Här nedan några tankar om sjukvårdstjänst inom försvarsmakten utifrån mina erfarenheter från 1960 – 2000 – talet som kompanichef för sjukvårdskompani, Lätt norrlandsunderhållskompani med förbandsplats och sjuktransportresurser vid Norrlands trängregemente (T 3). Likaledes som bataljonschef för Norrlandsunderhållsbataljon vid brigadövning 1986 samt som fördelningskvartermästare vid 2. Fördelningen (dagens diviisionsnivå) under övning Nordanvind. Inom Kvartermästaravdelningen (sekt 2-3) ingick sjukvårdstjänsten som en avdelning.
Som Chef för Norrlands trängkår i slutet på 1990-talet i samverkan med Försvarsmedicincentrum, då grupperat på Hammarö, var vi överens om att starta upp fältsjukhusutbildning på T 3 i Sollefteå där det fanns ett fältsjukhus förrådsställt och övningsplats förberedd. Tyvärr så blev det ingen utbildning p g a att i slutet på 1990-talet avvecklades fältsjukhusen.
De militära resurser som tidigare ansågs nödvändiga monterades ned i slutet av 1990 – talet. Ett femtiotal fältsjukhus varav femton marina stridssjukhus motsvarande omkring trehundra operationssalar och närmare ettusen respiratorplatser avvecklades. Nulägessituationen inger oro.
Fram till och med 1970 – talet hade Sverige en sammanhållen underhållsorganisation/sjukvårdsorganisationen. Någonstans i mitten på 1970-talet myntades uttrycket ”skärp bettet och kapa svansen”. Vapenplattformar fick företräde framför stödsystem. En trend som är lätt igenkännbar från andra västliga försvarsmakter.
Under 1980 och 1990-talen splittrade underhållsorganisationen upp i delområden/ ”rör” med förnödenhetsförsörjning, teknisk tjänst och sjukvårdstjänst. Samtidigt med detta ersattes den allsidigt sammansatta infrastrukturen av specialisering och stordrift. Det kan inte hellre undanhållas att inom Försvarsmakten fanns det krafter främst inom den tekniska tjänsten och sjukvårdstjänsten som drev på denna utveckling.
Omläggningen av utbildningen föranleddes av ett beslut från arméchefen om att just ”skärpa bettet och kapa svansen”. I efterhand ett inte helt genomtänkt beslut sett till förmågan att understödja de stridande förbanden med erforderliga resurser under en längre tidsrymd.
Norrlands trängregemente (T 3) utbildningsuppdrag före detta beslut var fem norrlandsunderhållsbataljoner, fem Etappbataljon (del grundutbildades), Fältsjukhus (del grundutbildades), liksom Trafikkompanier (del grundutbildades). Det gjorde att T 3 årligen utbildade en komplett norrlandsunderhållsbataljon till en av norrlandsbrigaderna. I varje norrlandsunderhållsbataljon fanns ett brigadsjukvårdskompani vilket i sin tur gjorde att man vid slutövning med brigad årligen kunde öva hela underhållskedjan men även sjukvårdskedjan från den taktiska nivån till de bakre förbanden men även till de civila sjukhusen. Övningar där de civila sjukvårdsresurserna fanns med övades varje år vid förbandens slutövningar.
Ett erfarenhetsbaserat råd till dagens och den framtida arméledningen är därför att samla logistikutbildningen samt sjukvårdsutbildningen för de taktiska förbanden till trängregementet. Att samla sjukvårdsutbildningen vid trängregementet är rationellt. Det ger ömsesidig synergieffekter i utbildning av logistikförbanden.
Sjukvårdsutbildning bör samordnas då kopplingen omhändertagande, vårdande och transporterande förband är uppenbar. Vid en skadeinsats kommer inte bara sjukvårdsresurser att behövas sättas in utan behov finns även att samordna insatsen med transport, reparation /bärgningsresurser samt ledning. Allt detta kan övas under grundutbildning om utbildningen samlas till trängregementet. Nu när försvarsmedicinskt centrum ingår i armén kan ovanstående tankar rimligen realiseras på ett ändamålsenligt sätt.
