Den första uppmärksamheten kring regeringens inriktning om anskaffning av 40-60 Gripen E/F har nu lagt sig. Debatten kommer att fortsätta på bland annat Folk och Försvars seminarium den 26/9, då jag kommer att medverka under rubriken JAS och försvarseffekt. I förberedelserna till detta blev jag varse att Försvarsberedningen skall lämna sitt underlag, så att ett nytt inriktningsbeslut kan tas 2015.

Den ambitionen innebär att Riksdagen lägger fast politikområdets uppgifter och utgifter först efter att föregående period gått ut. I praktiken fungerar det säkert, men det är inte helt lätt att begripa hur myndigheterna lägger sina budgetunderlag till 1/3 2014 för åren 2015 till 2017 när denna period inte är behandlad av Riksdagen förrän (juni?) 2015.

Diskussionen är relevant, åtminstone för oss som hävdar att föregående beslut var underfinansierat. Den organisation (Insatsorganisation 14) som Riksdagen beställt kostar bedömt 8-9 Mdr SEK mer per år 2019 än vad som finns i en oförändrad ekonomi. Personalförsörjning (minst 1,2 Mdr) + Materielomsättning exl Gripen (2 Mdr) + Gripen (c:a 1 Mdr?) + försvarsmaterielinflation utöver KPI (4-5 Mdr). Att vi idag ser överskott i Försvarsmakten beror ju bara på att organisationen är under uppbyggnad och därför inte är fulltalig. Nu kommer svenska folket aldrig få se detta underskott ta form, eftersom organisationen dessförinnan kommer att minska i ambition. Den operativa förmågan kommer därför istället att bli lidande.

Ta bara marinen som exempel. Flottan som om tio år fyller 500 år är illa ute. De 30 ytstridsfartyg som fanns för Försvarsbeslutet 2000 är nere i sju enheter när Visbykorvetterna är slutlevererade och två Göteborgsskorvetter blivit modifierade – om pengar till dessa två kommer finnas kring 2018-2019. Visbysystemet saknar luftvärn – och i framtiden lätta torpeder? Dessa sju fartyg innebär att vi kan hålla fyra till fem fartyg till sjöss över tid. Ubåtarna rör sig ned mot fyra, om vi får se en ny anskaffning av två nya samtidigt som Gotlandsklassen modifieras och Södermanland utgår. Minröjningsförmågan är planerad till sju enheter, fördelad på fem Landsort och två Styrsö, vilket begränsar operationsmöjligheterna.

En av de mest bekymrade avvecklingarna har gjorts av stödfartygen. De tidigare marinbaserna avvecklades parallellt med att de gamla stödfartygen utrangerades. Tanken var istället att två nya stridsstödsfartyg skulle anskaffas, men dessa är nu mycket osäkra. Det innebär att det operativa underhållet för flottans örlogsfartyg i så fall får en drastiskt minskad flexibilitet, vilket ökar bekämpningsrisken och minskar uthålligheten i andra områden. Karlskrona, inom bekväm porté från Kaliningrad, är vi därmed helt beroende av.

Amfibiesystemet har knappt överlevt det senaste decenniet och producerar en amfibiebataljon. Lyckligtvis har amfibiesystemet hittat hem till sin nisch igen, efter en utflykt då det nästan var en motoriserad skyttebataljon. Hade inte Georgienkriget inträffat 2008 bedömer jag att systemet hade förlorat sin identitet och att en nedläggning på sikt hade varit oundviklig. Nu är amfibiebataljonen tillbaka i medianen mellan hav och land, vilket är en viktig delförmåga för en krigsmakt. Helikoptersystemet dras med stora förseningar kring Hkp 14, vilket försenar uppbyggandet av ubåtsjaktförmågan.

Denna marin skall alltså sörja för territoriell integritet utmed en väldigt lång kust från Bottenviken till Västerhavet. Den ska också skydda våra kommunikationer över haven. Det är rimligt att Sverige som en import- och exportnation tar sin del av ansvaret för att hålla dessa öppna, så att internationell handel kan fortgå utan större störningar. Två vitala uppgifter för Sveriges oberoende och försörjning.

Om vi antar att statsmakterna fortsätter med sin hållning med i princip oförändrad ekonomi – dvs. real minskning pga försvarsmaterielinflationen, så innebär det att vi måste anpassa vår idé och utformning av marinstridskrafterna mot 2020 när Ryssland har modern materiel till hälften av sina styrkor (antagande 70 % av de planerade 70 % materielomsättning) och hög övningsverksamhet.

Vi bör därför diskutera, om vi inte ska satsa på en idé som innebär att vi kan ta emot hjälp förutom att ingripa mot systematiska kränkningar i/över främst Östersjön som syftar till att påtvinga oss politisk vilja. Den sammantagna förmågan av morgondagens försvarsmakt innebär att vi endast kan möta en motståndare i en riktning/landsända under dagar, om vi bygger vidare på de tankar som liknar gårdagens invasionsförsvar. Att ge hjälp, utom i gynnsamma omständigheter, bedömer jag som svårt att genomföra.

En omorientering i västerled för att kunna bedriva internationella insatser och förbättra utgångsgrupperingen för att hålla Sveriges pulsådrar, Göteborg och Brofjorden, öppna skulle innebära att vi långsiktigt skulle bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Ett intressant alternativ vore Halmstad med militär garnison, luftvärnsförband, mindre hamn, flygfält och järnväg i gynnsamt läge.

Med idén om handelsflöden, även internationella sådana, så talar havens betingelser med våghöjder för att vi skulle behöva ett par större fartyg av fregattstorlek (med luftvärn). Nackdelen med dessa är styckekostnaden, vilket innebär färre enheter. Om en sådan väg skulle bli verklighet skulle vi samtidigt på sikt bli tvungna att omsätta Visbysystemet mot en mer specialiserad roll. I dagsläget är Visby som en tiokampare, bra på flera saker, men inte spets på något. Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt – slå hårt.

Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön en hygglig medicin mot detta. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet.

Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå. Om minröjningsflottiljen kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt.

Resonemangen ovan skulle kräva omprioriteringar mellan Försvarsmaktens förmågor, och är på intet sätt något färdigt förslag för en framtida marin eller försvarsmakt. De syftar till att diskutera hur vi går vidare med våra väpnade styrkor som är utformade för att verka tillsammmans med andra i en realt vikande ekonomi. Det finns inte mycket i dagsläget som talar för att oppositionen skulle enas och tillskjuta mer medel vid ett eventuellt maktskifte 2014. Hur den politiska nivån hanterar Gotland i de kommande diskussionerna blir ett lackmustest på dess vilja.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare