av Ulf Henricsson

Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd.

Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel.

Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att hantera döden, sin egen eller andras, som ju är en ofrånkomlig del av den militära professionen.

Till det första. Jag fick för några år sedan frågan avseende försvarsmaktens personals deltagande i försvarsdebatten av f d ÖB Bengt Gustafsson: ”Du Ulf – var det så här lågt till tak när vi höll på”? Mitt svar var – nej. Äldre kollegor vittnar om att de uppmuntrades av sina chefer att ha synpunkter även om dessa stred mot den officiella ståndpunkten. I samband med försvarsminister Tolgfors avgång ringde en av våra TV-kanaler och undrade vad man tyckte inom Försvarsmakten. ”Då tycker jag du skall ringa någon som arbetar i försvaret – jag är pensionär sedan tio år” svarade jag. ”Jovisst – men det är ingen där som törs säga något” var det nedslående svaret. Det var inte första gången jag fått den kommentaren avseende angelägna försvarsfrågor och när jag påpekar den uppfattningen för generaler och informationsfolk slår de ifrån sig och säger att vi ställer alltid upp och här är högt i tak.

Talar jag med yngre officerare tycker de inte alls det är högt i tak. Oavsett vad som är sant borde detta göra försvarsledningen bekymrad. Jo – jag vet att vi har major Carl Bergqvist och örlogskapten Niklas Wiklund som skriver, men märk att de under många år skrev under pseudonymer (Wiseman och Skipper) och kom ut på arenan med egna namn när de var etablerade och svåra att få tyst på, utan alltför mycket uppmärksamhet.

Vilka skall debattera försvarsfrågor om inte yrkesfolket får eller törs? Vi  pensionärer och civilister? Ok – men skyll er själva och demokratiministern borde vara bekymrad eftersom tystnaden sprider sig mer och mer i offentlig förvaltning. Men märk väl, hemligheter diskuterar man inte offentligt.

Och så till döden. Uppgiften att David under en övning inte fick visa bilder på ”döden” skulle jag tagit som ett dåligt skämt om jag inte upplevt samma sak själv. I början av 2000-talet skickade vi från FHS in ett uppdragsförslag för forskning till Försvarsmakten med rubriken ” Militär organisation och döden”. Ett ganska angeläget ärende eftersom svenska soldater understundom dör i tjänsten både i utlandsmissioner och hemmavid. Svaret fick mig att häpna! –” behov saknas” Är detta några få tillfälligheter utan betydelse? Nej, under min tid som fördelningschef mötte jag officerare som tänkte säga upp sig i händelse av krig för att undvika konfrontationen med döden – då har man missat något under rekrytering och utbildning!  Det var länge sedan – javisst men för någon månad sedan under ett fördrag för en officerskurs fanns det några kadetter som inte kunde tänka sig att döda.

Många soldater som varit i utlandstjänst uppger att ”döden” lämnades utanför utbildningen inför missionen. Själv fick jag kritik för att låta alla soldater på första Bosnienbataljonen fylla i Fonus ”Vita arkivet” där du planerar din begravning. Mitt syfte var att få alla att tänka efter före.

Kanske var det civila personer närvarande vid det tillfälle David relaterar till? – så mycket bättre – civilsamhället är lika dåligt på att hantera döden som försvaret. Trots att vi alla den vägen skall vandra.  Att hantera dessa frågor seriöst före en utlandsmission skulle minska antalet PTSD fall att behandla efteråt.

En organisation med det yttersta syftet att utöva statskontrollerat våld genom väpnad strid måste förberedas för detta och i detta ingår att vara beredd att hantera död och elände. Och det gör man inte genom att låtsas som om problemet inte finns.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.
Bild: Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.