I januari, efter revolten i Tunisien, exemplifierade jag med Libyen, Egypten och Saudiarabien, länder som förutom demografi hade problem med repression, hög arbetslöshet och stel ekonomisk struktur. I samband med oroligheterna i Egypten var Saudiarabien ute med snabba ekonomiska stimulanser för att hindra en spridning av den arabiska våren till den arabiska halvön.

Dessa reformer, som inte kompletterades med några politiska reformer, fick en kortsiktig, önskad effekt. Dessutom genomförde det Saudidominerade Gulfstaternas Samarbetsråd (GCC) en gemensam insats i närliggande Bahrain för att slå tillbaka en i huvudsak Shiitedominerad revolt. Ännu håller Saudiarabien flera tusen soldater i det lilla kungadömet för att bekämpa vad man uppfattar vara försök till iransk subversion.

Nu kan den arabiska våren, lagom till hösten, nått det 79 år gamla kungadömet. Igår var det nämligen strider i den Östra Provinsen, där huvuddelen av oljeutvinningen sker. Uppgifterna varierar, men 11-14 saudiska poliser ska skadats i ett bakhåll sedan de upplöst en protest. Landet har strax under 30 miljoner invånare, varav ungefär 10 % är shiiter. Dessa är emellertid i majoritet i delar av just denna provins.

Saudiarabien, som ända sedan den iranska revolutionen 1979, sett Iran som en fiende har inte några som helst problem att se en främmande hand bakom dessa protester. De bägge staterna har de senaste åren ägnat sig åt att varna varandra för inblandning i respektive lands inre angelägenheter.

Tvärtom mot den enkla hypotesen att stenrika Saudiarabien är starkast, så är det Iran som har varit på offensiven de senaste åren. Steg för steg har landet flyttat fram sina positioner i Mellanöstern. Denna process har förstärkts av vidgande klyftor mellan Saudiarabien och USA. Enligt flera upgifter ska den åldrige Kung Abdullah varit mycket upprörd över det han uppfattade som det amerikanska sveket mot president Mubarak i Egypten. Det hindrar dock inte att planerna på en enorm amerikansk vapenförsäljning till Saudiarabien framskider. För USA är detta en väldigt bra lösning. En buffert mot Iran byggs upp med saudiska pengar och trupper samtidigt som det skapar amerikanska arbeten.

De underliggande krafterna inger dock en hel del oro. Dels i form av den tidigare nämnda demografin och ekonominska strukturen, dels i form av osäkerheterna kring tronföljden i det enda landet i världen som har namn efter den kungliga familjen, huset av Saud. Kung Abdullah är 87 år, kronprins Sultan, som varit försvarsminister sedan 1962 (!), är 86 år och mycket svårt sjuk. I nästa position står den hårdföre inrikesministern prins Najef, som inte verkar gilla någon. Han har aldrig besökt USA, hatar Iran och jagar Al Qaida med blåslampa i landet. Det oroväckande är hans stöd till Wahabbismen/Salafister som dominerar det saudiska religiösa livet. Denna puritanska sunnitiska trosriktning lever i symbios med kungahuset i Saudiarabien.

Wahabbismen har de senaste decennierna fått en ökad spridning med saudiska och andras pengar. Med tålmodigt arbete har sekten etablerat sig med stöd av bland annat hjälporganisationer i Bosnien-Herzegovina, och är på offensiven i Kosovo också, när det gäller Europa. Om prins Najef kommer till makten, och Al Qaida och andra liknande salafistiska organisationer lämnar Saudiarabien i fred, så kan stödet för den externa verksamheten komma att öka.

Det förutsätter emellertid att Saudiarabien klarar sig igenom den turbulenta tid som regionen har framför sig. Det ökade iranska inflytandet i Irak liksom de dagliga myrstegen mot kärnvapentröskeln är en dödlig fara i saudiska ögon. På medellång sikt innebär det att risken för att även den kungliga familjen bestämmer sig för att anskaffa egna. Om landet kommer i efterhand mot Iran på kort sikt, så finns det bara två alternativ för landet. Antingen under ett amerikanskt kärnvapenparaply eller genom ett direkt samarbete med Pakistan. Ett tätare samarbete med Pakistan skapar möjligen tillgång till deras kärnvapen, under noga reglerade villkor förstås, liksom ett strategiskt djup mot Iran.

Givet de försämrade relationerna mellan USA och Pakistan, så går det heller inte att utesluta ett slags Hela havet stormar i regionen. I ett sådant scenario störtas också prästerskapet i Iran, och en till stor del västvänlig ungdom tar över. I ett sådant läge kan helt plötsligt USA, flankerat av ett nygammalt Iran befinna sig på andra sidan av bordet av Saudiarabien och Pakistan. En sådan möjlig utveckling, som skulle bjuda på såväl som stora möjligheter som risker, gäller det att ha i bakhuvudet när vi nu betraktar utvecklingen i Saudiarabien, och närliggande Bahrain och Jemen de närmaste månaderna.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare