av Hans Lindblad
En stor och fortgående skandal i svenskt försvar är Helikopter 14. Det fanns flera skeden där kontraktet borde ha brutits, redan innan det stod klart att leveranserna skulle försenas ungefär ett årtionde. Varje kontrakt måste rimligen innehålla klausuler som gör det möjligt att stoppa projekt som går överstyr
När maskinerna nu börjar tas i bruk visar det sig att driftkostnaderna ligger kring en miljon per femte flygtimme. Inget civilt företag skulle ha råd att anskaffa enheter med så usel ekonomi. Hur kunde en stor organisation som Försvarets materielverk (FMV) undgå att upptäcka detta i tid, och när slog Helikopterflottiljen larm?
Tidigt bestämdes att Vertolhelikoptrarna utrustade för ubåtsjakt skulle tas ur tjänst vid den tidpunkt då Helikopter 14 skulle tas i tjänst. När de nya helikoptrarna inte kom hade det tekniskt gått att använda Vertolerna ytterligare flera år, men planeringen var så rigid att ingen hänsyn kunde tas till verkligheten. Följden blev ett årtionde utan helikoptrar för ubåtsjakt och därmed förlorad kunskap och kompetens. Landsting brukar visa exempel på inkompetent planering, men inte ens där skulle nog någon ta ur bruk äldre ambulanser vid försenad leverans av nya.
I syfte att få en så billig anskaffning som möjligt beslöt Sverige, Norge, Danmark och Finland om en gemensam upphandling. En så stor order borde göra att flera leverantörer ansträngde sig för att lämna så bra bud som möjligt. Men snart hoppade Danmark av. 2001 beslöt de tre kvarvarande länderna att beställa 52 exemplar, varav 18 till Sverige, av den nya europeiska typen NH 90.
Tanken var alltså att samordna så mycket som möjlig. I det läget inträffar det absolut osannolika att Sverige förklarar sig önska en egen version genom att begära att taket i kabinen skulle höjas 24,5 cm. Riksdagens försvarsutskott måste rimligen få en redovisning av hur det kravet kom upp och på vilken nivå beslutet fattades.
Att höja taket gav annan vikt, annan tyngdpunkt och annan aerodynamik, vilket krävde omfattande omkonstruktion och utprovning. För industrin var det naturligtvis en önskedröm att på löpande räkning kunna sysselsätta ganska många ingenjörer. I den situationen får en beställare aldrig sätta sig.
Ingen hade förmodligen en aning om hur många miljarder i kostnader och ytterligare år av förseningar höjningen av taket skulle innebära. FMV var insyltat och ville inte att saken granskades, Försvarsmakten likaså och departementet. Såvitt jag förstår vad det i utskottet som ledamöter, främst Allan Widman, började begära besked men hela tiden möttes av undvikande svar.
De långa förseningarna borde ha lett till svensk avbeställning, men just kravet på omkonstruktion innebar naturligtvis att Sverige självt orsakat åtminstone delar av förseningarna.
När väntan på HKP 4 blev hopplöst lång köptes med mycket kort varsel ett antal Black Hawk, en sedan länge fungerande typ. Pikant nog med låg takhöjd.
Som skäl för att Sverige behövde högre takhöjd än alla andra anfördes att man skulle kunna operera patienter ombord. Men det är sällan man opererar i helikoptrar och har läkare ombord för detta. Ska man ändå göra det vore väl den enklaste och billigaste åtgärden att ta ut så kortväxta kirurger som möjligt för helikoptertjänst. Ryssarna har sparat in på utrymme i vissa stridsvagnar genom att välja kortväxta besättningar.
För skattebetalarna är hela hanteringen en stor skandal. Det finns en principiell aspekt. Försvaret var i århundraden statens i särklass största utgiftsområde. Det borde rimligen ha lett till att där var staten extra skicklig på planering och förvaltning.
Staten söker hålla ett vakande öga över landsting och kommuner, Haninge kommun sattes för några år sedan närmast under ekonomisk tvångsförvaltning på grund av svår misskötsel. Staten kan dock knappast vara föredöme om den själv misshushållar. För ett antal år sedan beslöts att gå ned till ett artilleriregemente, det i Kristinehamn. Men bara få år senare ändrade sig staten och beslöt att regementet skulle flyttas till Boden. Om ett landsting beslutat om koncentration till ett sjukhus men strax därefter beslutat flytta det till annan ort hade regeringen förmodligen övervägt tvångsförvaltning av det landstinget.
Min erfarenhet av många år som försvarspolitiker var att finansdepartementet inte alls reagerade på slöseri och suboptimeringar inom försvaret. Finansen var bara intresserad av att försvaret fick så låg ekonomisk ram som möjligt. Om man kunde spara pengar på att effektivisera delar av försvaret skulle pengarna i stället gå till annat inom samma totalram, vilket för finansdepartementet var egalt. Jag tyckte att finansdepartementet generellt borde vara intresserat av att varje miljard användes väl, om inte annat för att visa staten som förebild avseende effektiv hushållning.
Finansdepartementet föreslog gärna för försvaret nya indextal, redovisningsregler och förändringar i priskompensationssystem. Förändringarna sades vara kostnadsneutrala, men syftet var hela tiden att lura försvarsdepartements ekonomer som var sämre på att genomskåda de reella effekterna.
Finansministerns önskan att reducera försvaret nådde en höjdpunkt när Anders Borg ihop mot den försvarsnegative Fredrik Reinfeldt bakom ryggen på försvarsministern och de andra partierna i regeringen drev igenom stopp för en rad seriematerielprojekt inom försvaret. En aktion helt i blindo utan kontakt med försvarsdepartement och fackmyndigheter. Några av projekten visade sig så angelägna att de senare återupptogs, men då till högre kostnad. Så Borg-Reinfeldts besparing blev i stället en fördyring.
Det är viktigt att dra lärdom av varnande exempel, typ Nya Karolinska och Helikopter 14. Just av respekt för skattebetalarnas pengar. I de enskilda fallen måste man reda ut vad som gick snett för att visa på dåliga rutiner och undvika upprepningar.
Författaren är f d riksdagsman och redaktör samt ledamot av KKrVA.
