av Ulf Henricssson

”SAABs ubåtar går på norsk mina” kunde vi läsa i tidningen häromdagen.  Är någon i säkerhetspolitik insatt person förvånad?

Norge vill ha ett tekniskt säkert alternativ och ett ubåtssystem som tillverkas och underhålls inom NATO. Där smög sig det nordiska försvarssamarbete – igen! Norge och Finland valde tidigare bort JAS gripen som nytt stridsflygplan. Man vill ha kopplingen till NATO/USA för att våga lita på relationen.

Vår nuvarande regerings halmstrå, för att enligt försvarsbeslutet skapa en säkerhetspolitik som bygger på samarbete med andra, är framförallt nordiskt samarbete.

Visst finns det exempel på framsteg på detta område men så fort det handlar om avgörande frågor smyger det sig.

Helikoptersamarbete på 90-talet mellan de nordiska länderna ”bidde” en tumme. Det finska granatkastarprojektet Amos ”bidde” ingenting. Artillerisystemet Archer blev helsvenskt liksom notan på projektet. Ubåtsprojektet har även tidigare fått kalla handen av Danmark och Norge.

Jodå, stridsfordon 90 blev framgångsrikt och köptes av alla våra grannar. Men det köptes inte för att knyta säkerhetspolitisk band utan för att det var bäst på marknaden och inte förenat med tekniska och ekonomiska risker.

Varför skall man köpa en produkt som är förenat med tekniska och ekonomiska risker av en leverantör man inte riktigt törs lita på? Ett land som har en otydlig säkerhetspolitik och vars säkerhetspolitiska agerande ofta styrs av inrikes käbbel och nostalgi. Fråga Frankrike som efter förra årets terrorattentat prövade vår solidaritetsklausul och bad om hjälp med spaningsinsatser med JAS och precisionsvapen men fick nöja sig med ett antal officerare och flygtransporttimmar. Detta trots att såväl försvarsministern och ÖB ansåg sig kunna leverera det önskade.

På det sättet bygger vi knappast upp ett förtroende för vår solidaritet och vi blir säkerhetspolitiskt inte tagna på allvar. Uppfattningen utomlands om Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet stämmer inte längre med vår egen officiella självbild.

Om vi nu skall ha en avancerad försvarsindustri som utvecklar spetsteknologi och genererar arbetstillfällen och kunskap måste vi kunna dela kostnaderna med andra. Annars finns stor risk att försvaret kommer att bestå av ett antal JAS plan och ubåtar – med för få vapen och för få reservdelar. Liknande saker har hänt förr. Att dela kostnaderna innebär att sälja och tävla på en tuff marknad mot de stora nationerna. Då räcker det inte bara med att ha en bra produkt, då måste vi anses vara en säker leverantör även i ofärdstider.

Hur kan vi då minska risken för ”minor” av denna typ? Gå med i NATO – det är ytterligare ett gott skäl för ett medlemskap – ett medlemskap gör oss till en mer trovärdig partner i både ”nöd och lust”.  Ingenting är gratis!

 
Författaren är överste 1 gr. och ledamot av KKrVA.

 
PS. Därmed inte sagt att enkom svenska flygplan och ubåtar löser våra försvarsproblem.