Dmitrij Jazov, Sovjetunionens sista marskalk var en av de centrala kuppmakarna vid försöket att ta makten i Sovjetunionen i augusti 1991 Här firas han på sin 90-årsdag den 8.11.2014 av bl.a. president Putin och försvarsminister Sjoigu. Foto: kremlin.ru.

Efter kriget stannade kontrollkommissionens officerare en gång i Kalajoki för att hålla matpaus. Något gästgiveri fanns inte på orten och ryssarna hänvisades till prästgården där prostinnan Alice Kivioja serverade dem middag. Den högsta officeren tog plats vid bordet närmast värdinnan. Han satte sig och lade sin pistol på bordet. Kanske av ohejdad gammal vana men samtidigt en signal om att finländarna skulle veta sin plats.

”Det där är inte nödvändigt”, sade prostinnan till gästen på ryska. Denne förstod uppmaningen och satte pistolen tillbaka i fodralet.

När Kekkonen kallades till förhandlingar i Novosibirsk hösten 1961 kände även vi unga tonåringar som var födda efter kriget lägets allvar. Följande år kom Kubakrisen och hotet om kärnvapenkrig skrämde alla nästan från vettet, 1968 invaderades Tjeckoslovakien.

Under första hälften av 1980-talet var det dags igen. KGB-chefen Jurij Andropov, en dominerande politiker med hårda nypor i Sovjetunionen sedan mitten av 1970-talet blev president efter Brezjnevs frånfälle 1982 – den första från säkerhetstjänsten – och han fick i Ronald Reagan en motståndare som inte vek undan. Läget mellan Sovjetunionen och USA skärptes och krigsoron i Europa var påtaglig.

Efter att Michail Gorbatjov hade valts till president 1985 blev det emellertid nya tag. Gorbatjov och Reagan fann varandra och det ledde till en radikal positiv kursförändring, avspänning och stora nedrustningsavtal och djupt samarbete på säkerhetsområdet. Devisen ”ett Europa, helt och fritt” formulerades av Reagans efterträdare George H W Bush. Berlinmurens fall 1989 och Tysklands återförening blev symbolerna för kalla krigets slut och den ”eviga” fredens inträde. Hård säkerhetspolitik försvann nästan helt och hållet från den västliga agendan och de flesta Natoländerna och även andra skar ned sina försvarsmakter drastiskt, avvecklade territorialförsvaret och omformade de återstående styrkorna för krishanteringsoperationer. Förväntningarna var väldigt höga.

I Sovjet ansåg dock partitrogna konservativa beslutsfattare, säkerhetstjänsten och militären att Gorbatjov gått för långt. Hans politik var katastrofal och Sovjetunionens existens direkt hotad. Gorbatjov måste bort. Att han var alltmer trängd på hemmaplan var ingen hemlighet. Men ändå kom kuppförsöket i augusti 1991 som en ytterst skrämmande överraskning.

Den valhänt genomförda och illa planerade operationen urartade snabbt, kuppmännen tvingades kapitulera och Boris Jeltsin klev fram som landets, d v s Rysslands, nya ledare. Samtidigt krackelerade hela Sovjetunionen då rådsrepublikerna förklarade sig självständiga.

Några av kuppmännen drog snabbt sina slutsatser. De utgick ifrån att landsförräderi i Sovjetunionen innebar automatiskt dödsstraff. Marskalk Achromejev och politbyråmedlemmen, inrikesminister Boris Pugo begick självmord. Märkligt nog kom de elva återstående kuppmännen anmärkningsvärt lindrigt undan. Ryska duman beviljade dem amnesti i februari 1994.

KGB-chefen Vladimir Krjutjkov var en centralfigur och hjärnan bakom kuppen mot Gorbatjov. Han torde ha träffat Putin under dennes tid i DDR eftersom han ofta reste dit för att träffa sina agenter. Efter amnestin skrev han mycket om händelserna före Sovjetunionens upplösning, kritiserade skarpt Gorbatjovs reformer och att denne förlorade greppet om Warszawapaktsländerna och även Gorbatjovs roll vid Tysklands återförening.

I Catherine Beltons eminenta bok Putins krets finns ett intressant stycke om hur KGB-generalerna, bland dem Krjutjkov förberedde sin återkomst efter finanskraschen 1998. Krjutjkovs medarbetare Igor Prelin, Putins lärare på KGB:s spionskola, berättade på en privat middag där förutom Krjutjkov även en FBI-informatör var närvarande: ”Vi känner en person. Ni har aldrig hört talas om honom. Vi kommer inte att tala om vem det är, men han är en av oss och när han är president är vi tillbaka.”

Vid Putins installation som president i maj 2000 var Krjutjkov en av de inbjudna hedersgästerna i Kreml. Att Krjutjkov fungerade som en diskret mentor för Putin är klart. Han besökte Krjutjkov på sjukhuset då denne låg på dödsbädden hösten 2011.

