De politiska partierna har nu intagit sina positioner i förhållande till ÖB:s utspel inför Almedalsveckan om konsekvenserna av oförändrad ekonomi för Försvarsmakten. Genom sitt förenklade och därmed pedagogiska budskap om avveckling av försvarsgrenar eller delar av dessa, så satte ÖB dagordningen tillfälligt för diskussionen kring försvarets utveckling.

En annan pedagogik är dock svårare, och det är att förklara varför allt är i balans till 2014 och därefter öppnar sig ett försvarsekonomins Ginngungagap vid horisonten. Regeringsföreträdare och talespersoner för moderaterna hänvisar gång på gång att en säkerhetspolitisk analys måste göras först innan man kan bedöma försvarets ekonomiska behov. Kritiker som undertecknad menar att ÖB:s budskap visar på att det förra inriktningsbeslutet är underfinansierat från start.

Hur kan vi ha så olika bild av verkligheten? En faktor att värdera är de olika planeringshorisonterna. Precis som jag redovisade i inlägget häromdagen, så utarbetar Försvarsmakten en tioårig verksamhetsplan som rullas årligen. Riksdagen hanterar i sina inriktningsbeslut en femårig finansiering av Försvarsmaktens verksamhet. Därför har de moderata företrädarna formellt rätt i att ekonomin fram till 2014 i huvudsak är i balans, men det beror på att den beslutade insatsorganisationen inte är utbyggd. Det är som att säga att den halvfärdiga ishallen inte har för höga driftskostnader.

Det är ingen bra ordning att den underordnade myndighetsnivån har en längre planeringshorisont än vad Riksdagen har. Antagligen är det den folkvalda församlingen som måste förändra omfattningen av vad ett beslut hanterar i total ekonomi. Försvarsekonomi mår bättre av långa perspektiv.

När det gäller diskussionen om det är kartan eller verkligheten som gäller, så är min argumentation att det vi diskuterar är en underfinansiering i ett tioårsperspektiv av den förra säkerhetspolitiska analysen. En premiss för detta påstående är att Riksdagen 2009 fattade beslut om en insatsorganisation (IO 2014) med en viss omfattning och kvalitet.

Om vi nu summerar denna underfinansiering så blir den vid tidpunkten 2019 enligt följande:

Underskott i förbandsverksamhet ……………………………………….….1,2 Mdr SEK
Underskott i anskaffning/vidmakthållande av materiel …………… …2 Mdr SEK
Utebliven kompensation för försvarsmaterielinflation ………………3-4 Mdr SEK

Totalt………………………………………………………………………..…c:a 6-7 Mdr SEK

Den senare punkten är en uppskattning och är ingalunda okontroversiell. Det är heller inget allianspåfund att inte kompensera för denna inflation, utan en ordning som infördes under en socialdemokratisk regering. Även om vi kunde önska oss att inflationen på försvarsmateriel skulle följa konsumtionprisindex, så är det tyvärr ett fenomen vi måste förhålla oss till, ungefär som en bil blir utsatt för korrosion. Med nuvarande takt för försvarsmateriel är en enkel tumregel att organisationen halveras var 20:e år vid utebliven kompensation.

Försvarsberedningen ska sedan göra en säkerhetspolitik analys som sedan ska brytas ned till behov av militära förmågor. En förenklad analys är att Ryssland upprustar, USA omorienterar sig mot Asien och EU befinner sig i en politisk kris baserad på hög grad av skuldsättning. Sammantaget är den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde mer osäker än 2009 samtidigt som vi kan anta att den ryska militära förmågan avsevärt har förbättrats 2020 jämfört med vad utblicken var 2009.

Centralt för vår del är utbyggnaden av de ryska flygstridskrafterna med avancerade stridsflygplan, professionaliseringen av luftlandsättningsdivisionerna och upprustning av Norra flottan och till del Östersjömarinen.

Därför är det rimligt att anta att det i förhållande till 2009 måste det till ytterligare materiella uppgraderingar för att i första hand klara av den folkrättsliga skyldigheten att hävda vår territoriella integritet. I klartext innebär det ökad förmåga för svenska luftstridskrafter i form av uppgradering när det gäller Gripen.

Utgifterna för en sådan är svåra att ange i skrivande stund. Jag ansätter här ett antagande om 1,5 – 2 Mdr SEK/år under 20 år. Det innebär att vi totalt sett skulle vara tvungna att öka försvarsanslaget med 7,5 – 9 Mdr SEK mer 2019 än idag för att inta det försvar svenska folket genom sina folkvalda beslutat om 2009. Cirka 20 – 25 % av denna ökning kan i mitt exempel härledas till de ryska upprustningsplanerna, resten är underfinansiering.

Detta är priset för den militära alliansfriheten. Vi har dock en situation där de som förespråkar denna har en låg betalningsvilja samtidigt som de som förespråkar NATO-medlemskap inte vågar driva opinion – och därför driver alliansfriheten med samma låga betalningsvilja. Priset för att inte betala kommer att komma som ett brev på posten i form av minskad handlingsfrihet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare