Detta skrivs söndag kväll (2 mars), efter dagens euro-kanadensiska toppmöte i London och kvällens TV-begivenheter, först en expertpanels svar på frågor från en oroad svensk allmänhet och därefter ett Agenda med ledande företrädare för riksdagspartierna. Det är inte lätt för någon att navigera, politiskt respektive analytiskt, i den säkerhetspolitiska turbulens som nu tillförts det fleråriga talet om ”en spänd säkerhetssituation, allvarligast sedan det andra världskriget (som det brukar hävdas). Nu, om inte förr, är det säkerhetspolitisk kris på riktigt.
I den följande några preliminära reflektioner om det extremt ovissa och osäkra läget, både i fråga om Ukrainas öde men också för europeisk säkerhet i stort – närmast en banalitet att upprepa.
De väsentliga ingångsvärdena – turbulensens grundläggande betingelser – handlar dels om Trump-administrationens uppenbara avsikt att i bjärt kontrast mot tidigare politik söka en direktuppgörelse med Putins Ryssland ”för att så snabbt som möjligt få slut på det blodiga kriget”, och dels om de europeiska (och kanadensiska) Natoländernas frenetiska försök att genom allehanda initiativ försöka förekomma och motverka att en rysk-amerikansk överenskommelse om Ukraina, om och när en sådan kommer till stånd, blir direkt till skada för både Ukrainas överlevnadsmöjligheter som suverän stat och europeisk säkerhet i stort.
Och de olika initiativen, fortsatt med den fundamentala osäkerheten om en väntad US-rysk överenskommelses när, var och (framför allt) hur, har alltså tvingats handla både om fortsatt strävan (trots katastrofen i Ovala rummet häromdagen) att övertala team Trump om vikten av säkerhet och säkerhetsgarantier för det kämpande Ukraina, och därvid uppvisa båda vilja och förmåga att bl a militärt bidra till övervakningen av en eventuell överenskommelse, och om tillskapandet av en beredskap att på egen hand – skulle det amerikanska stödet för Ukraina och Europa svikta eller upphöra – fullfölja linjen att helhjärtat stödja Ukraina och ta ett väsentligt mycket större ansvar för Europas säkerhet och försvar.
Dessa korta rader är ett försök att summera en stor och komplicerad europeisk utmaning, naturligtvis är det så. Men också ett sätt att peka på ett gigantiskt dilemma med en mängd ingående balansakter – i ett f ö tämligen instabilt och därmed svårsamlat Europa. För Ukrainas, och därmed Europas, skull måste europeiska ledare, och först och främst Zelenskyj personligen, fortsatt försöka nå fram till team Trump med budskapet att om (eftersom) båda sidor om Atlanten vill skapa en varaktig fred så måste en överenskommelse, även om ett eldupphör, förses med tydliga och trovärdiga säkerhetsgarantier, och för sådana krävs, ytterst, också amerikanska ”garantier för de europeiska garantierna” (”Backstop garantier” som Keir Starmer brukar uttrycka det). Detta samtidigt som man signalerar vilja och förmåga att – om än på lite sikt – kunna hantera ett väsentligt och djupt problematiskt mått av amerikanskt tillbakadragande, i värsta fall baserat på en direktöverenskommelse med Putins Ryssland. Balansgången och den politiskt påtvingade tvetydigheten är ingen enkel sak, och ingen given framgångsfaktor.
Tillkommer så, som resultat av toppmötet i London, beslutet av de likasinnade under fransk-brittisk ledning, att det nu är av största krishanteringsvikt att ”Europa”, i formatet ”coalition of the willing” (ett bekymmer för Nato:s Rutte?), också ta det säkerhetspolitiska initiativet, genom ett eget förslag till ”fredsöverenskommelse”, att förelägga USA och att förekomma eventuella bindande deals mellan Vita Huset och Kreml. Detta som ett sätt att komma förbi problemet med att i blindo tvingas skissa på eventuella europeiska styrkeinsatser som del av säkerhetsgarantier för Ukraina i ett eventuellt amerikansk-ryskt upplägg utan insyn och medverkan av vare sig Ukraina eller Europa (Kanada). Detta initiativ – med ännu okänt innehåll – kompliceras sedan i sin tur av det som det fiaskodrabbade mötet i Ovala rummet skulle ha handlat om, nämligen budgivningen om ett avtal om amerikansk tillgång till ukrainska mineraltillgångar, med oklar status i förhållande till ”fredsöverenskommelsen” och till den avgörande frågan om säkerhetsgarantier, europeiska respektive amerikanska.
Och under tiden genljuder i västliga media larmsignaler om vad det är som egentligen håller på att ske i det hävdvunna transatlantiska samarbetet och vad som håller på att hända med Nato i detta radikalt nya säkerhetspolitiska läge, frågor av relevans inte minst för Natos nya medlemmar Sverige och Finland. Larmsignalerna handlar ju därvid inte minst om de långsiktiga effekterna på europeisk och global säkerhet av Trump-administrationens hårdhänta omvandling av USA och dess politiska system.
Problemets kärna just nu är att det förefaller som om Trump och hans närmaste feodalherrar, med fortsatt stöd av GOP[1] i kongressen, redan har bestämt sig vad gäller hanteringen av Rysslands krig mot grannen Ukraina; detta indikeras av en serie mått och steg, i FN, i försvarsdepartementet, m m, som manifesterar en Trump-amerikansk strävan att undanröja etablerade konfliktämnen i det bilaterala umgänget. Och i så fall får vi räkna med att parterna, Ryssland och USA, i ett kommande, kanske närtida, bilateralt toppmöte (konkurrens mellan potentiella värdar finns mellan bl a Turkiet, Saudiarabien och Qatar) kommer att låsa sig för en deal baserad på kriterierna som bekantgjorts tidigare: inget Natomedlemskap for Ukraina, total oklarhet om eventuella andra säkerhetsgarantier, ingen amerikansk, troligen inte heller något europeisk truppnärvaro i Ukraina, Ryssland behåller de områden man ockuperar, m m.
I detta scenario – apropå dilemma ovan – skulle utlovad europeisk truppnärvaro riskera att antingen i praktiken fungera som legitimering av demarkationslinjer som etablerats av en angripare, och/eller löpa daglig risk att ”avtalet” spricker och det ”fredsbevarande” grunduppdraget med närmast automatik övergår till att handla om öppen strid mellan utsändande europeiska stater och Ryssland.
Men oavsett vad Trump och Putin må ha enats om, i princip eller mer i detalj, så kvarstår problemet – inklusive problemet med att genom aktuellt europeiskt initiativ söka förekomma Trump-amerikanska låsningar enligt ovanstående, skadliga inriktning – att all planering lider av att vi inte vet vilket fredsavtal (motsv) vi talar om och har att försöka ta höjd för. Ett eventuellt avtals preambulära och operativa konstruktion blir ju helt avgörande för både frågan om säkerhetsgarantier och frågan om eventuell europeisk truppnärvaro som komponent i eventuella säkerhetsgarantier.
Så frågan, rubrikens fråga om hur illa skadad den transatlantiska länken redan hunnit bli, ska sedan mätas i måttet av den framväxande enigheten bland ”de likasinnade” i Europa (och Kanada?) om nödvändigheten, oavsett scenario, av en snabb och massiv satsning på den egna, USA-oberoende, försvarsförmågan, i sig en dramatisk utveckling månaderna framöver, inför Nato-toppmötet i juni, för svensk del ett sannolikt stort steg jämfört med de satsningar som nyss redovisades i vinterns försvarsbeslut. Mark Rutte har alls ingen lätt uppgift framför sig.