För ett år sedan blev jag på Twitter tillfrågad hur en officersutbildning som gynnar uppdragstaktik skulle kunna se ut. I sammanhanget låg implicit att det främst handlade om den grundläggande officersutbildningen. Det blev en tråd med inlägg som jag nu sammanställt och bearbetat till ett blogginlägg.

Det är också (väldigt) sannolikt att min uppfattning är färgad av ett arméperspektiv. Det är inte ett självändamål för mig att man offrar krav inom någon försvarsgren för att officersutbildningen ska se likadan ut mellan försvarsgrenarna. Låt respektive försvarsgrens krav och egenskaper färga utbildningen.

En officersutbildning som gynnar uppdragstaktik kan säkert se olika ut, inte minst mellan försvarsgrenarna, men bör bygga på att utveckla identifierade lämpliga personligheter för den mest krävande roll jag kan se framför mig. Kunskaper och färdigheter kan man bibringa en individ, men personligheten är mycket svårare att påverka. Därför är det viktigt att urvalet av officerare sker efter att man haft möjlighet att testa individernas egenskaper, inte minst ledarskapet, under påfrestande förhållanden under längre tid.  Som huvudspår, men inte nödvändigtvis enda spår, nyttja värnplikten som möjlighet.

Jag har inte gjort någon analys av hur flöden av officerare mellan befattningar ska se ut för att personalförsörja högkvarteret, taktiska eller regionala staber, markstridsskolan eller andra skolor. Det måste klaras av utan att kompromissa med uppdragstaktikens krav.

Från mitt perspektiv måste officers-, specialistofficers- och reservofficersutbildningens upplägg vara en konsekvens av uppdragstaktikens krav där individen både tillåts och förväntas göra skillnad genom att utnyttja stridens kaos, mitt i detta kaos, och agera efter eget omdöme mot avsikten med striden, även om det innebär att tilldelad uppgift lämnas. Dagens specialistofficers- och officerssystem synes mig ha influerats för mycket av de anglo-amerikanska motsvarigheterna, och deras system passar in i en kultur där genomförandet av högre nivås plan står i fokus och där tilldelad uppgift ska lösas. Man ska veta sin plats och inordna sig. Initiativ är bra så länge det går mot uppgiften. Det är inte helt olikt hur vårt system fungerar, men desto mer skiljt från hur vi gärna ser oss och hur uppdragstaktik måste fungera. Uppdragstaktikens krav är en grund som borde vara grunden som trumfar allt. Inklusive UKÄ (universitetskanslerämbetet).

Det finns en uppfattning att alla som kritiserar rådande utbildningsystem gör det för att det inte var det system de själva gick i, som då måste vara det bästa, eftersom man uppfattade sig själv som så mycket vassare än produkterna från det rådande systemet. Uppfattningen bygger på att den som kritiserar automatiskt skulle ha bristande självinsikt och borde vara tyst. Det ligger absolut något i det. Det system jag gick i, NBO m/80-talets mitt, skolade oss till att ha gott självförtroende och till att kunna fungera som instruktörer i fred, och plutonchefer i krig, men med prioritet på den första rollen. Det var ju det som behövdes i vardagsarbetet på förbandet. Man kan nog säga att vi var bara officerare då vi tog på selen och klev ner i vagnchefsluckan för att truppföra, annars var vi nog mer specialistofficerare. Jag tycker emellertid inte att NBO m/80-talets mitt var höjdpunkten på den grundläggande officersutbildningen. NBO REMO, om man får kalla Officer 2000 systemet för det, var väsentligt bättre både för rollen som utbildare och plutonchef i krig. Och mer tidskrävande. De som gick officer 2000 utbildningen fick bättre förutsättningar att lösa både rollen som utbildare såväl som plutonchef än vi som gick på 80-talets mitt.

Vad gäller akademiseringen som genomförts de sista decennierna är jag lite ambivalent. Inte mot att utbildningen vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, det kan man svårligen argumentera mot, men den ökade teoretiseringen kan ha gått aningen för långt? Krig på marken på lägsta nivå, instegsnivån för en ny chef och ledare, är föga akademisk eller teoretisk till sin natur. Det ställer krav på praktisk färdighet bara för att överleva, och för att vara en förebild för de ledda, som dessa har förtroende för och är villiga att följa ett anfallsmål til,l som förbandet inte fått order om, bara för att chefen anser att det initiativet gynnar helheten. Men det är också så att kritiskt tänkande och självständigt agerande är väsentligt, och det gynnas av ett akademiskt förhållningssätt. Det är detta kritiska förhållningsätt, viljan att ifrågasätta, som medförde att Anders Palmgren och Niklas Wikström skrev sitt arbete om svensk uppdragstaktik och visade att vägen inte varit så rak som vi gärna tror, utan faktiskt ganska vinglig, och att vi vinglat ganska mycket efter hand och i synnerhet sista tiden. Där har vi ett viktigt exempel på att akademiseringen faktiskt levererar värdefulla insikter.

