Johan Wiktorin, avdelning I
Igår redovisade jag min uppskattning om ett glapp på mellan 6-8 Mdr SEK/år mellan de ambitioner statsmakterna har och de resurser som de har avdelat för dessa. För att det göra det möjligt för läsarna att själva bedöma sakriktigheten i detta, så kommer här dessa mer nedbrutna:
Post…………………………………… Brist i Mdr SEK/år………………… Fotnot
Personalkostnader………………………………1-1,5……………………………..A
Grundorganisation……………………………….1………………………………….B
Stödstruktur……………………………………….0,5-1…………………………….C
Generell beredskapshöjning………………….1………………………………….D
Materielkostnader………………………………..1………………………………….E
Nya materielkostnader…………………………1-2……………………………….F
Insatser……………………………………………..0,5-1……………………………..G
Totalt…………………………………………………6-8
Fotnoter:
A: Enligt FOI bedömningar.
B: Skattning av uteblivna rationaliseringar i Grundorganisationen genom nedläggningar av bland annat en flygflottilj och ett arméregemente.
C: Utebliven rationalisering i förhållande till ambitionen om 2 Mdr SEK/år. Olika utredningar pågått i tre år utan resultat. Stark kritik mot senaste förslaget.
D: Skattning av kostnader att höja beredskap från år till vecka för samtliga förband. Främst ammunitionskostnader, övningskostnader samt mer spridning av resurser. Antagligen i underkant.
E: Enligt FOI bedömningar är detta konsekvensen av inflationen för försvarsmateriel.
F: Skattning av kostnader för ny materiel som hittills legat utanför materielplan i all eller viss omfattning. Främst är det den långsiktiga utvecklingen av ryskt stridsflyg och kortdistansmissiler som driver fram dessa.
G: Skattning av vad en fördubbling av antalet soldater (för att uppnå ambitionen) jmf med dagens insatta styrkor skulle kosta. Försiktig bedömning
Läsarna kanske kan hjälpa mig att göra dessa uppskattningar mer precisa?
För Flygvapnets del så är det här i mycket kraftig underkant. Att FL01 (F17) kom iväg snabbt berodde på att man redan stod i beredskap för EAW inom ramen för NBG11. FL02 (F21) hade stått i beredskap under 2010, men behövde fräschas upp på bl.a. lufttankning innan de åkte iväg.
Att hålla piloter i kontinuerlig beredskap innebär minst 160 flygtimmar per år samt att de skall lufttanka minst var 90:e dag. De bör få träna med skarpa vapen ett par gånger per år. Dessutom bör de deltaga i ett antal internationella övningar per år. Normalt så ligger piloter i Sverige på ca 100-120 flygtimmar per år. Lufttankning genomförs under grundutbilning, men sedan så är det bara de som siter i beredskap som kommer at vara ”current”. Vi har dessutom ont om möjligheter till lufttankning, då vår Tp-84egentligen enbart är en demonstrator. Vi måste alltså hyra in utländska lufttankningsflygplan.
Flygvapnet kommer med andra ord aldrig att ha råd att hålla samtliga förband i denna typ av beredskap.
Dessutom behövs en viss typ av rotation i beredskapen för återhämtning (semester m.m.), utbildning av nya elever samt att ge möjlighet för bl.a. nivåhöjande utbildning.
Flygvapnet har idag 6 Gripen divisioner.
– 2 st på F7 sysslar med grundutbildning av nya elever samt mellan utbildningsomgångarna viss nationell incidentberedskap.
– F17 och F21 har två insatsdivisioner vardera. En division står i beredskap. En återhämtar sig och två sysslar med utbildning av nya elever.
Det måste dessutom finnas ekonomiska ramar för att ett insatsförband åker iväg. Annars är det bara ett luftslott. FL01 låg på ca 150-200 MSEK om jag inte minns helt fel från Regeringsne beslutsunderlag. FL02 borde ligga på liknande summor.
Behovet av att kunna skicka iväg vilken division som helst som vår käre Försvarsminister tror sig kunna göra är därför både onödigt och ekonomiskt ohållbart. Det nya anställningsavtalet var därför heller inte nödvändigt!
Mig veterligen är NATO:s LÄGSTA-krav på stridsflygdivisioner med uppgifter motsvarande de svenska förväntas fylla 180 h, med rekommendationen minst 240. I Sverige är vi ju dock så bra att vi löser motsvarande med 120 resp 160 h (ironi).
Libyenäventyret lär innebära viss förändringar inför framtiden, framförallt organisatoriskt. Frågan är om den tidigare fyrastegssnurran blir kvar eller om man äntligen tar till sig av den kritik mot beredskapssystemet som funnits i snart ett decennium, nämligen att inget avlösningsförband avdelats och förberetts.