Har vi råd att (inte) upprusta?

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Ambassadören Tomas Bertelman överlämnade den statliga utredningen om Sveriges försvarspolitiska internationella samarbeten till regeringen för en dryg månad sedan.

Det är en mycket välskriven och koncis analys av vad dessa ger i form av nytta och effekter, och dess slutsatser går inte att gå förbi. Några av de centrala slutsatserna är att de nuvarande samarbetena inte skapar någon reellt ökande försvarsförmåga vid kris och konflikt, och att Sverige blir än mer beroende av USA när vi är utanför NATO. Den viktigaste rekommendationen är att Sverige tillsammans med Finland bör göra en gemensam utredning om NATO, ett förslag som de bägge regeringarna tog avstånd från inom något dygn.

Det finns en mening i ambassadör Tomas Bertelmans utredning som jag emellertid vill resa ett litet frågetecken inför, nämligen (s 71):

”Det finns inte heller ekonomiska förutsättningar för att Sverige på egen hand, genom höjda budgetanslag, skulle kunna återskapa något som liknar ett ’’efter våra förhållanden starkt försvar’’ som vi hade före det kalla krigets slut.”

Eller snarare tre små frågetecken.

1. Våra ekonomiska förutsättningar är betydligt bättre nu än tidigare. Om vi jämför med 1991 så har BNP per capita ökat i fasta priser med c:a 44 %, från 273200 SEK per capita till 393200 SEK. Eftersom befolkningen samtidigt ökat, så har den reala BNP ökat med nästan 60 % samma period. Vi har alltså bättre råd idag än förut.

2. Är det det som liknar det förra försvaret som krävs inför framtiden dvs. ett invasionsförsvar? Nej, sannolikt inte, utan någon form av insatsförsvar. Låt vara betydligt starkare än det designade IO 14 som gjordes 2009, utifrån ett närområde som ser dramatiskt sämre ut än underlaget för bedömningen gjorde. Ett invasionsförsvar kräver däremot en helt annan storlek än en sådan struktur, som därför blir relativt billigare.

3. Effekten av stöd från omvärlden i form av förband är klart överskattat när det gäller NATO, med undantag för USA. I närområdet finns det bara Tyskland, Storbritannien och Polen som har förmåga att avdela någon form av expeditionär förmåga. Den torde dock vara blygsam och kunna beskrivas som effekten av de olika samarbetena i utredningen, klart begränsad effekt. NATO kämpar med att få till en brigadenhet till 2016 som ska kunna hantera kriser med några dagars varsel.

Då återstår USA självt, som naturligtvis har en god kapacitet, även om över 50 % är i Stilla havet och annat i Mellersta Östern. Men, även med amerikanskt stöd uppstår två svårigheter, även om vi förutsätter att det skulle finnas planer för förstärkningar.

A) Det tar tid för USA att föra resurser hit och det finns allvarliga varningar från de militära cheferna att många förband inte är ”combat-ready”.

B) Det råder konkurrens om var de insatta resurserna ska ta vägen. Det är ingen vågad bedömning att en hel del skulle gå till Polen och de baltiska staterna i ett sådant läge. Det skulle i och för sig skapa ett indirekt skydd för Sverige som effekt, men det skiljer sig inte nämnvärt från om samma sak hände idag.

Samma sak gäller vår expeditionära förmåga. Den vi kan skapa utanför NATO – för NATO, skulle inte behöva vara mycket större i NATO, eftersom vi i det första fallet skulle uppgå i samma operationsplan som NATO och därmed bli kris-/krigförande på samma sida.

Det jag menar är att marginaleffekten i form av konventionell försvarsförmåga är betydligt mindre än vad de flesta tror. Vi är alltså tvungna att själva upprätthålla en relevant försvarsförmåga som klarar av att under tid (två veckor?) de hantera allt större risker vi kan se framför oss.

Hur stora skillnaderna skulle vara måste man studera närmare, men jag bedömer som sagt att en trovärdig försvarsförmåga går att skapa inom ramen för marginaldoktrinen som alltjämt är rådande. Om vi vill.

Vi kan välja att upprusta och gå med i NATO eller upprusta något mer än så, men vi kan inte fortsätta med varken-eller i ett omvärldsläge som passerat alla tidigare bedömningar och vars framtida utfallsrum bara blir större.

Så mina och Tomas Bertelmans uppfattningar skiljer sig egentligen ganska lite åt. Vi kan inte fortsätta så här. Eller vi kan, men då kommer vi få allt svårare att föra den utrikespolitik som alla säger sig vilja föra, och avstegen från den idealiserade politiken kommer att bli större och större över tid tills vi till slut inte känner igen oss själva.

Det kan vara värt att ha i minnet den 2/12 2014, då landet visade sig vara ganska svårt att styra, medan den politiska enigheten för våra ideologiska motståndare i Kreml uppgår till klart över 60 %, trots rubelfall och kommande inflation. Det är kanske därför som Försvarsutskottets ordförande Allan Widman lämnade in denna interpellation till landets försvarsminister idag?