Debattemperaturen har stigit kraftigt de senaste dagarna inför Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. I veckan följde ÖB upp exemplet från förra året och uttryckte sig denna gång mycket tydligt om det rumsliga perspektivet och hans råd till regeringen. Ett slags sekventiellt försvar alltså.

Idag kunde vi läsa i SvD om den minskade användningen av de kvalificerade systemen i Försvarsmakten. Alla sex granskade systemen visade på ett minskat användande, mest stridsvagnar och stridsfordon. Medelvärdet för minskningen av gångtid, flygtimmar och körmil var 34 % i genomsnitt sedan 2006. Precis som det framkom i artikeln är detta en viktig indikator på krigföringsförmågan, fast del av minskningen kan förklaras med en minskad kvantitet. Mindre användning och färre övningar upprätthåller inte den förmågan.

Artikeln ligger i linje med Riksrevisionens rapport före årsskiftet, där det konstaterades att regeringen inte gett Försvarsmakten nödvändiga förutsättningar för att skapa en effektiv insatsorganisation.

Detta ämne är nästintill uttjatat på de olika försvarsbloggarna, det verkar tyvärr vara så att det stämmer. Vi har såväl ett kraftigt behov av omsättning när det gäller materiel framför oss och att få till en hållbar personalförsörjning. En anslagshöjning kring 6 Mdr/år blir summan av de olika redovisningar som gjorts för att få till stånd den av Riksdagen beslutade insatsorganisationen (IO 14). Med nödvändiga förstärkningar blir den helt fullbemannad och övad 2023. ÖB säger i en tidigare intervju i veckan att det är den organisationen som ska vidmakthållas.

”Den insatsorganisation som vi nu med god fart är på väg att bygga är en rimlig försvarsmakt för att svara upp mot de krav och de beskrivningar av omvärlden som har gjorts. Mitt absoluta, professionella militära råd är att det är den organisationen vi ska vidmakthålla – både personellt och materiellt.”

Det är inte övertygande att en organisation som togs fram 2009 är rätt svar på de försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar Sverige kan möta kring 2020. Försvarsmakten har också ett problem med kvaliteten på de underlag som lämnas in till regeringen. I januari 2009 lämnade Försvarsmakten in sitt underlag till regeringens proposition:

”Insatsförbanden, som indelas i stående förband respektive kontraktsförband, kommer med föreliggande planering (min kursivering) att vara uppfyllda med gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS):
− För sjöstridsförband med anställda år 2010 och kontrakterade år 2011.

− För flygstridsförband, inklusive servicepersonal, med anställda år 2010 och kontrakterade

år 2013.

− För markstridsförband, amfibieförband samt marinens och flygvapnets basförband, med

anställda år 2018 och kontrakterade år 2019.”

Eftersom Försvarsmakten hela tiden hävdat att uppgifter och resurser är i balans fram till 2015, så borde inte Riksrevisionen eller SvD kunnat komma fram till sina resultat. Det är något som inte stämmer.

De militära utgifterna i Sverige minskade i reala tal (konstanta 2011 USD) mellan 2007 och 2012 med 10 % enligt SIPRI (2013 saknas). Därför är det extra besvärligt för Försvarsmakten att användningen av de kvalificerade system nedgått så mycket som SvD:s granskning visar. Frågan är om vi inte här har fått en prislapp i förmåga när det gäller omställningen till nya personalkategorier. Uteffekten motsvarar inte finansieringen, utan en del av resurserna går till annat. Effektiviteten minskar alltså.

Trots att Riksrevisionen drog slutsatsen att de personella bristerna kvalitativt och kvantitativt innebär att Försvarsmakten inte klarar av att nå anbefalld ambition och trots att personalen är försvarets viktigaste resurs, så fortsätter Försvarsmakten att spela ned problemen. ÖB skriver på Försvarsmaktens blogg inför Sälen:

”Det är inte heller det totala antalet avgångar som är problemet, trots att debatten ofta ger det intrycket. Cirka 80 procent av de som rycker in till GMU fullföljer utbildningen. Av de som fullföljt tar cirka 70 procent anställning, eller tecknar kontrakt med Försvarsmakten.”

”Jag menar alltså att rekryteringen i stort fungerar bra och att vi fortsätter att utveckla, effektivisera och förbättra den.”

Men om 20 % bryter utbildningen och ytterligare 30 % av de som fullföljt GMU inte tar anställning, då är det ju bara 56 % som tar anställning av de som ställde upp på startlinjen efter urval.

Om vi räknar på 0 års tjänstgöring för de 30 % som fullföljer utbildningen och inte tar anställning, så innebär det att om de kvarvarande 70 % stannar i åtta år allesammans så blir den genomsnittliga anställningstiden 5,6 år. Hela reformen är uträknad på sex år i genomsnitt. Tyvärr är ju realiteten att 15-20 % av de som tar anställning slutar varje år hittills. Det innebär en genomsnittlig anställning på mellan två – tre år, vilket betyder stora kostnader för att ersätta den avgångna personalen.

Detta är långt ifrån de ödesdigra ekvationerna som användes när systemet infördes. Dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors skrev på sin blogg i april 2010 om hur mycket dyrare plikten var än frivillig grund för att få ut 3000 insatsklara soldater.

Förutom de rent ekonomiska perspektiven försvåras förseningen i starten av ännu svårare mjuka värden. Utbildningsorganisationen är inte dimensionerad för att ta ifatt tidigare brister och krigsförbanden faller tillbaka i förmåga varje gång de får ta in ny personal med nuvarande omsättning. Det innebär att den stora tekniska/taktiska fördelen med kontraktsanställda minskar betydligt om de får gå tillbaka i övningskomplexitet för att de nya ska skolas in.

När nu den tidigare politiska inriktningen verkar stå inför en helomvändning (Sverige först) i sedvanlig pendelrörelse blir ju frågan vad vi gör nu. Såväl regeringen, oppositionen och Försvarsmakten har gemensamt försatt vår försvarsförmåga i ett prekärt läge. Även om vi på intet sätt är ofarliga, så måste vi erkänna att vi har stora problem i såväl personal- som materielförsörjningen på kort respektive lång sikt. Det är utgångsläget när Sälen startar idag. Istället för att skylla på alla andra vore det efterlängtat om diskussioner kring konstruktiva lösningar kunde prägla konferensen.

Mer av samma författare