Statsvetaren Johan Larnefeldt skrev tidigare i veckan en intressant analys hos Folk och Försvar om försvarspolitiken. Poängen i analysen var att vi har vi minst två olika grupperingar som bägge samtidigt har fog för sin kritik mot den rådande ordningen. Johan Larnefeldt skriver:
”Resultatet blir en situation där inte många externa bedömare är nöjda. En grupp av röster menar att ansvariga politiker har en reduktionistisk och förlegad syn på säkerhet, som inte sätter människor i centrum. En annan grupp menar att regeringen åsidosätter försvaret av landet, för att istället prioritera balans i budgeten – utan att lyckas ens med det sistnämnda. Besvärande nog talar mycket för att båda grupperna har fog för sin kritik. Försvarsberedningen har ett digert arbete framför sig.”
Försvarsmakten har ett svårt pedagogiskt arbete framför sig för att förklara att myndigheten långsiktigt behöver mera pengar samtidigt som den riskerar underutnyttjande på kort sikt.Regeringen har föreslagit ett mindre spann av Gripen E än vad Försvarsmakten angett som behov samtidigt som fem miljarder måste omfördelas inom materielplanen. Försvarsmakten har regeringens förslag, vilket inte underlättar kommunikationen framöver om de reella behoven för att vidmakthålla väpnade styrkor som kan hävda svenskt territorium i en landsända.
För den utomstående kan detta leda till frågor. Var inte Försvarsmaktens behov större? Hur ligger det till med pengarna? Om de kan omfördela, så kanske det inte var så farligt? Den största utmaningen ligger i att få styrsel på personalförsörjningen. Förutom att vara helt avgörande för uppbyggnaden av krigsförbanden, så innebär brister ett underutnyttjande på kort sikt och ökade kostnader på lång sikt för att kompensera bristen.
I veckan har vi kunnat ta del av två lokala exempel. Helikopterflottiljen saknar 175 medarbetare, varav 50 flygförare och 60 tekniker. Det säger sig själv att detta får operativa konsekvenser och det tar lång tid att avhjälpa, eftersom det rör sig om mycket kvalificerad personal. I Norrbottenskuriren intervjuas chefen för Arméns jägarbataljon, överstelöjtnant Urban Edlund. Denne berättar om ett system som befinner sig någonstans mellan beskrivningen av de värsta olyckskorparna och skönmålarna.
Det som är oroande är de låga kvantiteterna. Ett 20-tal genomförde den senaste grundutbildningen, och 50 % fortsatte efter denna. När magasinet av tidigare värnpliktiga klingar av måste denna utbildning tiofaldigas för att kunna fylla en bataljon på sikt, även för de tidsvist anställda.
Officersförbundet hänvisar idag till Försvarmaktens senaste personalstatistik som ger prognosen att 19% av soldater och sjömän lämnat Försvarsmakten innan året är slut. Officersförbundets ordförande Lars Fresker pekar på att lönen är ett stort problem, och resonerar om en höjning av ingångslönerna till c:a 20000 kr/månaden för dessa. Pengar som Försvarsmakten inte har på lång sikt.
Vi har egentligen fått ett nytt pedagogiskt problem förutom ekonomin på kort sikt och lång sikt. Vi ska förverkliga ett underfinasierat inriktningsbeslut från 2009 mot gårdagens bedömningar samtidigt som vi ska förhålla oss till planerna på en kraftig rysk militär expansion sedan dess. Risken är därför stor att vi bara orkar ta tag i det ena problemet. Det skulle innebära att eventuella resurstillskott i nästa beslut bara skulle avhjälpa de största bristerna i det förra beslutet. Jag anser att vi behöver se skyddet av befolkningen och värnandet av våra intressen i ett helhetssammanhang som tidigare, men noga skilja på vad vi är villiga att betala för när det gäller vår säkerhet respektive vår trygghet.
Posted with Blogsy
Bra inlägg, men oklar slutknorr:
”…men noga skilja på vad vi är villiga att betala för när det gäller vår säkerhet respektive vår trygghet.”
Kan du ge något exempel på hur du skiljer säkerhet och trygghet?
Sedan är det bra att se till det nationella, men vi bör återigen inte glömma bort vilken regional roll vi har, och vilket ansvar vi har.
Avsaknaden om diskussion kring exakt *hur* den nuvarande solidaritetsförklaringen ska fungera i praktiken, på marken och i luften, gör att det är svårt att ta den nuvarande diskussionen på allvar.
