Nedanstående är det manuskript jag utgick ifrån vid dagens anförande vid Folk och Försvars seminarium om svenskt stridsflyg i framtiden. Du kan se sändningen här:Mitt föredrag startar efter 1 h 14 min 15 sek

Syftet med vårt försvar är olika beroende på skeenden. På ett övergripande plan ska försvaret ge statsmakterna handlingsfrihet att genomföra sin politik. Mer konkret är att det ska vara krigsavhållande genom sin förmåga till krigföring. Om motståndare skulle angripa Sverige så syftar försvaret till att skydda landets befolkning, och i andra hand till att skydda det territorium där befolkningen och viktiga resurser finns. Försvaret syftar också till att kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Detta är viktigt i de lägen som Sverige upplever ett säkerhetsöverskott.

Det finns olika modeller att bygga upp ett försvar. En möjlighet är ett gerillaförsvar, men det är inte särskilt krigsavhållande, om än kostnadseffektivt. Det är inte heller troligt att folket är beredda att betala det pris i liv och förspilld tid som skulle krävas för att befria hela landet. På andra ändan av skalan finns ett försvar med kärnvapen i centrum. En sådan modell är dyr och sällsynt olämpligt för en småstat som är granne med en super-/stormakt med många fler kärnvapen. De egna vapnen skulle inte ha någon trovärdighet hos någon.

Därför har vi ett konventionellt försvar. Förut var det ett invasionsförsvar som bestod av både ett skalförsvar, där vi möter en angripare långt ut, och ett djupförsvar, där vi slogs på land för att tillfoga en fiende förluster. Sedan 2004 har vi praktiken bara ett skalförsvar kvar. Av dessa två komponenter är det det bästa valet, om vi ska uppnå syftet med försvaret enligt ovan. Det förutsätter dock att en sådan organisation är finansierad, annars bör man överväga djupförsvaret istället med koncentration till kusten.

Stormakternas intressen kring Skandinaviska halvön är skiftande. Både väst och Ryssland har intressen av genomfart till och från Östersjön. Väst för att föra in marinstridskrafter, och Ryssland för att kunna exportera och importera (rå)varor som olja. I den öppna ryska doktrinen står tydligt att det militära instrumentet ska kunna användas för affärsintressen. Ryssland har ett starkt behov att skydda Kolahalvön, där huvuddelarna av de strategiska ubåtarna med kärnvapen finns. Ryssland har också ett starkt intresse av att skydda ryska minoriteter i regionen, också något som står i klartext i doktrinen. NATO vill kunna skydda sina medlemsstater.

Både väst och Ryssland har luftförsvarslinjer som man vill skydda. Om USA skulle föra fram hangarfartyg i Norska havet skulle de vilja ha ett skydd liksom Ryssland satsar mycket på sitt luftförsvar i väst. Väst har också ett intresse av att inte låta ryska sjöstridskrafter, främst ubåtar, operera för långt söderut i Atlanten. Lite apart för somliga, men ett möjligt intresse i framtiden är att potentiella robotbanor från Iran mot USA:s östkust passerar Sverige. Det är därför USA och NATO bygger ut ett robotförsvar i Östersjöområdet med basering av luftvärn med extremt hög prestanda i Polen 2018, något som besvärar Ryssland. USA har också deklarerat att de ibland kommer att patrullera Östersjön med Aegisfartyg som rörliga komponenter i det strategiska robotförsvaret. Det gäller också att komma ihåg att Sverige är väldigt utsträckt i nord-sydlig riktning, vilket ställer krav på uppträdande över stor yta.

För Sveriges del innebär det att några områden blir extra intressanta för stormakterna att behärska militärt i händelse av en konfrontation i framtiden. Gotland och sydöstra Östersjön förstås. Den som behärskar Gotland har övertaget i Östersjön. Västra Sverige med Öresundsutloppen och passagen ut till Nordsjön blir också viktiga, antingen för offensiva eller defensiva syften. Norrland är viktigt när det gäller luftförsvaret på ömse sidor. Om en militär operation skulle vara mer direkt riktad mot Sverige, så skulle Mälardalen och Åland också vara intressanta för att påverka statsledningen och kunna operera i norra Sverige genom att regla av Östersjön.