Med detta i baktanke så är jag ännu ganska övertygad om att vi måste ha chefer och ledare på lägsta nivå som har förmåga att vinna dueller, leda sina soldater (eller sjömän) och att trygga i detta självständigt, på stående fot, fatta beslut om att lösa uppgiften, eller överge den för att läget berättigar ett annat handlingssätt för att nå avsikten med striden. De måste kunna sin ”skit” helt enkelt.

Fokus måste ligga på att vinna striden i kommande krigsbefattning, inte vara en bra ”prodoff” (produktionsofficer) om 15 år. 27% av officerarna slutar innan de når majors grad har det sagts mig, och när jag ser tillbaka på tidigare kamrater i yrket känns det inte överdrivet. Hade det inte varit bättre att de faktiskt varit utbildade på det som de gör när de är i yrket, än att utbilda dem för något som en så stor andel inte kommer göra alls?

Om officerens instegsbefattning är plutonchef, specialistofficerens ställföreträdande plutonchef och reservofficerens plutonchef eller ställföreträdande kompanichef, finns det rimligen många likheter i vad de ska kunna. Det borde märkas i utbildningen. Lite olika förkunskaper måste också märkas, liksom kårernas särart. En grund kan vara att alla ska verka på plutonsnivå och kunna vara chefer. Det som skiljer ställföreträdaren från chefen är som bekant en 5,45 mm projektil.

Jag vill säga att jag tycker bilden med officeren och specialistofficeren stående rygg mot rygg och fokuserar på skillnaderna mellan kårerna varit mycket negativt. Rent bildligt vänder de ju ryggen åt varandra vilket kan tolka som stuprörsmentalitet och parallella system. Beordrar man framåt marsch kommer ju dessutom framryckningen inte att ske åt samma, utan åt motsatta håll, vilket bildligt inte är optimalt. En bättre bild hade varit att de stod hand i hand och gick åt samma håll. Som chefer på plutonsnivå verkar de i samma miljö med samma krav på sig. Först efter kanske 10-15 år är det kanske stor skillnad på vad man gör. I ett plutons- eller kompanilag på grundutbildningsbataljonen kanske inte skillnaden är så stor till vardags?

Utbildningen kan med fördel bedrivas på samma ort inom respektive truppslag, och ha många gemensamma övningar och inslag, men också tillåta olikheter. Det är inte samma kurser med hänsyn till olika förkunskaper och klientel, men med mycket gemensamma moment och övningar vilket bygger förståelse och förtroende mellan kårerna, och även tillåter personlig kännedom om varandra.

Första året skulle kunna syfta till att skapa förmåga som plutonchef. Även för specialistofficerarna. Det finns ju inte några kurser för ställföreträdande plutonchefer. Fokus ligger på chefsrollen, men under övningar växlar man mellan att övas som chef och ställföreträdare. Officerare och reservofficerare prioriteras som plutonchefer på gemensamma övningar över specialistofficerare, men dessa ska också övas som plutonchefer.

Idén bygger på typförbandutbildning. Sneda insteg förutsätts gå FOK (Förberedande OfficersKurs) där man går en stridsvagnskurs eller motsvarande innan den egentliga officersutbildningen börjar. Alltså, officers-, specialistofficers- och reservofficersaspiranternas första år syftar till en befattning på plutonsnivå, men med olika förutsättningar vilket påverkar innehållet och upplägget. Officersaspiranterna har varit minst gruppchefer tidigare, och reservofficerarna kanske kompanibefälselever?

Officersaspiranterna kan således rimligen ha en aning annat innehåll än specialistofficersaspiranterna, och reservofficersaspiranterna ännu mer. Reservofficersaspiranterna ska kunna vara ställföreträdande kompanichef eller stabsmedlem vilket med deras förkunskap som kompanibefälselev och plutonchefsträning (mot målet ställföreträdande plutonchef som kompanibefälselev) bör vara möjligt. Även officersaspiranterna har ett försteg mot specialistofficersaspiranterna mot plutonchef, vilket medger mer teori mot andra mål.

