Statsvetaren Johan Larnefeldt skrev tidigare i veckan en intressant analys hos Folk och Försvar om försvarspolitiken. Poängen i analysen var att vi har vi minst två olika grupperingar som bägge samtidigt har fog för sin kritik mot den rådande ordningen. Johan Larnefeldt skriver:

”Resultatet blir en situation där inte många externa bedömare är nöjda. En grupp av röster menar att ansvariga politiker har en reduktionistisk och förlegad syn på säkerhet, som inte sätter människor i centrum. En annan grupp menar att regeringen åsidosätter försvaret av landet, för att istället prioritera balans i budgeten – utan att lyckas ens med det sistnämnda. Besvärande nog talar mycket för att båda grupperna har fog för sin kritik. Försvarsberedningen har ett digert arbete framför sig.”

Försvarsmakten har ett svårt pedagogiskt arbete framför sig för att förklara att myndigheten långsiktigt behöver mera pengar samtidigt som den riskerar underutnyttjande på kort sikt.Regeringen har föreslagit ett mindre spann av Gripen E än vad Försvarsmakten angett som behov samtidigt som fem miljarder måste omfördelas inom materielplanen. Försvarsmakten har regeringens förslag, vilket inte underlättar kommunikationen framöver om de reella behoven för att vidmakthålla väpnade styrkor som kan hävda svenskt territorium i en landsända.

För den utomstående kan detta leda till frågor. Var inte Försvarsmaktens behov större? Hur ligger det till med pengarna? Om de kan omfördela, så kanske det inte var så farligt? Den största utmaningen ligger i att få styrsel på personalförsörjningen. Förutom att vara helt avgörande för uppbyggnaden av krigsförbanden, så innebär brister ett underutnyttjande på kort sikt och ökade kostnader på lång sikt för att kompensera bristen.

I veckan har vi kunnat ta del av två lokala exempel. Helikopterflottiljen saknar 175 medarbetare, varav 50 flygförare och 60 tekniker. Det säger sig själv att detta får operativa konsekvenser och det tar lång tid att avhjälpa, eftersom det rör sig om mycket kvalificerad personal. I Norrbottenskuriren intervjuas chefen för Arméns jägarbataljon, överstelöjtnant Urban Edlund. Denne berättar om ett system som befinner sig någonstans mellan beskrivningen av de värsta olyckskorparna och skönmålarna.

Det som är oroande är de låga kvantiteterna. Ett 20-tal genomförde den senaste grundutbildningen, och 50 % fortsatte efter denna. När magasinet av tidigare värnpliktiga klingar av måste denna utbildning tiofaldigas för att kunna fylla en bataljon på sikt, även för de tidsvist anställda.

Officersförbundet hänvisar idag till Försvarmaktens senaste personalstatistik som ger prognosen att 19% av soldater och sjömän lämnat Försvarsmakten innan året är slut. Officersförbundets ordförande Lars Fresker pekar på att lönen är ett stort problem, och resonerar om en höjning av ingångslönerna till c:a 20000 kr/månaden för dessa. Pengar som Försvarsmakten inte har på lång sikt.

Vi har egentligen fått ett nytt pedagogiskt problem förutom ekonomin på kort sikt och lång sikt. Vi ska förverkliga ett underfinasierat inriktningsbeslut från 2009 mot gårdagens bedömningar samtidigt som vi ska förhålla oss till planerna på en kraftig rysk militär expansion sedan dess. Risken är därför stor att vi bara orkar ta tag i det ena problemet. Det skulle innebära att eventuella resurstillskott i nästa beslut bara skulle avhjälpa de största bristerna i det förra beslutet. Jag anser att vi behöver se skyddet av befolkningen och värnandet av våra intressen i ett helhetssammanhang som tidigare, men noga skilja på vad vi är villiga att betala för när det gäller vår säkerhet respektive vår trygghet.

Mer av samma författare