser i förhandlingarna om en normalisering av förbindelserna. Med tanke på Trump´s väldokumenterade brist på återhållsamhet och Nordkoreas likaså väldokumenterade prestigekänslighet finns en konfliktrisk även på Korea-halvön.
Världen på väg att delas upp i intressesfärer
Kina och Ryssland har funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfalla under trycket av den internationella händelseutvecklingen. Det rysk-kinesiska samarbetet kommer inte plötsligt. Ryssland och Kina har flera grundläggande gemensamma intressen. För det första har de mellan sig världens längsta landgräns mellan två stater. För det andra delar man en motvilja mot USA:s och övriga västländers dominans i världspolitiken. För det tredje har båda länderna expansionistiska ambitioner.
Som en illustration till den höga graden av samordning kan nämnas att de båda presidenterna har haft över 20 toppmöten sedan Xi Jinping tillträdde sitt ämbete som Kinas president. Genom sina expansionssträvanden kommer båda länderna i motsatsställning till grannar, som vill bevara status quo och som stöds av USA. Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet, Kaspiska havet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen.
Kapprustning på väg
Båda länderna bedriver en upprustning, som främst riktar sig mot USA. För Rysslands del begränsas den huvudsakligen till utveckling av nya kärnvapen, eftersom den ryska ekonomien sätter ganska snäva gränser för vapenutveckling. Kina har å andra sidan i kraft av sin ekonomiska styrka haft möjlighet till utveckling av nya vapen, som främst fokuserar på offensiva vapensystem, såsom hypersoniska kärnvapenbärande ”glidarmissiler”, som kan tränga igenom USA:s missilförsvar, nya hangarfartyg (ett tredje har enligt uppgift redan börjat byggas), kärnvapenbärande strategiska ubåtar, världens största amfibieflygplan, lufttankningsflygplan, landstigningsfartyg och svärmar av AI-kontrollerade beväpnade drönare. Tonen i kinesiska uttalanden blir alltmera självsäker och samtidigt mera hotfull.
Kapprustning har, precis som under Ronald Reagan´s dagar, en ekonomisk sida. Denna gång talar siffrorna emellertid inte till USA:s fördel, vare sig på kort eller lång sikt. Sovjetunionen upplöstes delvis på grund av att man inte mäktade med de dyrbara satsningarna på nukleär kapprustning. Idag ger Kinas ekonomiska tillväxt varje år mera tillskott i form av BNP-tillväxt än motsvarande tillskott i USA:s BNP, som växer i en långsammare takt. Inget talar idag för en hastig ökning av USA:s ekonomiska tillväxt eller någon stor minskning av Kinas ekonomiska tillväxt.
Att Kina utvecklas i riktning mot en alltmera auktoritär stat med territoriella ambitioner och krav på att ”leda” hela den eurasiska kontinenten har inte kommit plötsligt. Det har inte skapats som en motreaktion mot USA:s handels-och försvarspolitik under Donald Trump och inte av att han startat ett handelskrig med Kina. Det började redan under Hu Jintaos tid som ledare för den kinesiska nationen att märkas en åtstramning av yttrandefriheten och en reaktion mot utländskt inflytande och minskande benägenhet att uppfylla de löften man hade avgivit för att Kina skulle få ansluta sig till världshandelsorganisationen WTO.
Då hade Västvärlden tagit emot Kina med öppna armar i förhoppning om att öppnandet av den kinesiska marknaden för omvärlden och deltagande i världshandeln skulle leda till en demokratisering av det kinesiska samhället. Nu var det tydligt att utvecklingen i stället började gå åt det andra hållet. När Xi Jinping trädde till makten i Kina 2012 blev det tydligt att Kina ville återgå till sin historiska position som ett auktoritärt styrt ”Mittens rike” med inflytande över hela den eurasiska kontinenten.
Den 19:e partikongressen i oktober 2017 blev en milstolpe. Xi Jinping avslöjade då sina storstilade ambitioner för landet. Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl a att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar, att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution. Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen. Sedan dess har Kina arbetat vidare med denna målsättning, och inget tyder på att den har blivit ifrågasatt på allvar inom Kina.
Uppvägs risken att dras in i USA:s konflikter av den trygghet som NATO ger?
Man kan ifrågasätta om man i Europa bör väga in kostnaderna för att dras in i USA:s många konflikter i Asien och Mellanöstern med samma vikt som tidigare. Är det för medlemmarna av NATO en riktig kostnads- och intäktsanalys att fortsätta att genom sitt medlemskap förlita sig på USA:s stöd i händelse av angrepp från Ryssland? Gäller det också, när USA inte längre tycks ha råd med att öka sin militära förmåga i Europa, trots ett växande hot från Ryssland mot de små länderna i öster? USA förväntar sig å andra sidan stöd av Europa i sina utrikespolitiska utspel, som ibland innehåller allvarliga folkrättsbrott. Europa har ju inte egna väsentliga strategiska intressen i Asien, och är det då rimligt att ta risken att dras in i konflikter i Asien, när Donald Trump antyder att stöd inte automatiskt kan påräknas av länder i Europa, som inte har bidragit tillräckligt till NATO:s samlade förmåga? Sådana farhågor diskuteras sällan öppet, eftersom man inte vill yppa tvivel om NATO:s värde, men de oroar många inom EU och NATO.
Kan EU stå på egna ben?
I en ledarartikel den 1 januari 2020 skriver Financial Times att EU behöver ”lära sig maktens språk.” Budskapet är att ”strategisk autonomi” är en värdig målsättning för EU, men inte på bekostnad av alliansen med USA. 2016 års beslut av EU om att ge ny kraft åt EU:s yttre säkerhet och försvar innehåller en genomförandeplan för säkerhet och försvar och kräver snabba åtgärder för att öka samarbetet mellan EU och NATO. Idag är det ändå svårt att se att särskilt mycket har hänt i den vägen.
Visserligen lovar EU-kommissionens nya president Ursula von der Leyen att leda ”en geopolitisk exekutivkommitté, som inte är rädd för att driva EU:s intressen på ett lika hårdhänt sätt som Kina, Ryssland och USA. EU:s utrikespolitiska chef Josep Borrel säger också att EU ”måste lära sig att tala maktspråk”, men innebörden i önskan om autonomi har olika innebörd, menar Financial Times.
Enligt Frankrikes president Emanuel Macron betyder det ökat oberoende av Washington, som han kallar ”hjärndött”. Tyskland däremot har ett inbyggt motstånd mot en mera kraftfull attityd till försvars- och utrikespolitik, även om utmaningen från Kina gör att Tyskland överlägger med Frankrike om att skapa ett ”Europeiskt säkerhetsråd”, vilket Financial Times´redaktion rekommenderar att Storbritannien skall ansluta sig till efter fullbordat Brexit. Ändå varnar tidningens redaktion för att det kommer att dröja många år innan några åtgärder hinner att ge resultat i form av ökad försvarsförmåga och äkta strategisk autonomi på grund av trögheten i medlemsländernas budgetarbete. Därför varnar Financial Times i sin nyårsledare EU för att lämna det transatlantiska samarbetet så länge det inte finns något trovärdigt europeiskt alternativ.
Sverige riskerar att bli musen som röt
Här bör observeras att Sverige varken är medlem av NATO eller har varit berett att medverka i skapandet av ett gemensamt EU-försvar. Det parti som enligt väljarbarometrarna för närvarande skulle få flest röster i ett val, d v s Sverigedemokraterna, är motståndare till tanken på en Europaarmé och vill även se en folkomröstning om att lämna EU. Samtidigt talar moderatledaren Ulf Kristersson om att Sverige måste visa en hårdare attityd mot Kinas försök att påverka opinionen och vidta åtgärder för att möta den kinesiska ambassadens hot mot vår handel med Kina. Det skulle i betänklig grad komma att påminna om musen som röt – om Sverige i framtiden skulle fortsätta att stå utanför både NATO och ett europeiskt försvar.
EU:s före detta handelskommissionär Cecilia Malmström formulerar problemet
Inför avslutandet av sitt uppdrag som EU:s handelskommissionär skrev Cecilia Malmström en artikel i Aftonbladet, där hon uttryckte en annan åsikt om USA, inte så att EU borde koppla loss från USA, men väl att USA:s och EU:s intressen inte längre tycks lika tätt sammanflätade som förr. …….”Europeiskt stål och aluminium beläggs med amerikanska importtullar, eftersom de anses underminera amerikansk nationell säkerhet”. Att Kina nu utmanar både USA och EU anser hon vara anledning till huvudbry, särskilt som vi i Europa har förlorat det tekniska ledarskapet till Kina och USA. ”Vi är en stark global aktör inom handel, men fragmenterade i vår samlade utrikespolitik.” Den tiden är förbi, då ”ett allierat demokratiskt och marknadsekonomiskt Västeuropa utgjorde en militär, kulturell och ekonomisk buffertzon mellan Atlanten och det sovjetiska imperiet….I den värld där makt går före rätt, klarar vi oss mindre bra…EU står nu inför uppgiften att fokusera på relationerna med resten av världen, och orientera sig i en multipolär ordning samtidigt som vi dras med interna spänningar.” Cecilia Malmström frågar hur vi kan hålla fast vid de principer som gjort vår kontinent relativt fri och rik.
Vi står redan inför problemet
För svensk del har detta dilemma aktualiserats av att Kina kidnappade en svensk medborgare, som var på semester i Thailand och den kinesiska ambassadens hotfulla uppträdande mot personer och organisationer i Sverige, som har verkat för hans frigivande. En årlig konsultation om handelsfrågor har redan ställts in av Kina, uppenbarligen som en första bestraffning av Sverige. Det ger oss en försmak av hur en framtid med Kina som ledare för den eurasiska kontinenten med rysk hjälp skulle te sig. Den försmaken bör vara anledning till att ta Cecilia Malmströms avskedsord på stort allvar.
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com