När det gäller jämförelser mellan flygstridskrafter, så måste man hålla i minnet att utfallet inte är linjärt. Om man ska möta X stridsflygplan, så är steget från 60 till 80 plan på den egna sidan större än vad steget från 40 till 60 plan. Vad är då skillnaden mellan Gripen C/D och Gripen E/F. Om vi håller oss till de viktigaste faktorerna för stridsflygplan, så kan E/F bära fler vapen, den kan också bära mer bränsle, vilket ger en längre räckvidd/flygtid. Eftersom skrovet är större på E/F, så kan man ha en större motor. Med Gripen E/F kommer också en AESA-radar som förbättrar upptäckstavstånden väsentligt. En bättre motor ger också bättre höjd- och fartprestanda för Gripen E/F. Däremot är C/D sannolikt något snabbare på klargöring, eftersom E/F måste lasta fler vapen och tanka mer bränsle.

Om vi övergår till att jämföra Gripen mot andra stridsflygplan, så beror det naturligtvis på en mängd parametrar som stridsledningsmöjligheter från marken och luftvärn för att ta ett par exempel. Om vi rensar dessa parametrar och låter fyra flygplan möta fyra andra i jaktstrid (grupp mot grupp), så blir min bedömning denna: Gripen C/D är då jämförbar med MiG-29SMT. Gripen E/F är drygt dubbla förmågan, vilket gör den jämförbar med konkurrenten Rafale som har ett mycket bra Varnings- och Motmedelssystem (VMS) och också är ett riktigt flerrollsplan. Eurofighter är inte ett renodlat flerplan, och är aningen sämre än de två föregående.

Ryska SU-35 som kommer utgöra stommen i ryskt stridsflyg om tio år är aningen bättre än Gripen E/F och Rafale, främst beroende på stor radar och förmåga att bära mycket vapen. Amerikanska F-18 som Finland har placerar jag mellan Gripen E/F och C/D, eftersom planet är tämligen långsamt. F-35 som Norge har köpt är däremot lite bättre än SU-35, främst beroende på smygegenskaperna som gör det till ett plan av femte generationen. Det är samma nivå som PAK-FA från Ryssland når. Precis som många andra ryska plan kännetecknas detta plan av stark motor och därmed hög lastkapacitet. En grupp PAK-FA bedömer jag som 50 % bättre än motsvarande grupp Gripen E/F. Ännu bättre är amerikanska F-22 Raptor som har samma kännetecken som PAK-FA, men ännu mer förfinat. Säkert mer än dubbla förmågan mot Gripen E/F, men många gånger dyrare, vilket inte saknar betydelse i sammanhanget.

Om vi tittar på driftkostnader för olika stridsflygplan, så ser vi att Gripen är klart billigast. Detta är en mycket viktig faktor. Om vi jämför Gripen E/F med Rafale så får vi följande beräkning: Om 200 flygförare ska utbildas 140 h/år så kostar Gripen 140 milj USD/år och Rafale 462 milj USD/år, vilket ger 9,66 Mdr USD på 30 år. Dessutom tillkommer en omställningskostnad för att byta logistiksystem för stora summor pengar.

Träningstiden är en viktig faktor i luftoperativ verksamhet. I NATO måste man flyga 140 h/år för att kunna uppträda i en roll. Tre roller (JAS) kräver minst 180 h/år, och helst 240 h/år. En annan fördel med Gripen är tillgängligheten, förutsatt att PRIO fungerar. Vi måste räkna med högst 80 % (realistiskt 60%?) tillgänglighet, beroende på serviceintrevaller. Tillgängligheten är operativt också beroende på avstånd mellan baser och insatsområden. Med allt färre baser i Sverige, så blir det allt längre transporttider. En annan faktor som påverkar det hela är våra basbataljoner som nu är två till antalet. Det innebär en liten flaskhals när det gäller att betjäna nuvarande förband i fält, vilket också påverkar tillgängligheten.

Om vi undersöker räckvidden för moderna flygburna attackrobotar så är dessas räckvidd mellan 30-40 mil, vilket innebär att vårt flyg måste långt ut om vi vill komma en motståndares flygplan innan de avlossar dessa.

Vad får vi då för operativ effekt av de 50 Gripen E/F som regeringen föreslagit? I realiteten är dessa i verkligheten allra högst 40 (mer troligt 30-35) gripbara beroende på service jag talade om tidigare. Det innebär att vi kan upprätthålla incidentberedskap på två platser dygnet runt. Vidare kan vi skydda oss mot systematiska kränkningar i ett begräsat område genom att ständigt ha en jaktrote i luften under ”Vecka”. Om en motståndare skulle flyga an mot Sverige med 20 moderna stridsflygplan 2020, så skulle de 40 Gripen E/F hålla en 40 mil bred linje i ”Timmar”.

Genom sitt förslag om Gripen E/F, så binder regeringen upp oss i ett koncept som kräver bassystem, stridsledningssystem, vapen och luftvärn för att få ett luftförsvarssystem i balans. Även om jag är för en anskaffning av Gripen E/F, så beklagar jag att vi inte tar oss tid att diskutera vad som passar oss bäst, maskiner eller människor. Ett koncept med högt teknikinnehåll kräver kompensation för inflationen på försvarsmateriel, annars halveras organisationen var 20:e år.

På ett mer operativt plan så har regeringen eller Försvarsmakten presenterat ett trovärdigt koncept hur vi skyddar oss mot massiva robotangrepp eller cyberangrepp i starten på en konflikt. Exemplet jag visade med att hålla en linje är det sämsta utnyttjandet av luftstridskrafter som finns – ett defensivt luftförsvar. Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig.

Här har Finland tydligt uttryckt att man vill utrusta sina F-18 med attackvapen och signalsökande robotar som exempel. Är vi beredda att göra detsamma och var finns pengarna?

En annan, icke diskuterad faktor, är NATO-medlemskap. Här kan man inta två hållningar vid ett medlemskap:

1. Eftersom vi är med i NATO, så behöver vi inget stridsflyg, eftersom andra kan ha det.
2. Vår roll i NATO kring den Skandinaviska halvön är att stå för huvuddelen av stridsflyget.

Det är ganska märkligt att att vi 2007 bestämde oss för 100 Gripen C/D för att kunna möta en bedömd begränsad kapacitet 2020, medan vi går ned något med 50 Gripen E/F för att möta en kapacitet 2025 som är mångdubbelt större än vi bedömde för fem år sedan.

Som sammanfattning så ger 50 Gripen E/F oss förmåga att avvärja systematiska kränkningar i ”Vecka” och att möta luftangrepp mot en landsända i ”Dagar”.

Om vi skulle ha 20 flygplan till så skulle vi kunna sätta in dessa offensivt som reserv efter den första striden. Med ytterligare 20 plan, så skulle vi kunna operera över ett större område och ha en reserv för offensiva anfall – under förutsättningar att det finns vapen för sådant. Att ha reserver är närmast ett axiom inom luftkrigföringen.

Nu kanske någon invänder att vi gör allt tillsammans med andra vid en konflikt i närområdet. Då glömmer denne bort att Norge lär koncentrera sitt flyg till norra Norge liksom Finland kommer att skydd sydöstra delen av landet. Polen kommer koncentrera sitt stridsflyg i öster och skydd av flottan i Gdanskbukten. Danmarks lilla flygvapen räcker till luftförsvar över Bornholm och huvudstaden. Kvar är Tyskland, men här sätter avstånden starka begränsningar för deras flyg att operera över mellersta Östersjön. Vi är på egen hand i realiteten.

Många gånger jämförs försvaret med en försäkring. Vi riskerar 2020 att ha kvalificerade markstridsförband som klarar att slå två bataljoner, en flotta bestående av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar samt ett luftförsvar utan offensiva vapen eller kvalificerat luftvärn. Vi skulle i så fall ha en trafikförsäkring.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare