Detta är en fristående fortsättning på två tidigare inlägg. Här förra för sex månader sedan.
………………………………
Deltagare i konflikterna i Mellanöstern har fått stor uppmärksamhet den senaste tiden här hemma och nu pågår debatten i samhället om hur vi ska reagera och motverka detta. För en månad sedan ökades beredskapen mot en terroristattack i Norge på ett märkbart sätt.
I veckan var det dags för den brittiske premiärministern att kommentera kungadömets höjning av sin beredskap, där en attack bedöms vara ”highly likely”. David Cameron flaggade för ny lagstiftning i morgon för att försvåra resande till främst Irak och Syrien. Och häromdagen sa den saudiske kungen till utländska ambassadörer i landet att Europa och USA snabbt och hårt måste slå ned på terrorism i regionen, annars trodde han att den kunde nå Europa efter en månad och USA efter ytterligare en månad.
Kung Abdullah talar delvis i egen sak. Minst 90 % av alla offer för terrorattentat av extremister som lever jihad är muslimer. Saudiarabien är ett hett eftertraktat pris för flera organisationer, så det är förståeligt att kungahuset är nervöst. Att Väst går in militärt, diplomatiskt och ekonomiskt skulle hjälpa Jeddah. Men, tyvärr förekommer det också stark fininsiering från delar av den saudiska eliten till främst salafistiska grupperingar, så det kan finnas en vilja att varna Väst för attacker från kungens sida för att inte hamna i sämre dager.
………………………….
För svensk del gäller de uppgifter som Kontraterrorverksamheten vid SÄPO förmedlar. I somras gick man ut med att 80 människor rest från Sverige för att strida med Al Qaida-inspirerade grupper. Omkring 20 har dött och 40 kommit tillbaka.
Min skepsis mot dessa siffror har tilltagit sedan jag skrev om detta senast. I jämförelse med uppgifterna för sex månader sedan, så har antalet deltagare ökat med fem och antalet stupade med tre. SÄPO anger att rekryteringen är starkast i storstadsområdena, medan SvD intervjuar en platschef i Vivalla, Örebro som uppger att tolv personer bara därifrån har rest till Syrien.
Det som framförallt väcker min tvekan är den förlustandel som 20 döda på 80 deltagare ger. Den stämmer inte med historiska erfarenheter och inte med jämförbara storheter i det aktuella fallet heller. Med sedvanligt skadepanorama skulle det dessutom finnas 60 skadade som kräver sjukvård, eftersom antalet döda utgör 1/5 av alla förluster och skadade med sjukvårdsbehov 3/5, skadade utan sjukvård 1/5. Totalförlusterna skulle alltså vara 125 %-iga i normalfallet.
Om vi börjar med de senaste siffrorna från SOHR , så har 40,438 av regimens personal stupat. Med en krigsmakt som bedöms innehålla 500 000 – 600 000 soldater, så blir andelen döda drygt 7 % efter tre och ett halvt år räknat på 550 000. Med tanke på att kriget i Syrien är väldigt jämnt, så flukturerar förlustsiffrorna antagligen inte så mycket i jämförelse med regimmotståndarna.
I de europeiska stormakterna Storbritannien och Frankrike med stora erfarenheter av regionen och ett bedömt mycket bättre underrättelsenät på plats än Sverige, så har deras siffror också justerats sedan februari.
För Storbritanniens del ligger antalet döda kvar på 19-20, medan antalet deltagare ökat från 400 till mellan 500-600 människor. Med 550 i kalkylen blir andelen döda mindre än 4 %.
För Frankrikes del har antalet stupade ökat från 21 till 30, medan antalet deltagare rört sig från 700 till 900. I den senare siffran ingår numera Irak, men två månader tidigare uppgavs siffran vara 800 i bara Syrien. Vid 30 döda på 800 blir andelen döda nästan 4 %.
Skillnaden mellan UK/FR och Sverige är alltså att andelen döda är kring 4 % resp. 25 %. Alla tre staterna har 20-30 döda, medan stormakterna justerat upp sina deltagare med c:a 150 var på 6 månader jämfört med Sveriges 5.
Skulle vi anta att Sverige hade en andel döda på 5 %, så skulle antalet deltagare från Sverige vara 400 människor vid 20 döda.
Varför är dessa siffror viktiga? Jo, därför att i all annan samhällsverksamhet krävs bedömningar. Skatteintäkter, befolkningstillväxt, inflationsprognoser, förskolelärare, bostäder, utbildningsbehov och så vidare. SÄPO hävdar konsekvent att man räknar bekräftade fall. I militär verksamhet finns det en regel som säger: ”Rapportera vad du vet och inte vad du tror.” Den är bra, men denna verksamhet kräver kvalificerade bedömningar för viktiga beslut. Och bedömningar är en helt annan sak än att bara tro.
Intressant nog, så visar forskning av norske Thomas Hegghammer att en av nio jihadister (motsv) som återvänder från deltagande i strider utomlands, gör det för att genomföra dåd på hemmaplan. Med hemmaplan i detta fall menas Europa. Människor från Sverige som slåss i Mellersta Östern kan genomföra dåd i Frankrike och tvärtom. Om vi fortsätter tankegången med 400 deltagare som vi isolerar till Sverige, så skulle det innebära att cirka 45 personer hyser planer för attacker.
Det skulle i sin tur innebära att en kritisk massa har uppstått. För att organisera en livskraftig organisation krävs mellan 40-50 individer uppdelade i ledarskap, aktiv kader och aktivt stöd. Här ett exempel från Al Qaidas egen manual från Conflict Records Research Center. Jag antar att den absoluta huvuddelen av återvändande som hyser planer på våldsdåd har möjlighet att organisera sig gemensamt med hänsyn till kontakter och medlemskap i de stora organisationerna/rörelserna.
……………………….
Summa summarum: Det finns ingen anledning att bedöma att deltagare från Sverige i Syrien skulle vara oskickligare än sina stridskamrater från andra länder. Om jämförbara tal med den syriska krigsmakten och deltagare från Storbritannien och Frankrike skulle använas på dödsantalet från Sverige, så skulle antalet deltagare kunna vara mellan c:a 280-500 (4-7% döda).
Ytterligare en indicie, om än tämligen svag, är att Örebros befolkning uppgår till c:a 1,45 % av hela Sveriges. Vid samma andel i övriga delar av landet skulle de 12 uppgivna i reportaget motsvaras av 828 människor i hela landet.
Jag vill också påminna om den här artikeln hos Reuters förra året, där den 23-årige brittiske medborgaren Abu Khaled, som slagits för Jabhat al-Nusra i Syrien intervjuas om sina erferenheter:
”When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he says to his surprise, a lot from Sweden.”
Jag lägger mig konservativt vid syriska krigsmaktens 7 %, vilket ger 280 deltagare – 210 var min siffra för sex månader sedan. Med Hegghammers siffror om återvändande våldsverkare, så innebär den ökningtakten att vi senast efter årsskiftet med hög sannolikhet har en livskraftig terroristorganisation etablerad här. Och hälften av medlemskapen skulle inte SÄPO känna till.
Det är min bedömning.
[Edit 31/8 kl 1705] Enligt Deutsche Welle i somras är motsvarande tal för Tyskland 500 deltagare och runt 20 döda, vilket också ger 4 %. Tyskland har inte samma historiska band som UK, även om man fanns där också första halvan av 1900-talet. Rent generellt anses dock Tyskland i underrättelsekretsar vara duktiga på Mellanöstern. [Slut edit]
The Economist har gjort en sammanställning över utländska jihadister. Vi kan lämna exakt antal därhän, det är trenden som är intressant. Om antalet jihadister från Europa är i hundratal, så är de i tusental från Mellanöstern, med Jordanien, Tunisien och Lebanon i topp.
Det intressant att notera, att vid ISIS/AQ barbariska framfart i Mellanöstern, så är de några stycken återvändare man oroar sig för i västvärlden.
