De som för resonemang om ryssarnas nuvarande och kommande förmåga att försörja sina militära förband med krigsmateriel brukar utgå från endera av två ansatser. Den första går ut på att använda siffror om utgångsläge, förluster och nytillförsel avseende i första hand stridsvagnar, artilleripjäser, artilleriammunition och robotar för att utifrån dem beräkna framtida tillgänglighet. Den andra ansatsen handlar om att använda data om all slags rysk produktion och import, också avseende råvaror och delkomponenter, för att bedöma vad som faktiskt blir framställt idag och vilka möjligheter ryssarna kan komma att ha i den närmaste framtiden. Den första ansatsen tenderar att leda till bedömningar om minskande materieltillgång medan den andra tenderar att leda till motsatsen med tillägget att det då handlar om framförallt robotar, obemannade luftfarkoster (UAV) och telekrigsmateriel istället för stridsvagnar och artilleripjäser.
Det finns en ukrainsk beräkning som fungerar som exempel på den första ansatsen. Den är gjord av Volodomyr Dacenko som är skribent för Forbes i Ukraina och som har deltagit i en arbetsgrupp för att reformera den ukrainska försvarsindustrin. Enligt honom kommer ryssarnas stridsvagnar att räcka fram till cirka 2027–2029. De har ett stort förråd av äldre vagnar att hämta från. Kvaliteten kommer däremot att succesivt bli sämre. Redan idag skickar de renoverade T-62M till fronten. Också de finansiella resurserna tror han kommer att räcka lika länge. För artilleriet bedömer han att en kritisk tidpunkt kommer att nås redan 2025 då ryssarna kan behöva minska sina insatser till cirka 5 000 avfyrade granater per dag. När det gäller manskapet ser han inget slut. Ryssarna kommer att kunna fortsätta mobilisera så många soldater som de anser sig behöva.
Som exempel på den andra ansatsen finns en rapport från amerikanska Center for Strategic Studies (CSIS) som publicerades i april 2024 och har titeln Back in Stock? The State of Russia’s Defense Industry after Two Years of the War. Där anges liknande siffror för den ryska tillgången till stridsvagnar och artilleripjäser som hos Volodomyr Dacenko men de verkar förutsätta att ryssarna kan upprätthålla ett stort antal under en lång tid och därmed använda sin ökade produktion av artilleriammunition. De lyfter också fram robotar, UAV och telekrigsmateriel där ryssarna har lyckats öka produktionen rejält. Enligt principen att kvantitet har en kvalitet i sig väljer ryssarna att massproducera äldre och beprövad materiel som de klarar av att framställa på egen hand. De har också ett gott stöd i direkta vapenleveranser från Iran och Nordkorea samt insatsvaror och delkomponenter från Kina. I den mån de behöver västliga komponenter så sker en omfattande smuggling, bland annat via Turkiet. Hårdvaluta för att kunna betala för leveranserna genereras från försäljning av olja till bland annat Indien och Turkiet. Den ryska försvarsindustrin har svårt att rekrytera personal men använder fångar. Det finns planer på att börja rekrytera arbetskraft från Kenya, Kuba och Nordkorea.
Det heter att en stat slåss med den armé som den har, inte med den som dess företrädare skulle vilja ha. Det vi ser hända i Ryssland idag, och som antagligen kommer att fortsätta hända så länge kriget pågår, är en gradvis förvandling av den ryska armén. Den rör sig bort från att vara en pansararmé med ett stort antal stridsvagnar som understöds av ett rörligt artilleri till att istället bli en armé av lågt utbildade skyttesoldater understödda av operatörer som hanterar robotar, UAV och telekrigsmateriel. De kommer fortsatt att vara kapabla till att åsamka ukrainarna stora skador med sin terrorliknande krigföring. De är inte längre kapabla till att genomföra kvalificerade anfallsoperationer och deras kvarvarande möjlighet att vinna kriget förutsätter att det västliga stödet till Ukraina eroderar. Deras möjlighet att försvara tagen terräng hänger också på den hjälp som vi i väst ger till deras motståndare. Ukraina har två vägar till seger; att vi hjälper dem med att bygga upp kvalificerade anfallsförband eller att den ryska ledningen faller och ersätts av nya individer som väljer att avbryta kriget och lämna de ockuperade områdena, inklusive Krim.
Också ekonomiskt står Vladimir Putin inför utmaningar. Rysslands BNP har förvisso stigit med drygt 3 procent under 2023 och förväntas göra det också under 2024. De siffrorna ska inte läsas som något styrkebesked. BNP är ett aktivitetsmått, inte ett välståndsmått. Ökningen går helt att hänföra till ökade aktiviteter i vapenindustrin. För vanliga ryssar blir levnadsstandarden lägre, bland annat på grund av inflationen som officiellt är 6–7 procent per år men förmodligen högre. Det finns försvarsindustriföretag som har svårt att betala ut lönerna på grund av långa betalningstider från staten. Det höjda ränteläget har gjort det dyrt för företagen att finansiera sina skulder. Den krigsekonomi som har växt fram sedan 2022 kan bli svår att komma ur. En ekonomisk kollaps är tänkbar på sikt så länge kriget pågår men mindre rimlig. Efter krigsslutet är risken större.
Vi i väst behöver vara långsiktiga i vårt stöd till Ukraina och inte svikta. Ukrainas överraskande och imponerande offensiv in i Kursk kan ha haft en moralhöjning som delsyfte och i det ingår att visa oss i väst att vårt stöd verkligen gör skillnad. Eventuellt måste vi hålla ut i fem år till eller ännu längre men det kan också gå snabbare.
Kanske kan vi åter få se scener med vanliga människor som till slut får nog av sänkt levnadsstandard, höga förluster, korruption och lögner för att ge sig ut och protestera. Självklart kommer då de gamla KGB-agenterna, som genom sitt parti Jedinaja Rossija (Enade Ryssland) har tagit över landet, att vilja slå tillbaka hårt. Då kommer frågan om hur generalerna som leder Rysslands andra maktcentrum, de väpnade styrkorna, ska agera. Kommer de att stödja regimen (Kina 1989) eller kommer de att välja den andra sidan (Filippinerna 1986 och Rumänien 1989)? Att Putin nyligen utsåg en civil försvarsminister har tolkats som att det åtminstone är ett delmål att de väpnade styrkorna ska börja ställas under säkerhetstjänstens kontroll. Putin kan mycket väl se ett hot i generalerna.