Att man i väst allmänt beskrev den okände Putin som en f d KGB-officer då denne oväntat klev fram som Jeltsins efterträdare var ett tecken på att man inte begrep vad som höll på att ske i Ryssland. Putin själv hånade västliga media för deras okunnighet. Vid säkerhetstjänstens årliga högtidssammankomst i december 1999 sa Putin ironiskt till sina kollegor tjekisterna att ett sådant begrepp som en f d KGB-officer självfallet var omöjligt. Han tillade torrt att ”ni har nu en egen hemlig agent” i statsledningen. Stämningen var hög eftersom det stod klart att ”KGB” skulle återta sin roll som Rysslands rorsman. En dryg vecka senare tog Putin över efter Jeltsin.

Putins avhopp till den ”mörka sidan” likt en Anakin Skywalkers transformation till Darth Vader i Star Wars gick inte i en handvändning. Själv lärde han sig mycket om geopolitik i början av 1990-talet då Jeltsins nära rådgivare och amerikanska gurun Henry Kissinger träffades diskret bl a i Finland. Putin gjorde anteckningar febrilt och gav sina finländska värdar ett sakligt intryck. Han uppfattades som liberal och samarbetsvillig.

Putins första tal som t f president vid millenieskiftet har betecknats som positivt. Han lovade upprätthålla ”yttrandefriheten, tros- och samvetsfriheten, mediernas frihet, äganderätten, dessa fundamentala element i ett civiliserat samhälle”. Tonen gentemot väst var vänlig. Under flera år sysselsattes västliga observatörer av kampen mellan den liberala och den hårt auktoritära falangen in Kreml. Putin uppfattades som en moderator.

Redan tidigt anade dock de skarpsynta oråd. Vilka slags föredragningar och lägesbilder presenterades för presidenten? Den frågan ställde mig forskarkollegor vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI i Stockholm under en arbetsresa några år in på 2000-talet. Vårt samtal var högintressant och utmynnade i FOI-forskarnas slutsats att ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s inflytande hade ökat markant och att det på sikt kunde få mycket allvarliga konsekvenser. Nästan 20 års förvarning borde räcka till för beslutsfattarna, men analysen avvek så radikalt från grundströmningen att den lämnades därhän.

På försvarshögskolans strategiska institution gjorde tre höga pensionerade underrättelseofficerare och jag en grundlig Rysslandsrapport 2011 som uppdaterades på engelska 2013. Den fick stor publicitet och positiv respons även för sitt klarspråk, samtidigt också stark kritik från Rysslandsvänliga kretsar i vårt land. Att den ogillades av våra högsta beslutsfattare var bara alltför uppenbart. Inte ens Rysslands korta krig mot Georgien rubbade cirklarna under Tarja Halonens två perioder som president. Något hot förelåg inte och försvarets nedskärning kunde fortsätta även hos oss. Med ett decenniums perspektiv och med facit på hand verkar rapporten i dag rätt tam och föga alarmistisk.

Inom ryska försvarsledningen har Putins direkta okunnighet i konkreta militära frågor länge gett anledning till oro, påpekade den kända brittiska Rysslandsexperten Mark Galeotti i Sunday Times den 7 maj. Med en anspelning på Erik XIV kan man säga att Putin dessutom varit omgiven dåliga och halvt vansinniga rådgivare. Via dem fick den storryska fascistiska agendan slutligen genomslag då Putin inledde sin tredje presidentperiod 2012.

Professorn i historia Timothy Snyder (Yale University, USA) ser klara likheter mellan Putin, Hitler och Mussolini. Hans lista över rysk fascism, publicerad i tyska kvalitetstidningen FAZ den 5 juni var följande:

Enpartistyre, ledarkulten, mediakontroll. Imperiekulten med dess döda och dess historiska oskuld. Världen förklaras med konspirationsteorier. Ett statsbygge som utgår från Mussolinis Italien, bara mer radikalt. Utrotningskrig och folkmord. En kult av vilja och handling. Rysslands hybridkrigföring, denna kombination av propaganda och våld, kan ses som viljans triumf över verkligheten. Och slutligen idén om fienden. Fascismens utgångspunkt är begreppet fiende, och Rysslands fiende enligt Putins uppfattning är väst.

Putin har fört kuppmännens arv från 1991 vidare. Nu vet vi resultatet.

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.
Denna artikel är något utvidgad från den andra artikeln i en serie om tre som beställts av och publicerats i Vasabladet och Österbottens Tidning. Den ingick i tidningarna den 12 juni och är en del av tidningarnas opinionsserie Tankar i krigstider, som publiceras under sommaren 2022. Artiklarna återges med VBL:s och ÖT:s tillstånd.

Mer av samma skribent