Får mig att tänka på den gamla HasseåTage sketchen men en spik i foten. De skulle nog vara j-vligt glada i Mellanöstern om de hade ”en spik i foten”.
@Lars. Precis som jag skrev, så är absoluta huvuddelen av våldet riktat mot muslimer, så sådana är proportionerna.
Jag finner det rimligt att kriminella gäng som har eldstrid ett par stenkast från min dörr oroar mig mer än krigsherrar i Syrien som har mycket större eldstrider. Det är logiskt att i första hand bry sig om hem och nära och därefter om problem på längre avstånd. Om man gör tvärt om och bryr sig mest om problem på stora avstånd och ignorerar de nära problemen kommer man förr eller senare att tappa förmågan att påverka de fjärran problemen.
Väl skrivet Johan! Bedömningar behövs!
En reflektion, bredvid huvudspåret: Jag finner det en aning kontraintuitivt att ”jihadisterna” skulle ha lägre förlustsiffror än regimen, 4% mot 7%, som vid dessa storheterna ändå är statistiskt signifikant. Om vi tänker oss att träning, organisation och logistik (sjukvård) är jämförbar för sidorna, så borde det främst vara uppträdande som skiljer sig åt. Jihadisterna kan tänkas ha ett djärvare uppträdande baserat på deras gudomliga uppdrag och skillnad i motivation (frivillighet istället för plikt). Detta har vi ju sett leder till framgångar på slagfältet, men det borde även resultera i höga förlustsiffror. Vad tror du?
En tydlig skillnad är kanske hanteringen av krigsfångar, som i många fall avrättas hos IS, vilket skulle innebära högre förluster på regimsidan. Användningen av självmordsbombare, liksom regimsidans användning av luftstridskrafter, har jag här bortsett ifrån.
@Henry. Tack. Jag behandlade detta delvis i den föregående artikeln. Det är som du säger, men stridstekniken påverkar också. Det vill säga främst eldöverfall mot regimens soldater när de är under transport. Eftersom osäkerheterna dock är stora, så valde jag här att höja andelen till regimens nivå.
Du tror inte att ambitionen att dö i strid, ”bli martyr”, faktiskt inverkar på dödssiffrorna?
@Anonoym. Marginellt möjligen, men förklarar inte variationerna.
Av de drygt 20 stupade (min egna räkning är nu uppe på 23) har åtminstone 3 dött i självmordsattacker. Därutöver har 2 stupat efter att ha svurit på att strida intill döden (det har ungefär beskrivits som att de har ingått en pakt med gud om att gå in i strid med avsikt att inte komma ut igen), vilket man väl också kan beskriva som ett slags självmordsuppdrag. Det är möjligt att det kan påverka statistiken.
@Gudmundson. Jag har större tilltro till dina siffror, men valde de officiella i mitt resonemang.
Alla som deltar i detta är i någon mening beredda att dö. De är mycket sannolikt utspridda i ett spektrum från självmordsbombare till i huvudsak kriminella uppsåt med liten personlig risktagning. Frågan är om det varierar jämfört med andra så pass mycket.
Det är alltid intressant med statistik. ”Vi borde alla dött enligt den statistiska modellen, men lik förb-t är vi vid liv” sade en US-Vet.Off. vid en stor ”inside-meeting” i en Alaska-stad för ett antal år sedan som jag bevistade. Vid en mässträff med BFG officerare så påtalades det från flera att samtliga som stupat hade dött av sina skador varför det inte fanns en enda sårad. En ColourSergeangt (som fick närvara i Off.Mässen) sade att strategerna och statistikerna hade klagat just på detta oskick. Maken till skratt har jag sällan varit med om. Genast såg vi alla vem i rummet som satt på stab och som var statistiker, på hans enastående vackra nyfunna ansiktsfärg. Mina herrar, oavsett vad så står vi inför ett nytt och betydligt farligare problem än tidigare. Nästa gång kanske vi inte hinner agera ”som tidigare” !