Det är alltså ungefär samma huvudsakliga mål, om än kanske med en annan grad av duglighetsnivå, men de har olika förkunskap och därmed olika vägar. Samtidigt behöver vi nog inkludera en snegling mot rollen 10-15 år senare, men den står inte i fokus. Mycket gemensam utbildning, eller liknande utbildning, men olika framtida roller kräver så klart vissa skillnader. Efter år 1 utgår reservofficerarna. De kan återkomma för högre kurser senare. Officers och specialistofficersaspiranterna fortsätter på samma ort, på funktionsskolan, ett år till.

År 2 har fokus på utbildarrollen (känns det igen?). Typförbandet och dess materiel är ramen. Åter, liknande mål, men med olika djup. Båda ska kunna hålla grundövningar i materiel och strid, men i synnerhet materielen ska specialistofficersaspiranterna kunna djupare. Båda ska kunna lära ut grundläggande eldexcercis och handhavande. Officersaspiranterna kan dock göra annat när specialistofficersaspiranterna lär sig analysera varför Ksp m/39b Strv bockar patronen på ett visst sätt, eller hur man byter fjädrar i locket som exempel. Kanske hur utbildningen byggs upp i förband, över ett utbildningsår, eller på en krigsförbandsövning? Alla har så klart praktikperioder på förband, ibland kanske tillsammans.

Efter andra året går specialistofficerarna till förbanden med ungefär samma förutsättningar som OF 2000-systemet gav. Officersaspiranterna går till Karlberg ett år där utbildningen blir mer, men inte nödvändigtvis uteslutande, teoretisk. Efter värnplikten eller anställning som soldat och två år på truppslagsskola med deltagande i större övningar på våren kan man hänga upp utbildningen på Karlberg (FHS?) på något man sett. Det blir inte bara abstrakt och teoretiskt. Man kan relatera och diskutera med kamrater från andra truppslag. Jämför med KHS AK (Karlbergs) roll i NBO-systemet för att ta steget från fänrik till löjtnant. Viss teori som idag görs på FHS görs under år 1 och 2. Viss teori kanske utgår? Fokus är inte att läsa och skriva teoretiska texter, utan att leda i strid inom ett uppdragstaktiskt system. Praktiken under år 1 och 2 kan också ge akademiska poäng, som veterinärer och tandläkare faktiskt får (eller studenterna på konstfack?). Annars får vi nog skrota den akademiska ”tvångströjan” och göra det inom Försvarsmakten, även om jag anser att det inte ska behövas. Akademiska poäng vinner nämligen inga strider. Pennan är mäktigare än svärdet, javisst, men ingen penna i världen slår ut ett kulsprutenäste. Det betyder inte att utbildningen ska bli ovetenskaplig och inte stå på forskning eller beprövad erfarenhet, eller ens frångå ett akademiskt förhållningssätt.

Efter värnplikten eller motsvarande, efter två år ihop på truppslagskola med en hel del gemensam utbildning, ibland i olika roller, känner officerarna och specialistofficerarna (och även reservofficerarna) varandra. Det gynnar förståelse och förtroende. När officerarna kommer tillbaka från det ”akademiska året” är de inte okända rookies för jämnåriga, utan kända individer som har samma utbildning i mångt och mycket och som kan ”sin skit”. De kommer att ha förutsättningar för att vara förebilder och vinna de leddas förtroende vilket är en förutsättning för att få de ledda att gå länge än tilldelad uppgift för att gynna högre chefs avsikt med striden, även om det innebär ytterligare livsfara.

Minst lika viktigt för att skapa uppdragstaktiker är så klart hur utbildningen bedrivs. Inte minst i taktik. I svensk tradition består taktikutbildningen mest av utbildning i planering, det vill säga i bedömandemetodik, och till del i ”reglementskunskap”. I regel har vi gott om tid till förfogande så att metoden hinner belysas fram och tillbaka och alla steg i mallen penetreras noga. Vi anser att man bäst lär sig bedömanden genom att börja med grunden i lugn och ro och metodiskt gå från A till Ö. Konsekvensen av detta är att fullständiga bedömanden och skriftliga produkter betraktas som normalfallet. Under en fältövning i Åhus för taktikavdelningen på Markstridsskolan och inbjudna representanter för förbanden spelade övningsledningen in att landstigning i Åhus är nära förestående. Brigaden som ska avvärja landstigningen finns i terrängen KNISSLINGE-TORSEBRO norr KRISTISNSTAD. Till min förvåning och frustration tar deltagarna fram sina fickminnen för bedömandemall, rullar ut kartplast, öppnar sina lap tops och börjar prata preliminär målbild! Jag hade nog väntat mig något mer i stil med ” Brigaden anfaller omedelbart på stridstriangel över Europavägen mot ÅHUS i avsikt att avvärja landstigning. Gräns mellan främre bataljoner är FJÄLKINGE-GÄLLTOFTA. Framåt, kompletteringar kommer efter hand!”

