av Ulf Henricsson

Framtiden går inte att förutse. Således kan vi inte bortse från en situation där vårt land behöver ökad militär förmåga. Vår försvarsmakt, måste kunna växa och det måste få kosta om begreppet skall ha en reell betydelse.

Det oförutsedda inträffar

Nuvarande säkerhetspolitiska situation var inte förutsedd. Vi skulle ju ha tio års förvarning! Då skulle politiken fatta beslut om förstärkningar av försvaret. Vilka åtgärder har då vidtagits? Enkelt beskrivet har FM fått två miljarder till per år. Detta räcker i bästa fall till att genomför 2009 års försvarsbeslut – som förutsatte oförändrad positiv omvärldsutveckling. Det är ingen verklig förstärkning, men minskar utförsbacken.

Komplicerad tillväxt

Beslutade åtgärder är genomförda i början av 2020-tal. Det visar hur ihåligt talet om att ”vi rustar när det behövs” är – effekten kommer alltför sent. Historien är fylld av exempel på att idén, att växa när det behövs, inte fungerar. Framförallt bidrar den inte till försvarets viktigaste uppgift – att vara fredsbevarande.

Att växa under kontrollerade former med befintlig struktur som grund är tidskrävande. Först skall materielen levereras, i rätt tid och antal.

Skall organisationen växa behövs det nyrekryterad personal och i dag måste den utbildas från grunden. Till detta krävs infrastruktur och utbildningspersonal. Den senare måste tas från befintliga förband som därmed tappar i styrka och beredskap.

Vid tillväxt är det inte bara viktig materiel som stridsfordon, artilleripjäser som skall hanteras utan också mängdvaror som uniformspersedlar, verktyg , skyddsutrustning,  sjukvårdsmateriel m m. Det finns alltså hur många möjligheter som helst att processen störs när någon parameter ändras.

Så länge pliktlagen gäller kan personalen kallas in men då är det numera personal som inte har militär grundutbildning utan vi måste börja med den. Att få fram en användbar bataljonschef tog under det kalla kriget cirka åtta år. Säg att vi tar lite genvägar och nöjer oss med lägre kvalitet och gör det på hälften – fyra år.

Vad avser materiel kan man i dagsläget köpa vissa saker från ”hyllan” men kvalificerad krigsmateriel tillverkas inte förrän man har en beställning. Om ett beslut att avsevärt öka försvarets styrka skulle fattas görs det i ett oroligt omvärldsläge då inte bara vi vill ha prylarna – det som finns på hyllan försvinner fort. Som regel till det land där tillverkning sker.

När det gäller mer kvalificerad materiel kan man kanske slå sig in på en löpande produktionslinje, om man har tur, men då gäller det enstaka materielslag. Realistiskt är att vi får ställa oss i kö och att leveranserna prioriteras utifrån tillverkarlandets behov. Att starta produktion och leveranser av färdigutvecklad och produktionsanpassad materiel kan ta från ett år till kanske fem år beroende på komplexitet och omvärldsläget.

Det tar tid

Om vi antar att en till två bataljoner kan vara krigsdugliga inom fyra år från beslut och att vi sedan kan öka med två bataljoner om året så skulle vi kunna dubblera den nuvarande armén på 7 år. Det låter mer än det är – mindre än 10% av det antal bataljoner vi hade i början på 1990-talet och knappast det som krävs för att försvara hela landet – som riksdagen säger sig vilja. För att det skall bli en fungerande organisation krävs också att vi parallellt utbildar och organiserar stödförband. (Ledning, artilleri, luftvärn logistik och sjukvård). Dessa tider kan naturligtvis minskas om det finns genomarbetade planer och viktig materiel i förråden.

För marin och sjöstridskrafter gäller i sort samma förhållanden. Dock är anskaffning av fartyg och flygplan mer tidskrävande även om vi har tillverkning inom landet eftersom byggprocessen är långsammare och en stor del av komponenterna importeras och är utsatta för samma konkurrens. Sannolikt kan dock vapentillgången, framförallt för flyget, utökas i högre takt om det ligger i något lands intresse (USA)

Det finns andra mer improviserade modeller att förstärka försvaret.  Allt från mer eller mindre utbildade folkuppbåd utrustade med de vapen man kan skramla ihop till den konventionella modellen. Försvarseffekten av detta tål att diskutera, framför allt om svensk folket är beredda att tillämpa en sådan metod som kommer att innebära stora umbäranden.

Detta är ju sorgesam läsning för de som tycker försvarsförmåga bara skall finnas när den verkligen behövs. Finns det då inget som kan få effekt på kortare tid. Jo, jag anser att en rejäl förstärkning av luftvärnet skulle ge en avsevärd krigsavhållande effekt. Och då talar jag om långräckviddiga system typ Patriot. Det skulle ge en angripare stora restriktioner i uppträdandet och vårt eget flyg avsevärt längre överlevnad.

För att ge tillräckligt snabb effekt måste vi anskaffa redan tillverkade system och de skall levereras med personal som sköter utbildningen. Kan vi då komma på leveranslistan för sådana system? Eftersom det sannolikt bara är USA som kan leverera hamnar vi efter NATO länderna – såvida inte USA/NATO finner ett egenintresse i att vi får systemen tidigt och det vet vi inte i tid. Fast kunde vi ha hemliga avtal med USA under det kalla kriget kan vi väl ha det nu också.

Slutsatser

Det tar längre tid än vi sannolikt kommer att ha på oss för att få effekt av tillväxt. Angriparen kan också välja att slå till innan tillväxten får avsedd effekt. Och det kommer att kosta! Gapet mellan vad vi har idag och vad vi som allianslösa skulle behöva går inte att överbrygga med måttliga anslagsökningar. Återtagningen efter 1925 års försvarsbeslut resulterade 1936 i en 30% ökning av anslagen och 1942 ökades anslagen med 300%! Åtgärderna var genomförda under första delen av 1950 talet.

Därför bör vi söka medlemskap i NATO vilket avsevärt ökar vår möjlighet att växa och att verkligen få effekt av att ”vara tillsammans med andra”.

Eftersom försvarets viktigaste uppgift är att vara fredsbevarande torde det vara mer fredsbevarande att vara tillsammans med över 400 miljoner andra européer än att 9 miljoner svenskar står ensamma.

En annan effekt är att det kan stärka vår försvarsindustri genom att det blir lättare att sälja till NATO-medlemmar. Det visas väl av den begränsade framgången med JAS och ubåtar de senaste åren. En stark försvarsindustri bidrar till bättre förmåga att växa.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare