Den första uppmärksamheten kring regeringens inriktning om anskaffning av 40-60 Gripen E/F har nu lagt sig. Debatten kommer att fortsätta på bland annat Folk och Försvars seminarium den 26/9, då jag kommer att medverka under rubriken JAS och försvarseffekt. I förberedelserna till detta blev jag varse att Försvarsberedningen skall lämna sitt underlag, så att ett nytt inriktningsbeslut kan tas 2015.
Den ambitionen innebär att Riksdagen lägger fast politikområdets uppgifter och utgifter först efter att föregående period gått ut. I praktiken fungerar det säkert, men det är inte helt lätt att begripa hur myndigheterna lägger sina budgetunderlag till 1/3 2014 för åren 2015 till 2017 när denna period inte är behandlad av Riksdagen förrän (juni?) 2015.
Diskussionen är relevant, åtminstone för oss som hävdar att föregående beslut var underfinansierat. Den organisation (Insatsorganisation 14) som Riksdagen beställt kostar bedömt 8-9 Mdr SEK mer per år 2019 än vad som finns i en oförändrad ekonomi. Personalförsörjning (minst 1,2 Mdr) + Materielomsättning exl Gripen (2 Mdr) + Gripen (c:a 1 Mdr?) + försvarsmaterielinflation utöver KPI (4-5 Mdr). Att vi idag ser överskott i Försvarsmakten beror ju bara på att organisationen är under uppbyggnad och därför inte är fulltalig. Nu kommer svenska folket aldrig få se detta underskott ta form, eftersom organisationen dessförinnan kommer att minska i ambition. Den operativa förmågan kommer därför istället att bli lidande.
Ta bara marinen som exempel. Flottan som om tio år fyller 500 år är illa ute. De 30 ytstridsfartyg som fanns för Försvarsbeslutet 2000 är nere i sju enheter när Visbykorvetterna är slutlevererade och två Göteborgsskorvetter blivit modifierade – om pengar till dessa två kommer finnas kring 2018-2019. Visbysystemet saknar luftvärn – och i framtiden lätta torpeder? Dessa sju fartyg innebär att vi kan hålla fyra till fem fartyg till sjöss över tid. Ubåtarna rör sig ned mot fyra, om vi får se en ny anskaffning av två nya samtidigt som Gotlandsklassen modifieras och Södermanland utgår. Minröjningsförmågan är planerad till sju enheter, fördelad på fem Landsort och två Styrsö, vilket begränsar operationsmöjligheterna.
En av de mest bekymrade avvecklingarna har gjorts av stödfartygen. De tidigare marinbaserna avvecklades parallellt med att de gamla stödfartygen utrangerades. Tanken var istället att två nya stridsstödsfartyg skulle anskaffas, men dessa är nu mycket osäkra. Det innebär att det operativa underhållet för flottans örlogsfartyg i så fall får en drastiskt minskad flexibilitet, vilket ökar bekämpningsrisken och minskar uthålligheten i andra områden. Karlskrona, inom bekväm porté från Kaliningrad, är vi därmed helt beroende av.
Amfibiesystemet har knappt överlevt det senaste decenniet och producerar en amfibiebataljon. Lyckligtvis har amfibiesystemet hittat hem till sin nisch igen, efter en utflykt då det nästan var en motoriserad skyttebataljon. Hade inte Georgienkriget inträffat 2008 bedömer jag att systemet hade förlorat sin identitet och att en nedläggning på sikt hade varit oundviklig. Nu är amfibiebataljonen tillbaka i medianen mellan hav och land, vilket är en viktig delförmåga för en krigsmakt. Helikoptersystemet dras med stora förseningar kring Hkp 14, vilket försenar uppbyggandet av ubåtsjaktförmågan.
Denna marin skall alltså sörja för territoriell integritet utmed en väldigt lång kust från Bottenviken till Västerhavet. Den ska också skydda våra kommunikationer över haven. Det är rimligt att Sverige som en import- och exportnation tar sin del av ansvaret för att hålla dessa öppna, så att internationell handel kan fortgå utan större störningar. Två vitala uppgifter för Sveriges oberoende och försörjning.
Om vi antar att statsmakterna fortsätter med sin hållning med i princip oförändrad ekonomi – dvs. real minskning pga försvarsmaterielinflationen, så innebär det att vi måste anpassa vår idé och utformning av marinstridskrafterna mot 2020 när Ryssland har modern materiel till hälften av sina styrkor (antagande 70 % av de planerade 70 % materielomsättning) och hög övningsverksamhet.
Vi bör därför diskutera, om vi inte ska satsa på en idé som innebär att vi kan ta emot hjälp förutom att ingripa mot systematiska kränkningar i/över främst Östersjön som syftar till att påtvinga oss politisk vilja. Den sammantagna förmågan av morgondagens försvarsmakt innebär att vi endast kan möta en motståndare i en riktning/landsända under dagar, om vi bygger vidare på de tankar som liknar gårdagens invasionsförsvar. Att ge hjälp, utom i gynnsamma omständigheter, bedömer jag som svårt att genomföra.
En omorientering i västerled för att kunna bedriva internationella insatser och förbättra utgångsgrupperingen för att hålla Sveriges pulsådrar, Göteborg och Brofjorden, öppna skulle innebära att vi långsiktigt skulle bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Ett intressant alternativ vore Halmstad med militär garnison, luftvärnsförband, mindre hamn, flygfält och järnväg i gynnsamt läge.
Med idén om handelsflöden, även internationella sådana, så talar havens betingelser med våghöjder för att vi skulle behöva ett par större fartyg av fregattstorlek (med luftvärn). Nackdelen med dessa är styckekostnaden, vilket innebär färre enheter. Om en sådan väg skulle bli verklighet skulle vi samtidigt på sikt bli tvungna att omsätta Visbysystemet mot en mer specialiserad roll. I dagsläget är Visby som en tiokampare, bra på flera saker, men inte spets på något. Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt – slå hårt.
Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön en hygglig medicin mot detta. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet.
Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå. Om minröjningsflottiljen kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt.
Resonemangen ovan skulle kräva omprioriteringar mellan Försvarsmaktens förmågor, och är på intet sätt något färdigt förslag för en framtida marin eller försvarsmakt. De syftar till att diskutera hur vi går vidare med våra väpnade styrkor som är utformade för att verka tillsammmans med andra i en realt vikande ekonomi. Det finns inte mycket i dagsläget som talar för att oppositionen skulle enas och tillskjuta mer medel vid ett eventuellt maktskifte 2014. Hur den politiska nivån hanterar Gotland i de kommande diskussionerna blir ett lackmustest på dess vilja.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Intressanta resonemang och översikt OM vi fortsätter på inslagen väg.Mycket bra.
Skulle då vilja peka på tre val när det gäller alternativ finansiering.
För det första:Behöver vi verkligen ha nivån på internationella insatser 2,3 miljarder.? Kan vi nöja oss med 1 miljard? 1,3 miljard frigörs då.
För det andra:Är inte det nya personalförsörjningsystemet för dyrt?
Skulle man kunna tänka sig att mixa om GSS/K GSS/T och införa delar värnplikt i detta system eller att helt stoppa nyanställningar GSS/K och sätta ett bortre datum när GSS/K skall vara avvecklat och ersatt med tex mix GSS/T+Värnplikt ?
Räknar på detta talar vi om flera miljarder som vi INTE skulle lägga 2019.
Redan idag lägger vi ju flera miljarder mer löner ersättningar än 2009 när värnplikten blev vilande.
Det är färdigvilat nu och jag hoppas att oppositionen och troligen något alliansparti inser att vi kan inte fortsätta med nuvarande mix tex KD,FP kanske C.
För de tredje: Anslagsförordning (2011:223) måste göras om så att försvarsmakten får möjligheten att anslagspara hela underskotten. De har brunnit flera miljarder pga av detta de senaste 5åren som vi hade behövt .
Ville bara peka på att det finns ljusglimtar om vi är beredda att välja och ändra.
Jan-Olov
Bra inlägg. Påhak kommer.
Vill bara påpeka att det är två korvetter av Göteborgsklass som kommer att genomföra HTM och utgöra komplement till Visbykorvetter. Korvetterna av Stockholmsklass utgår.
Intressant inlägg – vill bara korrigera fakta något. Det är två korvetter av blivande Gävle-klass som genom modifiering skall vidmakthållas och inte Stockholmsklassen. Finansiering och ambitionsnivå för denna modifiering är även intressant kopplat till Marinens ekonomi och är värt ett eget inlägg – kanske hos Skipper?
/Åke
Mycket informativt inlägg om Marinen och en positiv kommentar av Jan-Olov. Glädjer mitt fredagshjärta att läsa.
J.K Nilsson
Även om det går att ordna en mindre budgethöjning borde det prioriteras stenhårt.
Flottans avveckling av marinbaser och uppskjutna anskaffning av två underhållsfartyg påminner mycket om flygvapnets akuta brist på krigsflygbaser och endast två rörliga basförband som kan gruppera utomlands.
En nyckelförmåga borde vara att utveckla ett rörligt marinbasförband som kan anskaffas i hyfsat stort antal. Då försvaret av den egna kusten är grundförmågan borde det vara rimligt att finansiera detta genom att inte skaffa några underhållsfartyg för lång uthållighet på sjön och när vi behöver delta i insatser på stora avstånd göra det i samarbete med Danmark eller Norge. Om vi får en mycket stor budgethöjning kan vi ge Danmark eller Norge pengar för att utöka poolen eller så köper de flera stora fartyg och vi flera ubåtar som blir vårt bidrag till den gemensamma förmågan.
Fler rörliga krigsbasförband för flyget kan utnyttja det stora antalet civila flygfält som tyvärr vartefter borde behöva en statlig subvention för att inte läggas ner vartefter oljepriset stiger.
Fler rörliga krigsbasförband för flottan borde på liknande sätt kunna utnyttja det stora antalet civila hamnar som det dessutom investeras i och sjöfrakt blir konkurrenskraftigare med stigande oljepriser tills den totala ekonomin krymper så vi kommer att ha gott om underhållna kajer. Men jag vet ingenting om rörlig marin klargörning då jag aldrig har läst något om den eller sett den. Min naiva gissning av vad den borde vara är en eller två lastbilar med största storleken pallfingerkran närmast kajkanten som lyfter vapen och pallar med förnödenheter från en fil med transportlastbilar innanför dem till en svärm med folk på båten som stuvar och donar och sedan lyfter de tillbaka tomma pallar medan tankbil efter tankbil kör fram utmed kajkanten för att fylla på diesel och innanför detta ett tredje lager stillastående fordon med verkstad och reservdelsförråd och i närheten en andra temporär grupperingsplats med sjukvårdsfordon, utbytesbesättning, mat och möteslokalcontainer och lokal ledning och sedan en tredje temporär plats med förbandets egen fordonstankning och parkering av fordon som väntar på att köra fram till fartyget eller är klara. Denna koncentration av personal och materiel uppdelat på tre närliggande platser behöver därtill närskydd på marken och luftvärn.
I vilket fall är jag säker på att en nyckelfråga är att bestämma sig för fartygsstorlekar och baskoncept. Det jag tror är rätt storlek är ubåt samt Visby eller mindre dvs fullfölja ubåtsbeställningarna, färdigutrusta Visby klassen, köpa ett rejält antal mindre Hamina som redan använder samma vapensystem som Visby och sedan vidmakthålla vapensystemen och även göra exakt samma sjömålsrobotar användbara från landbacken direkt från omladdningslastbilarna. När marinkrigsbasen inte klargör utan är grupperad i vänteläge någonstans i inlandet är den ett KA robot förband så personal, fordon och robotar ger maximal krigsnytta i vänteläge och efter att båtarna är utslagna.
När det gäller minläggning och minröjning borde vi använda exakt samma system som ett eller flera av våra grannländer. På det stora hela en ambitionshöjning i systemtänkande, en total samordning med Finland i det ”lilla” en total samordning med Danmark och/eller Norge i det ”stora” och ubåtar och det som hör därtill som det unika svenska bidraget. Summan av detta blir en större försvarsförmåga men vi upphör att ha en av andra nationer oberoende flotta. (Å andra sidan har flottan redan i stort sett upphört… )
Om undervattensystem vartefter blir viktigare är ”torped-mina-sensor” tankegångar med hel eller halvautonoma system i stora antal centrala. Inom detta område skulle det kunna bli en otäck kapprustning som kan leda till sjökrigföringens motsvarighet till första världskriget där eldkraften förlamar rörligheten och gör tidigare kraftfulla rörliga förband orörliga och oanvändbara samtidigt som all handel sjövägen kan blockeras vilket ger otrolig skada på ekonomin och livsviktig civil försörjning.
@Skipper och Åke. Tack! Slarvigt av mig, korrigerat.
Till Magnus Redin
Jag konstaterar att du har många synpunkter på det mesta och skriver många kommentarer på alla bloggar.
Men ett tips i all välmening är att korta ner dina kommentarer då de nästan alltid är för långa och invecklade för att orka läsa.
Kort och koncist är en framgångsfaktor.
Tack anonym för påpekandet, du har helt rätt i att kort och koncist ger framgång. Jag har skippat att tillämpa den kunskapen under ca 20 år.
Andra bra framgångsfaktorer som jag alldeles för ofta ignorerar är att undvika fritt spånande och ta med mycket referenser. Jag ser det lite som en sport att hitta på sådant som står sig med minimal mängd referenser.
Det är så förbaskat intressant att hitta likheter mellan olika områden och försöka testa om systemtankar stämmer med verkligheten. Och säger jag något halvrätt så kanske någon flikar in något helrätt.
Försvaret är intellektuellt som en kliande sårskorpa, något som jag litar på skall ge trygghet är trasigt, går det att klämma fram något skavande var eller hitta något plåster? Sedan jag gjorde lumpen har jag återvänt till debatter på nätet i samband med varje katastrofalt försvarsbeslut och nu är jag övertygad om att vi har en stor risk för överdjävliga globala problem inom resursfrågor som energi och livsmedel.
Sedan är frågan vad man skall ha framgång med. Jag har egentligen ingen som helst nytta av att peta i debatter på nätet och det är i vägen för det som borde ge mig en framtid.
Att lite snabbt kasta ur sig kommentarer på nätet är som att äta kakor, gott och sött men mättnadskänslan går snart över.
Intressant läsning. Dock har jag lite svårt att se Halmstads företräden som marinbas för att förstärka skyddet av Gbg-Brofjordenområdet..? Om syftet skulle vara att förstärka skyddet av detta område borde man väl placera den inom det? Borde inte t.ex. Lysekil, Uddevalla, Stenungsund eller Göteborg alla te sig som bättre alternativ?
En annan fundering; med tanke på att Iskander & S-400/S-500 system dykt upp i vårt otrevligt nära oss, borde vi inte titta på lösningar för att vid behov kunna slå ut dem?
Och för våra ubåtars del, utöver att 2st A26 verkar alldeles för snålt tilltaget, vore det inte lämpligt att begåva dem med t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Storm_Shadow i Missile de Croisière Naval version?..
Men det blir väl för dyrt förstås..?
/ velociraptor
Vår försvarsförmåga behöver inledningsvis komma i fas med upprustningen och förmågelyftet i vår omgivning, så att vi kan upprätthålla fred och frihet inom Sveriges gränser.
På grund av de senaste årens politiska försummelser, kapitalförstöring och misshushållning med skattemedel behöver Försvarsmakten helt eller delvis rekonstrueras och återuppbyggas.
Återuppbyggnaden av vårt nedrivna och skrotade försvar är definitivt inte gratis. För att på sikt komma i fas med utvecklingen i vår omgivning behöver försvarskostnaderna för de närmaste fem åren ökas från nuvarande 40 miljarder SEK/år till åtminstone 600 miljarder SEK/år.
Observera att ovanstående premie för vår försäkring mot ofred och ofrihet kan vara tilltagen i underkant!
Flygsoldat 113 Bom
Velociraptor, de Ryska luftvärnsystemen som har extrem räckvidd har stora och dyra robotar som finns i begränsat antal.
Ur politisk synvinkel skulle jag hellre ha ett eget luftvärn med medellång räckvidd som kan bekämpa luftvärnsrobotar med extrem räckvidd. Dels är det en rent defensiv förmåga vilket är politiskt gångbart och dels är det mycket lättare att taktiskt fatta beslutet att använda förmågan och ger färre negativa konsekvenser att skjuta ner inkommande elaka robotar än att bomba i Kaliningrad eller St Petersburg området och ge fienden en utmärkt anledning att eskalera.
Det är mycket möjligt att det även är tekniskt och stridsekonomiskt är billigare än att skaffa sig en förmåga att slå ut batterierna då de har mycket luftvärn för egenskydd.
För Iskander skulle spridning av högvärdesmål som flygplan till individuella hårdgjorda byggnader så de måste slås ut ett och ett och modernt luftvärn göra ett angrepp dyrare i antal robotar.
Om några enstaka robotar räcker för att lamslå det svenska försvaret blir det frestande att under en spänd situation ge oss en militär örfil. Om det krävs ett massivt anfall blir den internationella reaktionen starkare. Dessutom kan örfilar utdelas av en liten del av en Rysk försvarsmakt utsatt för politisk splittring medan massiva anfall bara kan ske om Ryssland hanteras som en enhet vilket förhoppningsvis sker med en större ekonomisk och politisk rationalitet än under en period med oligarker som kämpar om herraväldet.
Om A26 ubåtarna är för få är det bättre att beställa flera av dem än att integrera ett nytt svindyrt vapensystem i dem. Troligtvis är det även billigare att vidareutveckla Robot 15 som redan kan användas av flyget, flottan och med en mindre investering från landbacken. Vill man ha redundans i robotsystemen för att få olika styrkor som gör det svårare för fiendens motmedel skulle vi kunna samarbeta mer med Norge.
113 Bom, jag tror det räcker långt med 10% högre försvarsanslag och att man ser till att de som kan saker och åstadkommer försvarsförmåga leder verksamheten. Sedan behövs det troligtvis ännu mer för nya vapensystem och väldigt mycket mer för att återuppbygga civilförsvar, ordna bränsleförsörjning oberoende av olja från instabila eller fientliga länder, utveckla näringslivet och anpassa samhället till klimatförändringen men då lämnar vi det rent militära och är inne på andra former av trygghetsskapande som skapande av säkerhetspolitiskt viktiga handelsvaror.
(Söt kaka, den åt 20 min av min tid… )
Det har sagts förut och det tåls att sägas igen – Moderaterna är inte villiga att spendera pengar på saker som inte ger dem röster i nästa val och för tillfället så ger ökade försvarsanslag inte fler röster. Det Försvarsmakten själva och de som vänar för ett starkare försvar först och främst måste göra är alltså att upplysa det svenska folket vilken kapacitet försvaret har idag, vilket verksamhet man bedriver och hur utvecklingen i vårt närområde ser ut. Kan man få folket att inse att politikernas skönmålningar är just skönmålningar så tror jag att man har betydligt bättre förutsättningar för att i framtiden få ett större försvarsanslag.
Med det sagt så tror jag att Marinen ihop med Flygvapnet har en mycket viktig roll att spela i försvaret av Sverige, detta oavsett om vi i framtiden är NATO-medlemmar eller ej. Det är dessa två vapengrenar som kan hindra fienden att nå svensk mark och även orsaka en eventuell fiende stora förluster om denna försöker angripa Sverige – även på fiendens hemmaplan om vi införskaffar lämpliga standoff vapen som Taurus. Västkusten har också ett för klent försvar till sjöss och att införskaffa ett par större ytstridsfartyg för att stationera i detta område borde vara prioriterat efter nya stödfartyg, luftvärn till Visby och nya ubåtar.
Ett framtida ytstridsfartyg bör rimligtvis byggas med ”vertical lauch system”, VLS som utgångspunkt vilket kommer att ställa vissa krav storleksmässigt (kräver mellan 5 och 8 meter på höjden). VLS har blivit de moderna ytstridsfartygens multitool – de klarar att avfyra kryssningsrobotar mot markmål, lätta torpeder mot ubåtar (medger bekämpning av ubåtar på långa avstånd) och luftvärnsrobotar mot det mesta som kan flyga. Framtida sjömålsrobotar kommer också att kunna avfyras vertikalt, en sådan robot är MBDA's Perseus som tillskillnad från dagens underljudsrobotar flyger i Mach 3. Perseus (som avser ersätta bland annat Storm Shadow) kommer också kunna användas för landattacker och avfyras från ubåtar. I ett framtida försvar utrustad med robotar som Taurus och Perseus så skulle alltså svenska Gripen-plan, ytstridfartyg och ubåtar användas för att slå ut exempelvis Iskander och S-500 baseringar som kan tänkas att nå Sverige. Robot 15 har med största sannolikhet sin storhetstid bakom sig.
Edis, stora ytfartyg med VLS är jättekraftfulla men stora fartyg är dyra och skulle vara en ny nisch för oss.
Om vi i första hand skall försvara vår egen kust och spela en roll i Östersjön och Västerhavet räcker det med ubåtar, flyg, robotar på land och fartyg som är mindre än Visby.
Vi borde vårda våra ubåtssystem, flygvapen och skaffa billig förmåga att skjuta robotar från land innan vi skaffar nya stora fartyg. Vi borde även skaffa flera små fartyg innan vi skaffar nya stora fartyg så vi kan behärska vårt närområde innan vi satsar på att spela en roll på stora avstånd.
Jag vet inte hur utvecklingsbar Robot 15 är men det säljs nya jag har fått intrycket att den är ganska billig så vi kan börja med att underhålla den innan vi skaffar något nytt och görhäftigt.
Förmågan att slå ut Rysslands mest prestigefyllda och välförsvarade luftvärnsbatterier lämnar jag med varm hand till Natos stormakter. Spelar man spel på den nivån behöver man tyngre pjäser än dem vi har eller kan skaffa oss då man även måste kunna hota med att eskalera.
Istället för långa utlägg om system, se vår strategiska belägenhet. Vi bor nära granne med en instabil och rustande stormakts 2:a stad och dess viktigaste basområden. Vi har avskaffat vårt försvar förutom några demonstrator-kompanier, men vill inte ingå i några allianser.
Vår ekonomi medger bara att vi satsar på enstaka moderna, system, men utan kvantitet och tillhörande stödsystem.
– Läget känns lite brunt just nu.
/Bosse
Magnus
Att spendera mångmiljardbelopp på dyra vapenplattformar för att sedan spara miljoner på de vapen som kan leverera verkan är ingen klok strategi. Har man stridsflyg så är det fördelaktigt att använda dem för att slå ut värdefulla tillgångar för fienden, man använder inte de flygplan man har för att ex. understödja markförband – det ger väldigt dålig effekt för ett sådant väldigt dyrt system som stridsflygplan är. Att slå ut värdefulla markmål är ingen kapacitet som är reserverad för NATO, tvärtom. Ta Finland som ett exempel, de har lagt en beställning på ett 70-tal amerikanska AGM-158 JASSM, ett stealth anpassat standoff vapen som kan slå ut värdefulla markmål på långa avstånd. I Sverige så behöver vi inte köpa amerikanska robotar, vi har utvecklat en egen robot ihop med tyskarna som heter KEPD-350 Taurus. Men köpte vi själva några robotar? Nej givetvis inte, och den luftburna varianten av robot 15 var vi på väg att fasa ut.
När det gäller fartyg så är förstås större fartyg dyrare, och detta av en anledning. Om du minskar fartygen i storlek såpass att du inte kan bära de större vapensystemen så blir fartygens eldkraft allvarligt lidande. Luftvärnet kommer då att vara begränsat till ett system som Mistral vilket ger en räckvidd runt 5 km – tillräckligt för att angripa inkommande kryssningsrobotar men inte mycket mer. Norska Naval Strike Missile är ett bra exempel på en lättare sjömålsrobot som passar mindre fartyg och ger en räckvidd på drygt 180 km. Utöver allmålskanonen så är det detta som utgör huvudbeväpningen på ett mindre fartyg.
VLS utgör huvudbeväpningen på de flesta moderna ytstridsfartyg och ger möjlighet att avfyra en mängd vapen. Idag är det två system som är vanliga i västerländska flottor, amerikanska MK 41 och franska Sylver. Dessa består av moduler om 8 celler vilka tar upp 2,3 x 2,6 meter av deckytan och finns i olika längder beroende på vilken typ av vapen man vill kunna avfyra. Sylver finns i modellerna A-35, A-43, A-50 och A-70 vilka hanterar robotar med en längd om maximalt 3,5, 4,3, 5 och 7 meter. Mk 41 finns i tre varianter; ”Self-Defense Launcher”, ”Tactical” och ”Strike”. De minsta modellerna är gjorda för självförsvar vilket ger en räckvidd på strax över en mil. A-43 ger kapacitet att skjuta Aster 15 med en räckvidd på upp till 30 km, medan A-50 krävs för Aster 30 vilket ger en räckvidd om 120 km. Mk 41 Tactical kan användas för att avfyra Evolved Sea Sparrow (50 km), SM-2 med en räckvidd på ca 190 km och VL-ASROC för ubåtsjakt. De största modellerna är huvudsakligen avsedda för kryssningsrobotar mot markmål, A-70 tar Storm Shadow och Mk 41 Strike Tomahawk och SM-3, den senare är till för att skydda ett större område från ballistiska robotar och den har även viss anti-satellit kapacitet. Detta är förstås en betydande förmågesökning jämfört vad ett litet fartyg klarar av att leverera. Kostnadsmässigt så behöver det inte vara dyrare än alternativen eftersom färre större fartyg klarar att ersätta fler mindre. Detta innebär inte att fartygen som i framtiden ska användas i Östersjön behöver bli stora fartyg på 150 meter och +5000 ton, men får man inte plats med en större VLS ombord så gör man ett stort misstag. VLS typ A-43 eller A-50 borde gå att få in i Visby klassen, men det bästa är att från början bygga fartygen med VLS som utgångspunkt.
När det gäller sjömålsrobotar så kan man se tre trender vart utvecklingen är på väg. Det första är att erbjuda kapacitet mot sjömål såväl som landmål, vilket är en kapacitet också Rb15 mk. III erbjuder. De andra två trenderna är överljudshastighet och/eller ökad smygförmåga genom stealth anpassning. Rb15 kommer aldrig att kunna erbjuda de två senare, och om roboten blir nedskjuten av ett fartygs luftvärn eller CIWS innan den träffar så spelar det ingen roll hur billiga de är att köpa in. Så på sikt krävs en ersättare till Rb15.
Att skjuta robotar från land är ingen ersättning för ytstridsfartyg precis som luftvärn inte är någon ersättning för stridsflyg.
Edis, givetvis ger inte en dyr plattform en fungerande försvarsförmåga, det måste finnas övad personal, stödjande system runt omkring och ammunition. Att t.ex. fasa ut Robot 15 från flyget för att ha råd med fler flygplan som flyger utan last vore försvarsmässigt vanvett.
Finland har en landfront mot Ryssland och vårt försvar måste byggas upp från en mycket lägre nivå än det finska försvaret. Jag tror mig veta att vi under kalla kriget hade en viss kapacitet att t.ex. angripa Sovjetiska utskeppningshamnar och det är ganska likt din önskan att vi skall ha en kapacitet att angripa Ryska robotbatterier. För mig är det konstigt att börja i den änden när vi har så många andra svagheter och det dessutom borde vara en förmåga som det är svårt att göra något bra säkerhetspolitiskt med.
Det finns sedan länge en trend för att strid på marken, i luften och på sjön flyter ihop med samma sensorer, kommunikationsystem och vapensystem. Luftvärn är en direkt ersättning för att hela tiden ha ett par jaktplan cirklande över den egna flygbasen, sjömålsrobotar på land är en direkt ersättning för att ha små båtar med liten räckvidd med sjömålsrobotar i skärgården, i båda fallen kompletteras flygplan och båtar så de kan användas där de gör större nytta.
Om flyget behövs för värdefullare uppgifter än att stödja strid på marken beror helt och hållet på det som händer under konflikten. Det kan mycket väl vara så att den värdefullaste uppgiften är att med flyg slå mot en del av en fientlig landsättning när det finns underrättelseuppgifter om var de har kritiska förband och kanske t.o.m. någon som kan peka ut målen men ingen egen arméförmåga. Då vi kan utgå ifrån ett hyfsat stort flygvapen i antalet flygplan är det lättare att bygga vidare på detta än att återigen skaffa en arme som kan finnas med rejäla styrkor över hela Sveriges yta. Det är dessutom användbart för insatser utomlands vilket är säkerhetspolitiskt användbart.
De investeringar som görs för att få det svenska försvaret att fungera skall helst både ge självförsvarsförmåga och säkerhetspolitiskt användbara verktyg så vi kan manövrera politiskt för att klara oss bra och kunna hjälpa andra under en period med resurskriser som ger krympande ekonomi och nya konflikter.
Magnus Redin, I stort sett alla dina inlägg så vill du återskapa en ny form av ”kalla kriget försvar” med många små båtar och helt utesluta ”större” fartyg.
I dag har vi den sk solidaritetsförklaringen som i ett slag förändrar sveriges sätt att ”föra” krig vid en konflikt i t ex baltikum. Vi kommer tillsammans med andra att föra en avsevärt mer offensiv taktik än vad vi var kapabla till under ”kalla kriget”. För denna offensiva taktik krävs nya offensiva vapensystem som t ex ”större” fartyg med stor eldkraft liksom kryssningsrobotar och avancerat luftvärn.
För övrigt så vill jag kommentera att svenska marinen har förfogat över betydligt större fartyg tidigare, så någon nyhet för marinen vore det inte. De sista jagarna utrangerades 1982// Peter
Anonym 11 september, jag har mycket emot att ha förband och fartyg i bara ett eller två exemplar men jag har inget emot stora fartyg utöver att budgeten är begränsad. Det som bara finns i ett exemplar är inte meningsfullt som militär förmåga då militär verksamhet tyvärr är utsatt för att någon försöker ha sönder den, två är nästan lika illa.
1982 är 30 år sedan, jagare vore en nyhet för den marin vi har i dag.
Mitt favoritsätt för att visa påtaglig solidaritet för baltstaterna vore att börja med att utveckla en förbandstyp som i första hand klarar av att försvara Gotland och använda samma förbandstyp för att skydda fastlandssverige mot strategiska överfall. Nästa steg vore att köpa tre uppsättningar materiel utöver den utplacerad på Gotland och placera dem som militärt stöd vid respektive huvudstad, om det hettar till måste vi då flyga ut personal i förväg på exakt samma sätt som till Gotland eller så funkar det inte. Tredje steget skulle vara att sälja en eller flera sådana förbandssatser till respektive baltstat.
En förmåga att stödja baltstater genom att bomba mål inom dem eller tillföra visst luftvärn kan lösas med Gripen, med fördel om de kan tankas och laddas på Gotland.
Det är enklare att tillföra Gripen nya vapen än att köpa stora fartyg och vapen till dem och vi måste i vilket fall ordna flygbaser osv och en fungerande arme för att över huvud taget ha ett försvar.
Då jag har en mycket mörk syn på den troligaste framtiden har jag en syn på marinens uppgifter i två nivåer. Den första nivån är att bidra till försvaret av närområdet på liknande sätt som Finland använder Marinen. Den andra nivån är att som Norge och Danmark ha förmåga att eskortera handelssjöfart vilket blir viktigare om flera stater kollapsar. Jag tvivlar på att vi når den andra nivån, kanske får vi nöja oss med jokern ubåtarna och lita på Norge och Danmark på världshaven.
En rejäl landattacksförmåga för svenska fartyg finns inte ens på min karta, möjligtvis om vi bygger upp försvaret till 1960:tals nivån och sedan ökar budgeten ytterligare.
När det gäller säkerhetsskapande är det bättre att innan man når en sådan nivå investera i civilförsvar, beredskapslager, lokal bränsleproduktion och utveckling av attraktiva exportvaror inklusive vapen.