Idag [Edit] eller i morgon – rapporten kan skjutas fram [Slut Edit] kommer Internationella Atomenergiorganet, IAEA, med sin nya rapport om det iranska atomprogrammet. Rapporten förväntas, enligt publicerade läckor, visa att Iran med hjälp från omvärlden lyckats bemästra själva detonationsförloppet av ett kärnvapen. Det skulle innebära att landet har kärnvapen inom räckhåll. Robotteknologi finns liksom en hel del uranium samlat. Tiden från beslut till att Iran har ett färdigt vapen kan därmed vara mindre än ett år, i värsta fall några månader.
De olika psykologiska operationerna kring Iran och Israel/Väst fortsätter. Sedan förra artikeln har Israels president, Simon Peres, sagt att den militära lösningen ligger närmare än den diplomatiska. Olika amerikanska företrädare har signalerat dels att USA inte är helt övertygat om att Israel kommer förvarna landet inför en eventuell attack på Iran, och dels att det största hotet för närvarande mot amerikansk säkerhet är….Iran. De ryska och franska utrikesministrarna, Lavrov och Juppe, har varnat för de oförutsägbara konsekvenserna av en israelisk attack. Iranierna själva är stridslystna och hävdar bland annat att USA och Israel är som inträngda katter i ett hörn. President Ahmadinejad varnar för iranska motåtgärder.
Alla dessa utspel är svåra att värdera. Är de uttryck för farhågor eller rena hot? Finns det någon substans bakom eventuella hot? Vill sändaren påverka andra aktörer att agera i sitt ställe? Försöker någon försvåra den egna sidans aggressiva åtgärder för att vederbörande inte tror på de egna planerna?
Dessa frågor måste också värderas mot de inblandades intressen. Hur vill president Obama uppfattas inför presidentvalet 2012? Hur drabbar eventuella sanktioner mot Irans centralbank den kinesiska oljeimporten? Vill Saudiarabien ha amerikanskt stöd för avväpning av den iranska kärnvapenframställningen? Kan några av aktörerna vilja pressa Iran så hårt med sanktioner att regimen imploderar och mer gästvänliga krafter kommer till makten?
För Sveriges del är frågan om de iranska kärnvapnen och omvärlden sätt att hantera denna kris viktig av minst tre skäl. För det första är det ett uttalat svenskt intresse att kärnvapenspridningen inte fortsätter, helst ska det ske en kärnvapennedrustning. Ett Iran med kärnvapen kan komma att innebära att Saudiarabien, Turkiet och Egypten går samma väg. Andra möjliga länder är så småningom Irak, Förenade Arabemiraten och varför inte Libyen? Därför ligger det i vårt intresse att Iran istället väljer en fredlig väg med sitt kärnenergiprogram. Frågan är bara hur de ska övertygas om detta.
Ett Iran med kärnvapen får utökad handlingsfrihet att gå på offensiven genom ombud. Diverse organisationer kan agera med en helt annan säkerhet och stöd från det iranska revolutionsgardet under skyddet av dessa vapen, vilket ökar sannolikheten för våldsamheter över tid i regionen. En attack som fördröjer det iranska programmet med några år kan utlösa olika reaktioner. Dels kan ovanstående fortfarande inträffa, dels kan den iranska beslutsamheten att verkligen fullfölja ett program bli monumental. Alla dessa möjliga negativa utfall kan resultera i kraftigt höjda oljepriser, vilket inverkar menligt på den globala ekonomin. Det i sin tur är mindre fördelaktigt för vår handelsnation.
Det tredje skälet är de potentiella robotbanor som går från Iran över vår del av Europa mot USA, och vice versa. För närvarande bedöms den iranska roboten Shabab-3 ha en räckvidd kring 200 mil. Denna räckvidd kan vara mångfaldigad om ett decennium, vilket förklarar varför USA är intresserade av att patrullera Östersjön med en Aegiskryssare . Ett Iran med kärnvapen kan förändra vår bild av NATO:s gemensamma robotförsvar och/eller påverka vår egen utformning av det egna luftförsvaret. En Aegiskryssare i Östersjön kan också bli en källa till friktioner mellan USA och Ryssland, eftersom ett system av dessa fartyg kan degradera den ryska förstaslagsförmågan betydligt samtidigt som Iran hålls under uppsikt.
Nya utspel är att följa efter dagens rapport. Utrymmet för misstag minskar. Risken ökar att något utspel tas för intäkt för nya utspel eller handlingar baserat på rädsla, ödestro eller annat i en ständigt stigande ström av aggression. Motsatsen till det gamla persiska ordspråket:
Med växande förstånd minskar pratlusten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
”Denna räckvidd kan vara mångfaldigad om ett decennium, vilket förklarar varför USA är intresserade av att patrullera Östersjön med en Aegiskryssare.
En Aegiskryssare i Östersjön kan också bli en källa till friktioner mellan USA och Ryssland, eftersom ett system av dessa fartyg kan degradera den ryska förstaslagsförmågan betydligt samtidigt som Iran hålls under uppsikt.”
Men detta är väl bra för oss? Ett närvarande USA i Östersjön är bätte än ett frånvarande USA i Östersjöregionen. USA under Obama har ju blivit mera ovilligt till att öda pengar för att rädda européer. Jag skulle gärna hjälpa dem hjälpa oss, men jag är inte Finansminister eller statsminister.
Roger Klang
”Sedan förra artikeln har Israels president, Simon Peres, sagt att den militära lösningen ligger närmare än den diplomatiska.”
Det är svårt att se hur den militära lösningen skulle lösa särskilt mycket, utom kanske en del inrikespolitiska problem.
Vad jag minns så var Isrels försök att slå ut Hezbollahs vapenlager och liknande under det senaste bombkriget mot Libanon inte någon större framgång.
Det känns rimligt att anta att Israel har sämre och osäkrare underättelseuppgifter om Iran än vad man hade om södra Libanon. Till det kommer det faktum att Iran ligger mycket längre bort än Libanon, och faktiskt har ett luftförsvar.
Man skulle alltså försöka ge sig på osäkrare och bättre försvarade mål än i Libanon, med en mindre antal flygplan och betydligt längre tid mellan uppdragen.
Det låter inte som ett framgångsrecept.
@Roger. Jag håller med dig. Ett närvarande USA är bättre än ett frånvarande USA. Men de flesta åtgärder här i livet är oftast behäftade med en och annan svaghet/risk/nackdel.
@Per A. Rimlig invändning, tycker jag. Mot det talar försöken i regionen att skapa överraskning som -67, -73 och Osirak -81. Alternativa metoder kan inte uteslutas heller.
”Mot det talar försöken i regionen att skapa överraskning som -67, -73 och Osirak -81.”
Skall man skapa överraskning så känns det orimlig att tala om för alla och envar att man snart, snart måste anfalla.
Jag tror att de israeliska utsplen dels är avsedda för inrikespolitisk konsumtion, och dels är ett försök att pressa resten av västvärlden till någon form av handling.
Pronblemet med ett sådant resonemang är att väst har brännt sin moraliska tyngd i Irak, har använt upp stora delar av sin militära förmåga i Irak och Afghanistan, samtidigt som de återkommande finanskriserna har ätit upp mycket av de ekonomiska musklerna. Om Iran verkligen har ett seriöst menat kärnvapenprogram, så är det mnog bara att gilla läget.
Den underhållande ironin i det hela är att västs taskiga läge främst beror på beslut fattade av de politiker som nu kommer att skrika högst om allahanda åtgärder mot Iran. Detta är dock föga tröst…