Som gammal taktiklärare ser jag att felet ligger hos den taktikutbildningstradition som jag själv följt i många år. Också på tillämpade övningar, som Brigstri, ser man staber som gör som de blivit utbildade. De tar fram mallen och går genom denna stegvis. Diskussionen fokuserar omedvetet på metod. Metoden har blivit en mental tvångströja. Finns det en röd sida så kan det hända att någon där driver genom att då de är röda behöver de inte använda blås bedömandemall (om den nu är så bra, varför vill de slippa den?). Om det händer, vilket jag sett vid ett par tillfällen, blir det en helt annan diskussion där taktik, nyttjanden av system och förband, står i fokus, inte om man gjort rätt enligt mallen. Detta gör skillnad i slutändan. Förutom att det går snabbare också.

Genomförandet lägger vi i regel inte mycket krut på. Gör vi det alls är det genomförandet av planen som övas. Vi behöver lämna den traditionen. Vi brukar ju påstå att strid kommer vara en kamp om tid och att vi måste agera fortare än motståndaren. Rimligen bör metodiska bedömanden med gott om tid inte ses som normalfallet. Vi bör istället lägga fokus på att chefer fattar beslut med lite, eller ingen tid, och ett begränsat beslutsunderlag. Sedan bör vi spela på planen i någon form, och lägga större vikt vid spelet än på det inledande beslutet. Spelen bör vara dubbelsidiga närhelst det är möjligt. Redan i spelets början bör det ofta, kanske i regel, visa sig att beslutsunderlaget var felaktigt och att beslutet behöver justeras. Under spelets gång bör ny information, kanske rätt, men oftare felaktig, spelas in. Ogynnsamma utfall, underlydande som gör fel, högre chefers felaktiga bedömningar, alla tänkbara friktioner ska användas. Allt för att skapa chefer som har beslutsfähighet och förmåga att under stark tidspress anpassa sig till läget som det utvecklas, eller upplevs utveckla sig. Detta förhållningsätt bör även gälla vid övningar som Brigstri. Det är inte ett sundhetstecken att en övad bataljonschef klagar högljutt på att utgångsläget efter tilltransport inte var det som förväntats under bedömandet, och deklarerar att övningsledningen är underkänd som spelar in ett annat utgångsläge än det förväntade, eller att en brigadstaben innan övningen undanber sig överraskningsmoment.

Fullständiga bedömanden med gott om tid bör inte vara grunden för utbildningen, utan avslutningen. Dess rätta plats är ju egentligen under krigsplanläggning, och sådan sker ju med gott om tid och under handledning av erfarna äldre kollegor. Det finns ingen anledning att en ung officer ska lägga tid på att öva upp förmåga att göra fullständiga bedömanden, vare sig enskilt eller i grupp. Den kan man faktiskt lära sig efter hand när det blir dags.

Fortsättningen, den högre utbildningen, blir inte olik dagens system, även om jag skulle vilja ha tillbaka en majorsutbildning inom försvarsgrenen med fokus på försvarsgrenstaktik, och två års utbildning till överstelöjtnant. Nu vet jag att en och annan hävdar att det inte går för utbildningen tar för lång tid från produktionen. Men vi har valt en ledningsfilosofi med höga krav på individers förmåga. För en organisation som anser sig vara ett system där människors kompetens är avgörande, är utbildning inte ett produktionsbortfall, utan en investering. Utan den investeringen spelar det ingen roll om vi återgår till en mer riktig uppdragstaktik eller om vi fortsätter med vår kombination av inkompatibla inflytanden med stark fransk/amerikansk prägel. Om inte våra ledare och chefer har förmågan att inse när man ska gå mot uppgiften, och när man ska lämna den och på eget initiativ gå mot avsikten, om de inte kan ta det ansvar som detta innebär, och få med sig de ledda, kan vi lika gärna ha kvar vår nuvarande uppgiftsstyrda låsning till planer som inte kräver tillnärmelsevis lika mycket av oss (förrän verkligheten träffar fläkten). Men sluta då att hävda att vi är uppdragstaktiker.

Författaren är överstelöjtnant med bakgrund i pansartrupperna, främst i stridsvagnstjänst. Han är i dag anställd av Västragötalandsregionen.
Foto: Antonia Sehlstedt, Försvarsmakten

Mer av samma skribent