Hur definierar man ”kvalitet” eller ”förmåga” med avseende på civilt försvar och totalförsvar? Det är en högaktuell fråga med anledning av den nyinrättade myndigheten för totalförsvarsanalys.

Ett förslag skulle kunna vara: ”Ett bra totalförsvar avskräcker angriparen p g a att kostnaden för angriparen att uppnå sina mål blir för hög.”

Exempelvis skulle ett angrepp på Sveriges livsmedelsförsörjning bli verkningslöst om alla medborgare hade ett [tillräckligt stort] eget lager av livsmedel. Ett annat exempel är att ett angrepp på landets energisystem också skulle bli verkningslöst om samhällets samtliga aktörer var självförsörjande på energi.

Detta är vad som brukar benämnas ”robusthet”. Alternativen är redundans (vid bortfall får vi hjälp av någon annan) eller resiliens (vi accepterar ett bortfall innan vi återfår förmågan).

Ur dessa påståenden och exempel kan härledas att ju högre kostnaden blir för angriparen att nå sina mål, desto bättre är totalförsvaret.

Men det finns en hake – ekonomin. Det bästa – ur ett försvarsperspektiv – vore att gräva ner hela samhället i det svenska urberget och ställa en luftvärnspjäs var 10:e km över hela ytan. Det skulle bli orimligt dyrt.

Alltså kan man sluta sig till att det finns en balanspunkt mellan den extrema skyddsnivån och ingen skyddsnivå alls.

Det är något för regeringen att fundera på och det är en frågeställning som myndigheten för totalförsvarsanalys bör sträva efter att ha ett svar på. Var ligger balanspunkten?

Det finns ytterligare en aspekt och det är verksamhetskostnaden visavi effekt som varje aktör i totalförsvaret behöver reflektera över. Ett exempel på det är konsekvenserna av de senaste årens ändringar i säkerhetsskyddslagen. Om varje aktör (myndighet, region, kommun, företag m fl) lägger orimligt mycket tid och resurser på att säkerhetspröva personal eller skyddar för mycket information i relation till risken för att den röjs så sjunker effekten till slut för mycket. Här gäller det att hitta en balans.

En liknande fråga rör lagerhållning av förnödenheter samt självförsörjningsgrad. I den bästa av världar finns lager för hela kriget och/eller 100 % självförsörjningsgrad. Men alla förstår att det inte är ekonomiskt försvarbart över tid.

Samma sak med transporter. Teoretiskt skulle man kunna föreställa sig att samtliga transporter i landet genomförs med hundratusen förarlösa drönare. Det skulle radikalt minska faran för liv och hälsa och öka handlingsfriheten maximalt.

Hur är det med psykologiskt försvar? Kan ett land skydda sig till 100 % mot påverkansoperationer? Kanske genom att tvinga alla medborgare att gå en 30 poängskurs i källkritik? Också en extrem lösning av många skäl.

Varför ta upp sådana extremfall? Helt enkelt därför att man behöver hitta balanspunkten mellan noll och ytterligheten. Att ta hjälp av denna gafflingsmetod konkretiserar den processen.

När nu totalförsvaret återuppbyggs gäller det, både för militärt och civilt försvar, att leta efter gemensamma förmågeplattformar. Vilka system kan användas civilt och militärt, i fred, kris och krig? Detta skulle kunna benämnas ”totalförsvarets delningsekonomi”. Det är en metod som sänker kostnaden för oss men behåller angriparens kostnad på en hög nivå. Innovation och teknikutveckling kan leda till lösningar som både är BÄTTRE och BILLIGARE jämfört med att extrapolera en proportionell förmågeutveckling. Bygger vi vidare på gårdagens lösningar och logik så klarar vi inte av framtidens hot och risker.

Här spelar aktörer som FOI och RISE nyckelroller liksom materiel- och systemsamarbeten inom EU och även NATO. Sverige deltar redan t ex i systemanalysstudier inom ramen för NATO Science & Technology Organisation. Även industrin och högskolorna, branschorganisationer och ett antal myndigheter kan bidra.

Slutligen måste iterationen övning – validering – revidering – tillämpning komma i gång över hela linjen. Det är endast genom att pröva systemen i en simulering (=övning) som valideringsvärden kan erhållas. Först då kan aktörerna analysera deltat mot balanspunkten.

Författaren är ordförande i Totalförsvarsstiftelsen och strategisk rådgivare.

Mer av samma skribent