Under Nordanvind (1991) var sjukvårdskedjan en utmaning. Sjukvård/omhändertagande /transporter och sjukvårdsledning över ytan var otydlig under Nordanvind. Den ständiga frågan var vem ansvarar för vad inom operationsområdet? Efter övning Nordanvind genomfördes ett arbete med deltagande av 2.fördelningen (C sekt 2-3 och fördelningsläkaren) och Militärbefälhavaren i Övre Norrland (Miloläkaren) för att reda ut hur sjukvårdsledning skulle genomföras under operationer inom militärområdet. Min uppfattning är att områdesansvarig chef (Fördelningschef/Divisionschef) skall leda sjukvårdstjänsten inom sitt område i samverkan med den civila sjukvårdsorganisationen i form av landsting eller regioner.
Ett alternativ när det gäller framtida sjukvårdsorganisation på stridsfältet kan vara att den militära sjukvårdsorganisationen med ”bakre” sjukvårdsförband samgrupperas inom Ersättningsområdesgrupperna område i syfte att undvika suboptimerade och kostnadsdrivande organisatoriska särlösningar. Jämför med tidigare fältsjukhus som oftast var grupperade inom en Etappbataljons område för att på detta sätt få tillgång till den infrastruktur, som Etappbataljonen kunde erbjuda.
Framtidens stridsfält är inte miljön för stora fältsjukhus som lätt blir måltavla för en fiende som inte respekterarar Genevekonventionen. Mindre och rörliga sjukvårdsförband som kan förstärka/gruppera/ omgruppera utgående ifrån den taktiska/ operativa lägesbilden är lösningen på vad som krävs i dag och i ett framtida stridsområde. Kan bataljonsförplatser m/85 vare en lösning?
Den sista milen fram till ”fronten” kommer att vara konstant utsatt för bekämpning. Erfarenheter från kriget i Ukraina visar på ett stort hot mot underhålls-/sjukvårdsförbanden från drönare. Med hjälp av spaningsdrönare ser fienden allt vi gör mer eller mindre hela tiden. Dokumentären ”2000 meter till Andriivika” visar en bild av stridsfältets sanna helvete inte minst för sjukvårdsfunktionen, bland annat hur man skall få tillbaka skadade från en så online/minutövervakad stridsmiljö. Det innebär att logistiska förstärkningar och ersättning måste ske med många små enheter samt att gruppering av sjukvårdsenheter skall ske skyddade och utsprida.
Kvalificerad sjukvård kommer att krävas långt fram. Framskjutna kirurgteam av den typ vi hade i Afghanistan och Kongo kommer att krävas för att säkerställa ett nära och adekvat omhändertagande av skadade soldater. Sjukvårdsförstärkningskompanier med god operationskapacitet, terrängrörliga förbandsplatser med dito sjuktransport kapacitet erfordras, samt att en utbyggd kapacitet för psykiskt omhändertagande måste utvecklas.
Det behövs en robust och kraftigt utbyggd sjuktransportledningsorganisation. Redan under 1970-talet gjordes försök vid Norrlands trängregemente (T 3) när det gäller ledning av sjuktransporter inom brigad. Syftet var att på ett bättre och ett mer rationellt sätt utnyttja disponibla sjuktransportresurser och främst då de sjuktransportterrängbilar som fanns i organisationen. D v s utnyttja disponibla sjuktransportresurser på ett mer optimalt sätt. Sjuktransportbandvagnar – Sjuktransportterrängbilar – Sjuktransportbilar – Bussar/standardbilar.
Mycket handlade om att ledningsresurser skall finnas närmare de stridande förbanden. Målet var att få bättre kontroll på disponibla vägar, minska avstånd, snabbt kunna omlokalisera resurser där de för tillfället behövs liksom att korta tiden till kvalificerad vård för skadade soldater.