För mig är valet ”internationellt eller nationell” falsk. Diskussionen borde istället föras kring regionala uppgifter och ansvar, och se de svenska förmågorna som en del av en helhet*.
Detta görs säkert redan informellt, men börjar bli direkt akut att lyfta det till en officiell nivå. Om det sedan sker genom NATO eller på något annat sätt är i mitt tycke mindre viktigt, även om ett NATO-medlemskap potentiellt skulle kunna tjäna som en signal till omvärlden att vi menar allvar.
*Här har Armén en stor utmaning, dess uppgift är väldigt oklar jämfört med Flyg och Flotta.
@Upandaway. Tack, javisst var det lite oklart. Jag ville knyta ihop det till Johan Larnefeldts hypotes om två grupper med inbördes betoning av det vidgade säkerhetsbegreppet. Jag menar att dessa rör sig kring de anglosaxiska begreppen Security och Safety. Säkerheten för mig är den hårda militära säkerheten i första hand medan tryggheten är att ingen tar sig in och saboterar ett kärnkraftverk.
Just balansen mellan kortsiktigt underutnyttjande av medel och långsiktig medelsbrist är ett pedagogiskt problem. Tyvärr agerar regeringen (finansen) oerhört märkligt när den nu, snarare som regel än som undantag, inte ens låter myndigheterna disponera den s.k. ”treprocentaren” av sina anslagssparanden, utan allt oftare drar in hela sparandet. Detta omöjliggör all form av långsiktighet i myndigheternas verksamhet, och medför påtaglig risk att vi återfaller i det gamla 80-talstänktet att det är bättre att spendera allt i december än att överväga nyttan med varje investering. Tyvärr slår detta också igenom på mycket av den verksamhetsrapportering som begärs in, där det verkar viktigare att jaga mätbara ”pinnar” än att värdera effekten av verksamheten (se på Polisen och Migrationsverket som utmärkta exempel) Mycket märklig styrning, med tanke på de övergripande kraven om effektivitet och god hushållning som Myndighetsförordningen kräver…
Vad gäller Försvarsmakten specifikt har vi tyvärr målat in oss i ett hörn genom att varje år hävda att vi uppfyller regeringens målbild, trots besparingar, indragningar m.m. Uppenbarligen har det under en lång följd av år funnits en rädsla från ledningen att visa/påtala problemen i verksamheten och istället har man valt att försköna bilden, vilket nu får konsekvenser.
Steg ett för att få ordning på personalförsörjningen är givetvis att omedelbart och med skyndsamhet återinföra värnpliktsutbildning som basen för rekryteringen. Större delen av våra förband har ingen större nytta av kontinuerligt tjänstgörande soldater, särskilt inte i relation till kostnaden. Detta skulle i sin tur möjliggöra att vi kan hålla oss med den basorg av officerare som krävs för att kunna bedriva effektiv utbildning tillsammans men FMs övriga verksamhet (utveckling av mtrl och metoder för att nämna något).
Ett mindre antal förband kan ha anställda soldater men det skall vara på förbandstyper och funktioner där kontinuiteten klart och tydligt uppväger den ökade kostnaden. Dessa soldater måste också givetvis lönesättas och i övrigt behandlas på ett rimligt sätt som gör att de inte inom ett år eller direkt efter genomförd mission ser sig om efter annat jobb.
Jag är övertygad om att ett återinförande i värnplikten är oundgängligen nödvändigt inom de närmaste fem åren om vi inte vill se ett spektakulärt organisationshaveri med svåröverskådlig konsekvenser för såväl säkerhet som ekonomi.
Att soldater efter en mission skulle omedelbart se sig om ett nytt jobb är inte riktigt sant. Det finns soldater som gör så, det finns soldater som gör detta med anledning av att de anställdes under NBG och att detta var deras ambition från första början samt att icke att förglömma att ett antal soldater (precis som officerare) kvarstannar inom FM under en längre tid. Tyvärr så florerar det väldigt mycket rykten som ej är verklighetsförankrade utan syftar endast till att underbygga en egen ståndpunkt som tex att det var bättre under vpl tiden.
Personareformen kommer att ta lång tid att genomföra eftersom att det tar ett bra tag att vrida om hela tänket med ett yrkesförsvar.
Bland annat så har många officerare problem med att överhuvudtaget släppa tanken med att att det militär bygger på tvång.
Finns många föreningsmänniskor i sverige som skulle förundras om de träffade officerare som vill att man skulle tvingas in i ett system…märkligt.