Det ”fragmenterade stridsfältet!” gör att förutsättningarna snabbt kan förändras. Med en framgrupperad underhålls-/sjukvårdsledning med anpassade resurser kan understödet säkerställas på ett rimligt sätt. Konceptet prövades bl a under Västgräns 85 och brigadövning 86 med Lapplandsbrigaden NB 50 samt under Nordanvind. Det här är erfarenhetsrelaterade principer som var giltiga då, är lika giltiga idag som för en överblickbar framtid.
Det finns också anledning att lägga ett norrlandsperspektiv vad gäller sjukvårdstjänsten utifrån de uppdrag Sverige har inom NATO- organisationen i norr. Arktiska förhållanden kräver vinterutbildade soldater och befäl.
En viktig erfarenhet från övning Nordanvind var att verksamhet under arktiska förhållanden kräver förband utbildade i vintermiljö för att få bästa möjliga verkan. Min erfarenhet är att det är en förutsättning för att kunna klara av att understödja operationer under vinterförhållanden med temperaturer som kan nå ner mot minus trettio grader, med en meter snö och med ett begränsat vägnät. Bristande vintervana hos soldater som inte är utbildade i arktisk miljö kan få alvarliga konsekvenser för den framtida sjukvårdsorganisationen som nu byggs upp. Omhändertagande av skadade är något helt annat vid minusgrader och snö än under barmarksförhållanden med plusgrader.
Jag har tidigare i min diskussion framhållit att trängregementet skall vara ansvarig för utbildning av sjukvårdsförbanden på den taktiska nivån. Trängregementet i Skövde kommer inte att klar att utbilda alla de sjukvårdsförband som skall verka i norr under arktiska förhållanden. Förutsättningar finns inte i Skövde. Därför behövs ett trängregemente i norr!
Förband som förväntas fungera i subarktisk miljö behöver grundutbildas i denna utmanande miljö. Konsekvensen av synsättet att militär förmåga byggs underifrån, d v s utgår från soldaten är att:
• Kunna överleva i vintermiljö. Han/ hon måste utbildas till att bli en vintersoldat med sjukvårdskompetens.
• Kunna hantera sitt fordon och sin utrustning under vinterförhållanden.
• Likaledes under vinterförhållanden kunna verka som sjukvårdare i snö och kyla.
• Kunna skydda sig och sin verksamhet under vinterförhållanden vilket innebär en välutbildad soldat i strid.
För att innehålla de fyra punkterna ovan krävs logistikofficerare med kunskap inom sjukvårdsområdet, taktiska-, specialist- och reservofficerare som behärskar den subarktiska vintermiljön och följaktligen kontinuerligt verkar i denna.
Är det så illa som Karl Chevalley, Peter Galos och Henrik Lund, samtliga reservofficerare tillika överläkare inom anestesi och intensivvård skriver på kkrva blogg 3 december 2025?
”Försvarsmakten saknar i dag, och i sina planer för framtiden, en fungerande sjukvårdsförmåga. Ansvaret för krigsskadade soldater har helt förts över till den civila sjukvården utan föregående beredning eller lagändring. Detta trots att den civila sjukvården saknar förutsättningar och förmåga att bedriva krigssjukvård. Reservkapacitet, beredskapslager, beredskaps- och krigssjukhus saknas. Till skillnad från det tidigare totalförsvaret saknas i allt väsentligt finansiering, planering, samordning och krigsorganisation. Diskrepansen mellan de dimensionerande skadeutfall Försvarsberedningen fastslagit och den faktiska sjukvårdsförmågan är hundrafaldig. Med nuvarande krigsorganisation kan endast en bråkdel av förväntat skadeutfall omhändertas”.
Frågan är HUR skall man få en helhetslösning på detta. VEM skall säkerställa att såväl Försvarsmakten som det civila samhället erkänner nuvarande verklighet och tar beslut om att påbörja en uppbyggnad som kan säkerställa vården av skadade och sjuka. Detta är en nyckelfråga !
Vem tar nu ledartröjan och får något gjort så här i elfte timmen! Armén?